Karl Johan Rådström: Vinterbadaren
Karl Johan Rådströms Vinterbadaren.
”Ingen som inte gjort det, kan förstå vinterbadets värde. Det är försoffningens, den ljumma människosamvarons, fiende. Den som sprungit med bara fötter på en is, som gått ner sig i ett nästan nollgradigt vatten, upplever något som är fördolt för karbadarna och sängkammarhjältarna. Vinterbadet blev en lidelse hos mig. Det blev symbolen för hur människan bör leva. Kärvt.”
Jagberättaren i Karl Johan Rådströms sista roman är minst lika mycket en livslögnare som Johannes Vig i Martin A. Hansens Løgneren, han som tidigt i boken säger att man inte ska uttala hans namn så fort att s-et hamnar direkt före vig. Men det passar kanske, i sina egna ögon är han en man som sviker, mest sig själv men också andra.
Vi får aldrig veta namnet på vinterbadaren som hela tiden för ordet. Han hinner avslöja mycket om sig själv, sina ambitioner och sina livslögner på romanens 167 sidor, och berätta om åren med hustrun som börjar bra, med en förälskelse som genast djupnar. Hans ord om deras sexuella samvaro kan förvåna i sin öppenhet, i en bok skriven sju år före Agnar Mykles Sången om den röda rubinen. Han gör karriär som försäkringstjänsteman och stiger i de byråkratiska graderna, engagerar sig i föreningar och församlingar och blir betrodd som en av samhällets stöttepelare. Men han saknar inre stadga. Hans hustru är livsklok och välbalanserad, han inte.
Hon avlider under oklara omständigheter, och han anklagas för att ha mördat henne. Han hamnar i fängelse där hans skrift (som är romanen vi läser) kommer till, allteftersom. Man kommer att tänka på Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets), den festliga filmen från Ealing Studios där en arvtagare klarar av att på olika fantasifulla vis röja ur vägen de sju som står före honom i arvsföljden (Alec Guinness spelar dem alla, suveränt) innan han frias från rannsakningsfängelset och kan hämta ut arvet – tills han i slutscenen kommer på att han lämnat kvar i häktet sina avslöjande anteckningar om hur det verkligen gick till. Så festlig är inte den vinterbadande arrivisten, tvärtom är han en ynklig stackare full av komplex.
Han hävdar hådnackat att han inte mördat hustrun utan att hon tvärtom dog av en olyckshändelse. Att det inte var så är svårbevisat. Men ett annat mord har han bekänt för hustrun, det på hennes psykiater som hjälpt upp henne ur depressionen (det är skickligt av Karl Johan Rådström att i en jagberättelse få oss att förstå varför hon hamnade i den, hennes man som för ordet är en trist träbock). Mordet på läkaren – han blir överkörd – är som hämtat ur en amerikansk film noir från fyrtiotalet. När Gösta Attorps recenserade romanen i Svenska Dagbladet den 29 augusti 1948 skrev han att Rådström ”velat göra något mycket svårt […] Att bildligt talat krypa in i en annan människas skinn – vilket man verkligen får göra när man på 160 sidor ska skriva, tala, tänka och reagera som vederbörande – är så pass vanskligt att man måste respektera författarens mod att försöka – här rör det sig dessutom om en man med tydligt psykopatiska drag: han mördar läkaren ungefär som om han skulle bestämt sig för att ta bort en vårta, mer var det inte med det, och så är saken kirrad […] Denna roman är en ekvation med många obekanta. Men det är en spänstigt skriven bok, och om den inte är helt tillfredsställande i fråga om sammanhanget, händer det att den är det i fråga om enskildheter: belysningen av förljugenhet i olika former. En viss sorts mentalitet är väl iakttagen.”
