Möten med diktare

Moa Martinson skrev en gång en bok som hon kallade Jag möter en diktare vars titel förleder en att tro att det rör sig om en redogörelse för alla kolleger hon stött samman med, från och med sjömannen som mönstrat av efter flera år till sjöss, lungsjuk och i behov av omhändertagande, Harry Martinson, han som mötte henne medan hon ännu hette Helga Schwartz. Men icke: diktaren hon skriver om är en man som tätar en båt, han diktar skrovets gistna bordläggning. Men här ska jag hålla mig till skrivande folk och i snabb följd kommentera några av de högst levande författare som jag haft nöjet att uppleva, på skilda håll i världen – och också nämna som hastigast något om ett möte som aldrig blev av. 

Den första författare med stort F som jag upplevde var på Tyringe kuranstalt, tidigare ett Sanatorium, omgiven av ozonrika barrskogar, där min morfar som varit stationsinspektör efter pensioneringen var revisor och därför kunde ta med sig sina dottersöner till det splendida smörgåsbordet, säkert till rabatterat pris.

Genom salongerna skred då en rakryggad äldre dam, vithårig, med spår av grandezza i det förflutna, och kringvärvd av en noli-me-tangere aura – henne störde man inte i onödan, förstod man, och hon visste säkert hur man skulle hålla kreti och pleti på avstånd. Hon var sedan länge välkänd och föregicks av sin berömdhet: Marika Stiernstedt, gift med flygarbaronen Calle Cederström, och senare i ett stormigt äktenskap förenad med Ludvig Nordströms tills de gick skilda vägar. Det här måste ha varit 1954. 

Hon dog samma år och hade då hunnit göra upp bokslutet över sitt samliv med Lubbe, i boken Kring ett äktenskap. Den var så pass partisk – även om den kanske var subjektivt sann – att hennes förläggare Tor Bonnier året därpå grävde fram gamla papper och kort därpå gav ut Ur Ludvig Nordströms dagböcker: ”Individuella registret”, en bok som försökte balansera det hela (senare har först Ulf Wittrock och sedan Lisbeth Larsson skrivit intressant om allt detta). Men om det visste jag förstås ingenting den gången i Tyringe, bara att den spröda och stiliga damen var en stor författare vars många böcker fanns på mormors bokhyllor.

Det var min första glimt på nära håll av en författare (jag var tio år gammal) – fler skulle följa. Efter studentexamen fick jag ett stipendium genom Sverige-Amerikastiftelsen för ett års studier, och det gick snart upp för mig hur stor tur jag haft när jag hamnat på Dartmouth College i New Hampshire, ett ivy-league universitet, instiftat 1769 och med den stolta devisen Vox clamantis in deserto, fast det var kanske att ta till att tala om en ropandes röst i öknen – ett annat emblem var mera träffande, med en man i trekantig hatt under en gran som undervisar en indian, fast den bilden kanske är borttagen nu, av politiskt korrekta skäl. Jag bodde på Cutter Hall, ett dormitory där amerikaner blandades med utländska studenter, och dit man bjöd in gästföreläsare på lunch. Den betydande poeten Robert Frost som en gång hade läst på Dartmouth blev hedersdoktor där och en ofta sedd gäst, men han hade avlidit 1963, året innan jag kom dit. Hans dikt om att välja väg i skogen, och konsekvensen av att man slår in på den ena och inte den andra – ” and that has made all the difference” – har följt mig alltsedan dess.

Men det möte jag minns bäst därifrån var med en färgad amerikan i trettioårsåldern, i välskräddad svart kostym, vit skjorta, smal svart slips, mycket vältaligt och mycket arg. Det var muslimen Malcolm X som skrev en fascinerande självbiografi och som blev mördad i Harlem inte långt därefter (och vars liv blev till film). Han kom på lunch på Cutter Hall efter någon gästföreläsning, man drog lott om vem som skulle få sitta med vid bordet. Jag kom med men också ett par studenter från rika sydstatsfamiljer som hade andra åsikter än han och som provocerade honom. Det slog gnistor kring den upphettade konversationen tvärs över bordet, vilket en storögd gäststudent från det neutrala Sverige nogsamt noterade.

