Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ge sig själv i present en resa till Antipodien, till Nya Zeeland. Då var detta fortfarande ett exotiskt och okänt land för de allra flesta svenskar. Den stora strömmen av turister från det norra halvklotet skulle komma igång först i början av åttiotalet, framför allt av unga flygluffare och backpackers. Säkert hade Setterlind redan siktet inställt på en kombinerad arbets- och rekreationsresa där han förenade nytta med nöje genom att fälla ut sina reseintryck i en kommande bok. Så hade han gjort när han reste i Östafrika på sextiotalet (Madagaskar, 1966), och han hade också bakom sig en rolig fast ojämn och bitvis hatisk USA-skildring (Pandoras ask, 1957). Samma år som han jubilerade kom reseboken Poet i Peru. Vi hade vid den tiden hunnit avverka knappa två år som lektorer på avdelningen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Department of Germanic Languages and Literature på Aucklands universitet, hade sett Adrups artikel i DN (som tack vare det generösa Svenska Institutet flögs ut) och hade skrivit till Bo Setterlind i Strängnäs. Han skulle vara välkommen om han kom till Nordön. Och jag passade på att tillägga att hans dikt ”Döden tänkte jag mig så” förekom som skrivningsfråga för studenterna i andra årskursen. De skulle analysera den och jämföra med Björn Juléns “Tänkbar dödsreplik”, “vilket ju kan vara ett tacksamt ämne. Jag hoppas Ni inte tycker illa vara.” Det tyckte han nog inte, kanske var han smickrad över att raderna om såningsmannen och harpalten blev föremål för dikttolkning i motfotingarnas land.

När väl gratulanterna tagits emot i diktarhemmet i Strängnäs på sensommaren och lugnet åter lägrat sig begav han sig alltså iväg, en bit in på hösten. Den 10 oktober hade han kommit till Wellington ser jag nu av det brev som vi fick då: “Förmodligen börjar resan norrut för min del den 18 oktober, och jag skall då hinna åtskilligt, hoppas jag. ‘Hemkomsten’ här i Wellington blir troligen 5 november. I Auckland stannar jag c:a 4 dagar och hoppas då hinna se omgivningarna också. Följande personer har jag på min önskelista: Allen Curnow, Olive Johnsen (eller Louis Johnson?) och Keith Sinclair.” Allen Curnow var en av 1900-talets betydande poeter på Nya Zeeland, född 1911. Olive Johnson (om det var henne som Bo Setterlind avsåg) var dåvarande chef för Acquisitions department, inköpsavdelningen på universitetsbiblioteket, en energisk drygt medelålders dam med skinn på näsan, inte olik Lilla My i sin framtoning. Louis Johnson å andra sidan var poet och sedan början av femtiotalet redaktör för New Zealand Poetry Year-Book. Keith Sinclair, professor i historia vid Aucklands universitet, var författare till A History of New Zealand, som kommit i många upplagor (vi kom långt senare att av hans änka Raewyn Dalziel hyra huset hon och han bott i norr om bron i Auckland, på Mariposa Crescent i Birkenhead). Om Setterlind verkligen hann träffa någon av dessa vet jag inte. Han hade hur som helst nytta av Sinclairs bok, den figurerar i litteraturlistan i den resebok som blev följden av hans antipodiska utflykt, och citeras.

Jag tror att vi redan när vi mottog brevet var lite skeptiska inför ett så pressat program. Vad hinner man se av den mycket vidsträckta miljonstaden Auckland om man ska hasta genom den på fyra dagar? Men både stadsrundturen och hela resan avverkades i snabbt tempo. I boken som följde, Det andra Nya Zeeland (1977), sticker författaren inte under stol med att han bara haft kort tid att bekanta sig med städer och landskap. Det deklarerar han frankt och uppriktigt i förordet, och passar på att skjuta in ett adjektiv ägnat att förvåna: “I denna bok har jag samlat ett urval av mina intryck från en tre månaders frivillig vistelse på Nya Zeeland.” Kanske är det så det ska göras. Antingen skriver man en bok om ett okänt land efter tre månader, eller också efter trettio år. Han förvarnade ännu en gång om sin ankomst med ett vykort från Wellington som var undertecknat med den karakteristiska namnteckningen i vackert slängig kalligrafi och med hans bomärke, nymånens skära (som också hängde vid hans ytterdörr i Strängnäs): “Jag vet nu, att jag kommer till Auckland 31 oktober 11.30 fm och att jag bor på Railton Travel Hotel. Men jag har bara låtit boka fram till 2 nov. Fred., lörd. sönd är jag FRI och vill se så mkt som möjligt norrut. Den 5e är jag tillbaka i Auckland och bor på Railton över natten. Om ni har bil, vore det underbart att fara runt i provinsen. Jag har flera kontakter, som kanske kan intressera Er. Varma hälsningar…”