Signaturen T. J-n i Dagens Nyheter (Thorsten Jonsson, norrlänning liksom Rådström) sammanfattade: ”en historia om en obetydlig människa som inte står ut med sin hustrus sunda sexuella vitalitet […] det är synd om denne pinnebergare”. Ännu på slutet av fyrtiotalet var Hans Falladas roman Kleiner Mann – was nun?, på svenska Hur ska det gå för Pinnebergs? allmänt bekant. Recensionen påstod också att man inte var oberörd över vinterbadarens öde även om några punkter stod oklara för läsaren. När Karl Johan Rådström avled i februari 1958 vid nyss uppnådd pensionsåldern skrev Olof Lagercrantz att Vinterbadaren var ”en upprörande tragedi i småborgerlig ram. Men främst kommer han [KJR] att bli ihågkommen som uppmuntrare, inspirerande läsare och tröstare och som sjösättare av andras båtar. Det är mycket nog.” Det syftar på allt annat som han åstadkom, förutom diktsamlingar och tre romaner – en av dem Patient hos livet. Roman om fyrtio svenska år och en människas liv (1942). Under pseudonymen Holger Ekeland skrev han novellsamlingen Norrlandsgulasch – satirer och humoresker från gränsstaden (1918) som låter ana läsning hos Ludvig Nordström och den unge Bertil Malmberg.
Det framgår i Dag Hedmans intressanta artikel om honom i SBL, Svenskt Biografiskt Lexikon, att den försynte, vänlige och oförtröttlige Rådström gjorde en väl så bestående insats som redaktör i skilda sammanhang, av jubileumsböcker och särskilt av tidskriften All Väldens Berättare som var en mera publiktillvänd publikation än Bonniers Litterära Magasin, BLM, där Georg Svensson orienterade om ny utländsk litteratur samtidigt som han stod bakom Panache-serien (flera av de titlarna ges ut i nytryck nu när copyrightgränsen passerats). Hedman kallar ganska träffande Vinterbadaren ”en brottslings monolog a la Tolstoys Kreutzersonaten”. Karl Johan Rådström var litterär rådgivare på Tidens förlag och såg till att Jan Fridegård gavs ut där, och han redigerade en lång rad minnes- och jubileumspublikationer. Framför allt var han redaktör i sju år av All Världens Berättare där mängden av dittills okända utländska författare var betydande, och han såg till att svenska diktarröster spelades in på stenkakor, senare överförda till LP.
Det är förståeligt att Karl Johan Rådström blev bitter när Författarföreningen otacksamt uteslöt honom eftersom han samtidigt hörde till motparten-förläggarna; man bortsåg från att han kämpat för författarnas fackliga rättigheter. Notisen om hans död, likalydande i DN och SvD den 8 februari 1958, var lite distanserad när den raskt summerade ”romanerna Patient hos livet, präglad av självrannsakan och ideell livssyn samt Vänskapsgatan, en småstadsroman med sociala perspektiv.”
Samtidigt med Vinterbadaren kom Stjärnan under kavajslaget skriven av sonen Pär som trots att han bara blev trettioåtta hann bli en central författare under femtiotalet och det tidiga sextiotalet. Ett starkt litterärt arv: Karl Johan Rådströms sonson är Niklas Rådström. En av hänvisningarna i Dag Hedmans lexikonartikel går till några upprörande sidor i hans Medan tiden tänker på annat, om en frånvarande far (den finns med Daniel Hjorths antologi Röster från Skåne), och kanske kan också Pär Rådströms roman Mordet (1962) delvis läsas självbiografiskt.