När jag väl flugit hem igen tillbragte vi julen 1965 i Rom, apelsinträden blommade, klimatet var behagligt, vi besåg noga alla grushögar på Forum Romanum, gymnasiets latinlektioner blev levande, och vi gjorde utflykter upp i bergen. En författare och illustratör som jag beundrade, Adolf Hallman, hade flyttat till Rom och bodde på Via Margutta. Han hade i text och bild skildrat hur det var att ta Express till och från Europa, och vandra På Boulevard Europa, och hur det såg ut i Köpenhamn och i New York. Han bidrog både med teckningar till söndagsnovellerna i Dagens Nyheter, ett inslag som helt försvunnit, och med egna texter som han illustrerade både där och i veckotidningen Vi. Han var noga med att medan det fanns en annan Adolf i vårt södra grannland hans författarnamn i böckerna skulle anges som A. Hallman.

Ibland påstod han om sina böcker att texten var skriven av tecknaren och illustrerad av författaren, en onödig blygsamhet – han var suverän i båda genrerna. Hursomhelst, jag tog reda på hans adress på Via Margutta men lät slutligen bli att besvära honom, ett av de författarmöten som aldrig blev av. Så dumt, han skulle säkert ha uppskattat om en ung beundrare ringt på dörrklockan, även om han som mångårig utlandssvensk var kärv i sin syn hemlandet som han helst kallade gökmassivet.

Året därpå hade jag börjat läsa litteraturhistoria med poetik i Lund, så hette ämnet ännu, uppmuntrades av litteratursociologen Allan Hagsten som var docent efter att ha skrivit en tjock avhandling om den unge Strindberg som med stor noggrannhet bevisat att han skarvat när han påstod att han haft fattig barndom (”Rädd och hungrig”), tvärtom hade pappa ångbåtsspeditören och hans familj det hyfsat gott ställt. Jag blev anställd som assistent och hamnade längst ner på lönelistan, högst fanns professorerna Staffan Björck, Carl Fehrman och Ingvar Holm som hade ungefär tjugo gånger mer i arvode, det var bara rätt och billigt, de visste minst tjugo gånger mer än jag. Hursomhelst fick jag förtroendet att ta över en del nybörjarundervisning som jag bedrev med stort allvar, överambitiöst välförberedd, och jag bombarderade de stackars eleverna med en kompakt uppsjö av fakta – man får hoppas att denna terror är preskriberad. I en av grupperna fanns ett klart skinande ljus, kringvärvd av ett yvigt mörkt hårsvall – att han var från Malmö hörde man så fort han öppnade munnen. Han var klok nog att hoppa av efter någon månad. Jag vet inte om han fullföljde sina studier, men snart gjorde han sig bemärkt både som poet och prosaist, och efter hand som ypperlig estradör: Jacques Werup. Senare delade vi under några år hemstad och brukade utbyta ord i när vi stötte på varandra i Ystads gator och gränder.

Lärarhögskolan gick jag i Linköping, på folkhögskolegrenen andra terminen den existerade. Under den första hade det stormat ordentligt, kanske var vi lite mera följsamma, men tråkigt var det, en bortkastad tid, dock fick vi betalt för att lyssna på de knastertorra föreläsningarna i pedagogik. Först under praktiken artade det sig. Jag hamnade bland annat på Brunnsvik utanför Ludvika, socialdemokraternas flaggskepp, med minnen av Karl-Erik Forsslund vars Storgården låg på skolans område, Dan Andersson och förstås filosofen Alf Ahlberg som varit skolans rektor. I en av klasserna fanns en elev, äldre än de andra och med en svada som en norsk arbetaragitator (vilket hennes far hade varit). Hon kom senare att bli både författare och politiker, Marit Paulsen, just då en elev som det var omöjligt att få tyst på. Och för all del, vad hon sade var mera värt att lyssna på än vad jag hade att komma med.