Jo, vi hade bil, en blekgul Peugeot 403 med en ganska trött motor som dock gjorde sin tjänst. Men vi måtte ha varit upptagna av undervisning större delen av de aktuella dagarna, så vitt jag minns blev det inte några vidsträckta färder i provinsen. Däremot körde vi längs Scenic Drive i Titirangi, i de mera orörda västra delarna av Auckland, med ursprunglig vegetation och imponerande höga och raka kauriträd, inte alldeles olika kalifornisk redwood. Minnet av det första mötet har bitit sig fast. Han ringde ut till oss och vi körde in till hans hotell på övre delen av Queen Street i Aucklands downtown, med Frälsningsarmén som ägare och närmsta granne. Han var en sällsam uppenbarelse i den nyazeeländska senvåren. Den subtropiska värmen med hög luftfuktighet tycktes inte bekomma honom det minsta där han stod och väntade på gatan, i välskräddad ljusblå kostym och med sitt ljusa, linbleka hår. Han var mycket svensk.

Ännu mera storögt svensk föreföll han när han kom ut till oss i den lantliga förorten Henderson där vi hade vingårdar som nära grannar. Vi bodde pastoralt och avskilt, med en vidsträckt utsikt över en grönskande dalgång. Hela den långa uppfarten var kantad av jättelik hortensia, nästan självlysande i skymningen, och dessutom med stånd av vild ingefära som kryddade kvällsluften. Trädgården var tropiskt frodig med bananträd och palmer, cabbage trees och den knotiga pohutukawan med sina knallröda borstiga blommor. Hibiskus och bougainvillea blommade, och dungar av pil och bambu gav stället en japansk prägel. Dessutom växte stora grapefruktträd, så nertyngda av frukt att vi inte kunde använda allt. En hel del tog opposumdjuren till vara, illvilliga gnagare med frän doft som hunden var klok nog att hålla sig på behörigt avstånd från.

Allt detta fascinerade Bo Setterlind, som var lyrisk inför blommor, träd och utsikten, och som berättade hur han redan när planet flög in över Nya Zeeland hade bett att få komma fram till piloten och från kabinen se öarna dyka upp vid horisonten. Först då förstod han varför maoriernas namn på landet var Aotearoa, det långa vita molnets land. Det lät han bli underrubrik i boken i programmatiskt syfte: maorierna ställdes i förgrunden redan från början. Ett helt kapitel i boken kom sedan att ägnas inflygningen. Där återberättar han episoden, om än mindre målande än då han gjorde det för oss: “Jag reste mig från min plats och sökte upp kabinen för att få en rikare överblick över skönheten. Kaptenen erbjöd mig generöst en plats, varifrån jag utan svårighet kunde se de ljusa stränderna, dalgångarna som liksom hängde mellan bergen, de öppna vidderna…” Och flera kapitel längre fram i boken: “Plötsligt ligger det framför mig, det jungfruliga landet, det obebyggda Aotearoa, ett landskap insvept i genomskinlighet. Man kan inte komma mycket längre bort i världen. Det är, som om det vore på en annan planet.”

Han berättade om detta och annat med stor inlevelse och med en direkthet som till en början kunde förefalla aningen naiv men som man mycket snart förstod i stället var en nästan utstuderad naivism. Det var ett raffinerat sätt att förvandla ganska enkla impressioner till stor konst, och man tyckte sig märka att han redan var i full färd med att omsätta sina förstahandsintryck till litteratur. Så körde vi honom in till centrum, och så for han ner till Wellington, och flög så småningom till Sverige. Det gjorde vi också året därpå. I april 1977 kom ett kort avstämplat i Gamla Linköping: “Innerliga hälsningar, i tacksamhet. Till hösten kommer boken om Det andra Nya Zeeland – Aotearoa”. Den möttes av en blandad kritik som pendlade mellan det positiva och negativa men som mestadels förhöll sig försiktigt neutral. Själv stod jag för det förra, dock med en del garderande invändningar, i en recension i Svenska Dagbladet. Setterlind som tidigare skrivit om Japan och Peru behandlade nu Nya Zeeland: “De tre länderna har beskådats av en poet med ett högst subjektivt temperament. En användbar resehandbok över de båda öarna öster om Australien har det knappast blivit. En sådan återstår ännu att skriva på svenska, och litteraturen i vårt land om Nya Zeeland är över huvud taget beklagligt fåtalig.”

