Werner Bergengruen: Den siste reaktionären
Den siste reaktionären: Werner Bergengruen
För drygt sextio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm (av Germanistenverein), Uppsala och Göteborg. Den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde sig på gymnasiet. En intervju med honom gjordes den 17 maj 1962 för Radio Schweden, Radiotjänsts tyska utlandssändning (samma år fick han Schiller-priset). De tolv minuterna som finns utlagda på nätet är fortfarande intressanta att lyssna på. Att samtalet med den sjuttioårige tysk-baltiske författaren skedde mot slutet av hans liv kunde varken den diskrete utfrågaren eller han själv veta. Men två år senare avled han i Baden-Baden – han var född i Riga 1892.
I radioinslaget talar han med uppskattning om hur lika Lettlands och Sveriges huvudstäder är, särskilt i de gamla stadskärnorna, och när han ser gatuskylten Packhusgränd minns han att det heter nästan det samma i Riga (på ett av husen där finns numera en plakett om honom uppsatt och i Berlin är en gata uppkallad efter honom). Och de vita björkarna finns på båda sidor Östersjön. Svenskarna är älskvärda och artiga och kallas inte utan skäl för Nordens fransmän, påstår han, och han gillar svensk litteratur: Selma Lagerlöf, Lagerkvist, Heidenstam och förstås Strindberg – ”men han är ju mer världsförfattare än svensk…”
Först mot slutet av intervjun kommer man in på hans egna verk. Det är oklart om hans senaste roman ska komma på svenska (det gjorde den inte). Den väl påläste intervjuaren hävdar att skuld är ett centralt tema i författarskapet, och författaren håller med men hinner inte säga mycket mer i saken, det är lite synd. Werner Bergengruen som hörde till de populäraste tyska författarna efter kriget (vid en omröstning satte studenter honom framför Herman Hesse) var säkert ingen okänd storhet i det svenska sextiotalet även om sökljuset då mera riktades mot de yngre medlemmarna i Gruppe 47, tack vare den energiske Gustav Korlén, professor i tyska i Stockholm.
Romanen Stortyrannen och rättvisan översattes av Irma Nordvang 1938 – Lars Klebergs artikel om henne i Svenskt översättarlexikon är intressant; den ser försvenskningen av Robert Musils Mannen utan egenskaper som hennes största bedrift. Boken gick i miljonupplaga i Tyskland tills nazisterna upptäckte att den kunde läsas som en kritik av regimen, visserligen klädd i historisk dräkt liksom Vilhelm Mobergs Rid i natt, men med aktuell syftning liksom den. Såsom i himmelen så ock på jorden översattes av Olof Lagercrantz och finlandssvenskan Inga Lindholm 1942, men sedan blev det inte fler försvenskningar, mer än barnboken Krumeluren som Gertrud Zetterholm tog sig an 1953. Det är lite magert, författarskapet är omfattande: dussintalet romaner, minst lika många novellsamlingar, en del lyrik.
Hans böcker är många, liksom monografierna om honom och dem. Under hans namn i Libris, den svenska nationalbibliografin, finns dryga hundratalet titlar förtecknade, men bara fyra av dem är på svenska. Den fjärde är berättelsesamlingen Döden i Reval (som ju är det gamla namnet på Tallinn, liksom Dorpat är det för Tartu). Anders Björnson översatte den och Dialogos förlag gav ut den. Emi-Simone Zawall ägnade en en utförlig recension i Svenska Dagbladet den 15 april 2017. Anders Björnson tecknade bakgrunden i artikeln ”Småpratets triumfer” i den finlandssvenska tidskriften Nya Argus 2016:8, och i ”Under i Europas nordöstliga utposter” i Biblis 75 som kan läsas på nätet. Han förmodade att det bara var i Nya Argus som Bergengruen blev omskriven, och för länge sedan (i en artikel om Der Grosstyrann und das Gericht 1937 som alltså kom på svenska året därpå), inte i några andra svenskspråkiga tidningar och tidskrifter.