”Att vara redaktör. Minnen av min far” heter en artikel av Pär Rådström skriven året efter faderns död och tryckt i Sveriges Författareförenings litteraturkalender Vintergatan. Det är genomgående återhållsamt och melankoliskt. Fadern var ”var ett mycket dåligt intervjuoffer. Som de flesta människor med litterära ambitioner ville han inte svara på andra villkor än sina egna. Kanske hade han också gjort för många intervjuer själv i sina dar. […] Han kunde berätta att han kom ihåg klockorna när det nya seklet ringdes in, att min farmor var synsk och hade förmåga till varsel, att det även i vår släkt fanns folk som hängt sig, att flera av hans syskon hade tuberkulos, att farfar spelade fiol och sålde knäck. Men han berättade ingenting om Harry Martinsons tröja, om Jan Fridegårds händer och Rudolf Värnlunds ögon. Och det var egentligen det jag ville höra. [Han] kom från ett fattigt hem med en far vars enda dröm tydligen var att få tillhöra ett borgerskap som hade eka och rodde på ån […] Han gjorde fjorton barn varav min far, Karl Johan, givetvis var den fjortonde.”
”Jag minns honom egentligen först som en man med ljusgrå damasker och plommonstop och en terrier som hette Poppy och stilla borgerliga söndagspromenader i Hagaparken. […] Min far kände ett stort ansvar och en stor avund mot litteraturen […] Vad jag tror mest smärtade honom var att han egentligen inte kände något för den litteratur han varit med om att, med de villkor som stod honom till buds, hjälpa fram. Det var fortfarande Karlfeldt han läste och likt alla redaktörer och förläggare tror jag att han innerst inne var besviken att t.ex. den Martinson han trodde på visade sig vara en Martinson och inte en Karlfeldt. […] Om han fått välja tror jag aldrig han velat bli redaktör. Men jag tror han fann tröst i att han varit det under åtminstone den perioden av sitt liv.”
Och så ett PS om BLM och All Världens Berättare:
När jag läste litteraturhistoria med poetik i Lund, så hette ämnet ännu, kom jag över en komplett svit av Bonniers Litterära Magasin, i de vita linneband som förlaget tillhandahöll. Det var en lång rad som tog upp ett par hyllmeter. Den första novell jag långt tidigare läst var William Faulkners skräckromantiska rysare ”En ros åt Emily”, översatt av Artur Lundkvist (som gillade att vara fort färdig, på bekostnad av noggrannheten). Den var införd i BLMs allra första nummer. Och den första pjäs jag bekantade mig med var George Bernhard Shaws sista, den korta Varför hon inte ville, införd i BLM 1950, samma år som GBS avled. Mina bundna årgångar fick följa med till Nya Zeeland där de så småningom hamnade i Aucklands universitetsbibliotek, som enda exemplar i Antipodien. Jag hoppas de är kvar, i något off campus storage. Jag saknar dem bara delvis eftersom många av årgångarna nu kan läsas på nätet.
All Världens Berättare innehåll framför allt noveller, svenska och utländska, av så måttligt omfång att de är alldeles lagom till kvällslektyr. Under lärarhögskolans andra termin, med praktik på Sydöstra Skånes folkhögskola i Tomelilla, en inrättning med stolta anor, fick jag som handledare en legendarisk lundensare som varit redaktör för Lundagård vid mitten av femtiotalet. Han och systern hade övat upp sina minnen till det fenomenala. Han hade varit med i Lund när Thomas Mann kreerades till hedersdoktor i Lund 1949, då professor Algot Werin harangerade honom. Min handledare mindes allt och kunde återge hela talet på Werins trygga tyska med stark skånsk brytning. Det var en kuslig uppvisning, som hade han haft en bandspelare i fickan (fast sådana fanns inte den gången).
Han pendlade veckovis från Lund till sitt hyresrum i Tomelilla där han fördrev sin fritid med att samla böcker bundna i vackra röda skinnband. Han skänkte mig generöst, innan också han gick bort i förtid, Svenska litteraturens historia i tre band, redigerad av Otto Sylwan och med Böök, Castrén och Steffens som medförfattare. De pryder fortfarande sin plats på hyllan även om de inte hör till sådant jag ofta läser – och han hade försett sig med en komplett svit av All Världens Berättare där han systematiskt läste novell efter novell. Han blev välbevandrad i den lika underhållande som läsvärda världslitteraturen, allt tack vare Karl Johan Rådström.
Ivo Holmqvist