Det var då det, sedan dess har den lakunen fyllts. Varför passade vi inte själva på att åstadkomma den första handboken? Kanske för att vi varken stannade tre månader eller trettio år. Och jag fortsatte min anmälan: “Men det har blivit en intagande beskrivning av landets egenart, främst av den orörda naturen där den ännu finns kvar, och av landets urinvånare, maorierna. Redan i titeln väljer författaren bort de mera välkända aspekterna på landet, och man letar alltså förgäves efter någon djupare diskussion av sociala, ekonomiska eller politiska förhållanden. Fragment av landets historia skymtar snabbt förbi. Jakten efter den orörda utposten var delvis lyckosam, avslöjas det här. Naturen och maorierna är det genuina, medan de vita invandrarna, pakehas, och det mesta de förde med sig ses i ett skarpt negativt ljus. (…) Plus- och minussidan står omedelbart mot varandra i denna bok.” Jag höll inte med om alla bokens slutsatser och gillade inte hur de båda största städerna lättvindigt avfärdades: “Auckland och Wellington har ingen vän i den svenske betraktaren.

Något av den vitglödgade ironin i USA-satiren ‘Pandoras ask’ kommer igen här. Det engelska och amerikanska inflytandet, nivelleringen och förslumningen av den polynesiska befolkningens bostadsområden skildras på ett kanske förenklat sätt. Den sociala reformviljan som tidigt satte sin prägel på Nya Zeeland och fick landet att framstå som ett socialt laboratorium med allmän folkpension och kvinnlig rösträtt finns dock fortfarande om också mindre framträdande (…) Inte heller har den smittande charmen hos den nyazeeländska livsstilen, så fjärran från högindustrialiserade länders ideal, någon riktigt rättvis bedömare här. Ibland tycker man att skildringen snarare kunde gälla Australien, där den importerade civilisationen är så mycket mera braskande, kulturhatet mera iögonenfallande och där de ursprungliga invånarna utsatts för en helt annan behandling än maorierna.” Men jag var övervägande positiv, som framgick av slutklämmen:

“Maorierna har fått en vältalig apologet i Bo Setterlind. Deras säregna mytologi appellerar till en poet med månskäran som symbol, och det är tydligt att han här har funnit en valfrändskap liksom att han är tilltalad av de lyriska möjligheter som ligger i maoriernas polynesiska språk. Nya Zeeland framstår i slutsummeringen som ‘ett land med ett sådant folk, som bara med sin poesi är ett av de bästa botemedlen mot den västerländska Djävulens sjuka andedräkt.’ Bland de positiva upplevelserna i boken finns också överväldigande intryck av naturen: enorma kauriträd, fascinerande lysmaskgrottor, den absoluta ensamheten på Nordöns stränder, fjordlandskapet på Sydön. ‘Det andra Nya Zeeland’ har sin styrka i de kapitel där Bo Setterlind förmår levandegöra denna säregna natur. Att boken inte är illustrerad gör inte så mycket. Den lyriska prosan har en egen fullt tillräcklig lyskraft. 

Jag hoppas att de raderna lockade läsare till boken, det var avsikten. Det är väl tveksammare om rubriken på Artur Lundkvists recension i DN gjorde det: “Bo Setterlind i Maoriland: Ädelt förtrytsam”. Lundkvist var mera reserverad fast också han hade en del positivt att säga om boken, den spefullt ironiska överskriften till trots (och den stämde för all del ganska väl in på författarhållningen i Setterlinds bok). Alldeles sant var det för övrigt inte att boken inte hade några illustrationer. Det fanns en, på motstående sida av titelbladet, en maorihövdings rikt tatuerade ansikte vilket Lundkvist fann “skönt intill det demoniska”. När jag i min recension efterlyste en viss pedagogisk välvilja hos Setterlind, så konstaterar Artur Lundkvist att man inte finner många fakta i boken. Men han viftade bort det, sådant står att finna i uppslagsverk: “Det är en poet som är i verksamhet”. Bo Setterlinds satir vill inte alltid lyckas, ansåg Lundkvist, vare sig det gällde domstolar, industristäder eller kyrkogårdar som offras för ett motorvägsbygge. Andra inslag var bättre: “Men poeten är i god form när det gäller vinden som lyfter honom fram över gatorna, när en katedral av trä tycks honom överträffa alla stenkyrkor, när själen befriad jagar fram i bil över den tiotals mil långa sandstranden.” Artur Lundkvist uppskattade i stort sett samma saker i Setterlinds bok som jag, beskrivningarna av kauriträd och lysmaskarna i Waitomo caves: “Han skriver med inspirerad ‘gröna vågen’-entusiasm om de tvåtusenåriga jätteträd som kallas Skogens fader. Och han överför sin hänförelse över ‘underjordens vintergata’, grottan där taket är illuminerat av oräkneliga lysmaskar…”