Det stämmer inte riktigt, även om Såsom i himmelen så ock på jorden bara fick några korta rader i
Oskar Maurus Fontanas summariska översikt ”Nya tyska böcker” i BLM 1942: ”en sällsynt berättarintensitet och andlig fasthet”. Men Gösta Attorps ägnade den en understreckare i Svenska Dagbladet, den 12 februari 1943: ”Werner Bergengruens styrka som författare ligger i denna bok inte i det konkreta gestaltandet och berättandet utan i betraktelsen och överblicken, det meditativa sinnelaget i sådant som vetter mot tysk utvecklingsroman.” Och Ivar Harres lovord i Dagens Nyheter citerades i förlagsreklamen: ”En mäktigt verkande bild av panikens psykologi, inlagd i en stramt komponerad och magistralt berättad kostymroman med noggrant studerad tidskolorit och en myckenhet kulturhistoriskt stoff.”Jag minns dessutom att några av hans berättelser fanns i Dagens Nyheters och Sydsvenskans söndagsnummer medan man ännu unnade läsarna lyxen av noveller över helsidor, oftast vackert illustrerade av Adolf Hallman och andra. Anders Björnson tecknar raskt och sakkunnigt de viktigaste linjerna i Bergengruens liv och verk och diskuterar hans särart (resten kan man läsa sig till i den informativa tyska Wikipedia-artikeln, och på annat håll på nätet).
Fadern var en svenskättad läkare som såg till att sonen kom till Tyskland när den ryska dominansen i Baltikum blev hotande stark, några år in på förra seklet Först Lübeck, sedan Marburg där han läste teologi, konsthistoria och germanistik, och så München och Berlin. Som löjtnant under första världskriget stred han mot Röda Armén i Baltikum och skaffade sig samma frikårserfarenheter som Ernst von Salomon senare skildrat i den märkliga romanen Die Geächteten (som är en av de många källskrifterna för Richard Hughes romanbygge The Human Predicament). Efter 1918 hamnade han i Berlin där han blev journalist, bland annat i tidskriften ”Der weisse Rabe”, Den vita korpen, och debuterade som romanförfattare 1923.
Han var väl inläst på de stora ryssarna, det nämner han i radiointervjun, och som hos Gogol, Tolstoj och Dostojevskij ger han sig i kast med de stora och livsavgörande frågorna: brott och straff, synd och skuld, inte minst i romanen om Stortyrannen som nästan genast blev filmad, och som trycktes i miljonupplaga. 1936 konverterade han och hustrun till katolicismen. De nya myndigheterna observerade att varken han eller hustrun hälsade Heil Hitler, och att svärmor var judinna noterades av de rasgalna nazisterna. Året därpå uteslöts han ur deras Reichsschriftstumkammer.
Han hörde till de författare som under de flesta av Tredje rikets tolv år var kvar i landet men åtminstone delvis gick i inre emigration – det komplicerade sammanhanget utreds bland annat i en omfattande studie av amerikanen John Klapper: Nonconformist Writing in Nazi Germany: the Literature of Inner Emigration, 2015, och i Albert Hofstetters Werner Bergenguen im Dtitten Reich (1968). Censuren mot hans skrifter var ryckig, vissa fick tryckförbud, andra tilläts, och en del spreds i hemlighet, i avskrifter. Senare flyttade han till Tyrolen, och 1946 till Schweiz. Det gjorde också Eyvind Johnson året därpå. Kanske träffades de, men det lämnade inga spår i dennes Dagbok från Schweiz 1947-1949. Därpå några år i Rom, och som slutpunkt alltså Baden-Baden.
Han hörde till sanningssägarna så fort det lät sig göras efter kriget: ”Ingen vågar påstå att man inget visste om gräsligheterna. Alla som inte med våld stängde av syn och hörsel kände till vad som skedde i koncentrationslägren” (”Niemand darf sagen, er habe von den Greueln nichts gewusst […] Was in den Konzentrationslagern geschah, das wußte jeder, wenn er nicht Gehör und Gesicht gewaltsam verschloß”). I romanen Der letzte Rittmeister från 1952 som är kritisk mot förflackningen och materialismen under det nya industriella uppsvinget framstår han som en klok kristen humanist, kanske i otakt med tiden (Benjamin Haasis kallade honom i en läsvärd artikel för ”Der letzte Reaktionär”). Väl värd att upptäckas på nytt – en av de stora tyska författarna, särskilt som novellist: Die drei Falken som drar nytt av en berättelse i Boccaccios Decamerome är mästerlig.
På nätet finns dessutom Anders Björnssons och Peter Lutherssons halvtimmeslånga Axess-samtal om honom, från hösten 2017.
Ivo Holmqvist