Till Svenska Institutets kurser för lektorer utomlands i Grebbestad och på Tjörn där vi under flera somrar undervisade inbjöds författare att presentera egna verk, och diskutera dem. Torgny Lindgren var en av dem, med pipan i hand, en suverän uppläsare av vad han själv skrivit, intresserad av alla frågor som ställdes, Folke Isaksson en annan i en lång rad. Men bäst av alla var Göran Tunström vars roman Juloratoriet delvis utspelar sig på Nya Zeeland. På eftersitsen som drog ut halva natten kom vi att tala om de nyzeeländska inslagen i romanen. Jag (som återvänt efter tre år därnere) var imponerad av att han träffat tonen så rätt, beskrivit landskapet just som det såg ut. Kort sagt, boken hade stor autenticitet också i de styckena: hur länge hade han letat detaljer på ort och ställe? Alls icke, han hade aldrig varit där innan boken skrevs. Men han kom dit senare, erkände han, och upplevde det sällsamma i att verkligheten apade efter fiktionen. Den kvinna som han beskrivit, hon som blir Sidners hustru (om jag minns rätt) var fritt framsprungen ur hans lågande inbillnings sköte – men när han sedan tog sig ut långt på landet någonstans på Nordön hittade han ett ensligt hus just som det han beskrivit i boken, och i det en kvinna identisk med hans fiktiva figur. I en av sina senare prosaböcker nämner han detta, men mycket blekare än den kvällen och natten i den trängre kretsen av kurslärare på Tjörn…

Under vår första omgång i Auckland i början av sjuttiotalet träffade vi ofta Carin Svensson, då gift med en filmare, sedan skild och omgift med Lars Ardelius som kom ut till Nya Zeeland som gästföreläsare samman med sin kompis P. C. Jersild (båda kom till Odense och underhöll mina studenter där). Det var så han träffade Carin. Den ibland lite självcentrerade Ardelius brukade berätta att när de träffades första gången och Carin fick veta att han var författare, hon då frågade: ”Och har du publicerat något då?” Det hade han, väl ett tjugotal böcker redan då, fler har kommit sedan dess. Carin som den gången hade skrivit mer än hon fått tryckt gav ut några böcker på engelska om sin västmanländska barndom, och sedan bland annat romaner på svenska mot en nyzeeländsk bakgrund. Det var en klok strategi (Linda Olsson, också en av våra bekanta därnere, har använt sig av samma grepp), så slapp hon klagomål från de enögda som kanske kände igen sig i hennes stoppnålar (för att travestera Fritiof Nilsson Piraten), om nu sådana förekom. 

Till Auckland kom också, som jag skrivit om på dem här sidan, en man som gav sig själv en resa runt världen i femtioårspresent. Vi läste om det i en notis i Dagens Nyheter, skrev till honom och lovade att visa honom environgerna. Vi hämtade honom vid hotellet högt upp på Queen Street, en osannolikt svensk uppenbarelse i dessa exotiska trakter: ljusblå sidenkostym, blont hår, nästan programmatiskt barnsligt förtjust över allt nytt. Det blev också en bra bok som han skrev om landet, Bo Setterlind. Den inleds med hur Aotearoa, det långa vita molnets land, dyker upp vid horisonten, det hade han fått se från andrepilotens plats, det berättade han om med pojkaktig och smittande förtjusning – det var långt före 9/11. 

Till Auckland kom dessutom Pia Tafdrup, på nordiska pengar, och läste sina egna dikter på sitt suggestiva, musikaliskt mässande vis. Henne lärde vi känna redan innan hon debuterade, och hon är vänfast. När en ny bok kommer får vi den genast med dedikation, det har blivit många med åren. Med Pia Tafdrups man Bo Hakon Jørgensen var jag kollega under tio års tid på det som den gången hette Odense Universitet men numera är omdöpt till Syddansk. Dit kom bland många andra gästföreläsare en grånad amerikan som var en av de stora på trettiotalet, med romaner som God´s Little Acre, Tobacco Road och Georgia Boy, och en lång rad bra noveller. Men det var länge sedan Erskine Caldwell hade skrivit något riktigt läsvärt, nu var han kal om hjässan och hans löständer glappade: så fatalt att bli ihågkommen för det! Andra ärrade veteraner dök också upp, lingvisten Roman Jacobson (eller det var kanske i Lund?), poeten Cecil Day Lewis, nästan lika skrynklig i ansiktet som W.H. Auden, den nya romanens Alain Robbe-Grillet som var sövande tråkig, och många fler. Och i Lund långt tidigare dramaspecialisten Jan Kott från Polen som demonstrerade hur dolken skulle skötas i Hamlet så illusoriskt att han så när hade stuckit den i sig när han snubblade till. Publiken höll andan, det gick bra den gången.