Bo Setterlind var inte bortskämd med entusiastisk respons på Dagens Nyheters kultursida, och Lundkvists recension avslutas aningen beskt: “Setterlind skulle inte vara den han är om boken inte utmynnade i en hymn till Skaparen, naivt trosviss, utan tanke på var det slutliga ansvaret måste läggas för allt eländet i världen.” På ytterligare andra håll fick boken ett snävt mottagande från kritiker som glömt bort att allt göres för sina förtjänsters, inte sina fels skull. Dock var det nog försvinnande få av dem som delat Setterlinds upplevelser på ort och ställe. Under åren som sedan gick fick vi ännu ett par meddelanden från honom, skrivna med samma vackra piktur som på det första vykortet. Den sista gången jag såg honom, det kan inte ha varit särskilt långt före hans plötsliga bortgång 1991, var på Bokmässan i Göteborg. Han satt vid ett frukostbord på Park Aveny i livligt samspråk med Alf Henrikson. När jag hälsade kom han förstås ihåg dagen bland kauriträden och mindes kvällen i Henderson.

Nu har jag läst Det andra Nya Zeeland på nytt, och återupplevt miljöerna. Hotellet som Bo Setterlind bodde på den gången finns kvar och ser likadant ut. Tvärgatan till Queen Street bara några tiotal meter längre upp i backen, Karangahape Road, har inte heller den ändrat karaktär. Den är fortfarande dominerad av maorier och islanders, polynesier som invandrat från Tonga, Samoa, Fiji och andra ögrupper: Auckland är deras storstad. Kanske var det grannskapet till den gatan som fick Bo Setterlind att så tydligt ange sina sympatier i boken. Det framgår redan av det inledande citatet lånat från Keith Sinclair: “Europe came to New Zealand as nothing so much as a plague.” Tiderna har ändrats sedan dess. Auckland har blivit en kosmopolitisk och mycket dyr storstad, skyskraporna har rakat i höjden, särskilt i nedre änden av Queen Street nära hamnen. Landet är inte längre en sömnig brittisk koloni. Ännu under tidigt sjuttiotal kunde man tro sig ha hamnat i engelskt femtiotal, med slitna, hjälpligt hoplappade bilar och många inlämningsaffärer med billiga prylar. Så icke längre. Bilarna är nya och dyra, och junkshops har förvandlats till antikaffärer. Nyrikedomen lyser i ögonen, inte minst genom välbärgade nyinflyttade Hong Kong-kineser och koreaner.

Skulle Bo Setterlind trots det ha känt igen sig? Det skulle han nog. I boken om Aotearoa var han “framsynter” (som man kallat hans ekologiskt medvetna landsmaninna Elin Wägner). Han skulle med glädje men nog utan förvåning ha noterat den frammarsch som maorierna gjort under senare år. På universiteten har Maori Studies fått en allt starkare ställning, i bokaffärerna flödar hyllorna över med litteratur om detta folkslag, i politiken gör de sig hörda med en naturlig självmedvetenhet. Å andra sidan förekommer också en nyfattigdom som slagit särskilt hårt mot den delen av befolkningen, med ökade sociala klyftor i samband med de senaste årens våg av privatiseringar. Invandringen har ofta varit ekonomiskt segregerad: å ena sidan islanders i behov av understöd, å den andra välbärgade Hongkong-kineser. Kanske borde hans bok om Nya Zeeland översättas till engelska och sättas i händerna på antipodiska läsare. Den ska dock läsas med några nypor salt för hans benägenhet att vara ädelt förtrytsam och högstämt retorisk. Men rader som dessa röjer att han hade förmågan att skåda in i framtiden, med viss ackuratess:

Jag är lycklig, att jag fått möta maorierna, denna folkspillra i de sydliga havens ojämförliga paradis, Aotearoa. De representerar inte bara den genuinaste poesin i Nya Zeeland-samhället, maorisjälen, protesten mot det vita herraväldet, sagan och den naturliga känslan, som förkastar det ruttna. De representerar också kärlek och tradition av ett slag, som är oumbärlig för allas överlevnad, andligt sett, livets värme. Och även om de flesta av dem i dag är på väg att försvinna genom tilltagande assimilering, växer sympatierna för deras historia och kultur oavbrutet. Det är fel att tro, att man måste göra avkall på sitt maoriska ursprung för att kunna överleva på Nya Zeeland i framtiden. Det är snarare så, att maoristilen med sin värdighet och livsglädje kommer att bli räddningen för allt fler…

Ivo Holmqvist