Och så författarna på Bokmässan i Göteborg som jag haft nöjet – inte alla gånger ett odelat – att introducera och samtala med inför publik. Nigerianen Ben Okri som hade en annan tidsuppfattning än den gängse i västerlandet släntrade in när gott och väl halva tiden för hans programpunkt hade förlupit och var då ganska nonchalant. Jag borde ha fått dubbelt betalt som höll kvar åhörarna i bänkarna, de var många och tålmodiga – och han bara hälften. Inte heller norrmannen Lars Saabye Christensen som just hade skrivit sin roman Halvbrodern, full av magiskt realistiska skrönor, var ett lätt intervjuobjekt. Han svarade trögt och motvilligt, en författare som uppenbart vantrivdes med att ha hamnat i rampljuset. Andra fann sig väl tillrätta, som deckarförfattaren Mark Billingham som dessutom var en stand up-comedian av rang, självgående och mycket rolig fast hans böcker är fulla av ond bråd död, ingående beskriven. Michael Cunningham vars The Hours just hade filmats med Nicole Kidman som en inte särskilt porträttlik Virginia Woolf, lösnäsan passade dåligt, var en behaglig bekantskap att göra, både för mig och för publiken.

Men intressantast av dem alla var Jan Morris, en silverhårig livlig dam med glittrande ögon, full av nyfikenhet. Hon var tidigare James Morris, den journalist som kablade ut nyheten om Hillarys och Tenzings erövring av Mount Everest 1953, fast det var kanske inte riktigt sant att man väntade med att kabla ut nyheten från baslägret så att den skulle nå London lagom till den unga drottningen Elizabeths kröning, som en sista storslagen symbolhandling i det världsimperium som redan då börjat implodera. Sedan hade han genomgått en sexoperation (beskriven i den märkliga boken Conundrum) och fortsatt som kvinna att sammanleva med sin hustru, i Wales. Men om det talade vi förstås inte, utan om hennes reseböcker från världens alla hörn. Några brev vi växlade har jag kommenterat på den här sidan.

Och så senare års möten med författare på Gents universitet, ditresta tack vare nordiska stödordningar: Jonas Hassem Khemiri hanterade sin mestadels jämnåriga publik skickligt när han talade om sin Ett öga rött, han hade hunnit öva sig på många svenska skolklasser, Kjell Westö som tålmodigt svarade på studenternas frågor om Drakarna över Helsingfors, Dorrit Willumsen som förstås var självskriven efter sin historiska roman Bruden fra Gent. Hon var nästan självutplånande vänlig, och hennes handstil hade inte ändrat sig sedan småskolan. Vidare kom Cilla Neumann på flandriskt besök, och med Monica Fagerholm samtalade jag inför publik i Bryssel. 

Och så till slut den mest suveräne av dem alla, en lång dansk, försedd med sin obligatoriska keps: Klaus Rifbjerg. Han kom – som framgår av vad jag skrivit här på sidan  – någon tid efter sin sjuttiofemårsdag, med anledning av att hans landsman, bibliofilen Flemming Reislev i Bryssel, generöst låtit Gents universitet ställa ut hans kompletta samling av Rifbjergs drygt femtioåriga produktion, i vackra band: de fyllde många glasmontrar (jubileumsåret 2005 hade vi fått låna samme bokälskares samling av H.C. Andersen i förstautgåvor, fullständig så när som på en enda titel som han har i andratrycket, så kan han fortsätta samla). Rifbjerg, också han generös med dedikationsexemplar, trivdes alldeles uppenbart i sin roll som grand seigneur med alla blickar på sig. Med sina nästan två meter dominerade han både biblioteket vid invigningen av utställningen, föreläsningssalen där han läste egna texter och talade om dem, och sedan i stadsbilden när vi vandrade runt i det gamla Gent och då han underhöll med sina respektlösa anekdoter om författare som han träffat, från William Faulkner som var kort i rocken, till många nordiska kolleger. Han påstod att han ville sätta dessa möten med andra diktare på pränt, men det blev nog inte av.

Ivo Holmqvist