Intervju med författaren Mikael Lagnebrant

Berätta lite om dig!

Son, morbror, vän, älskare, musiker, konstnär, lärare och på senare år hobbysjöman och författare. Alldeles för romantisk för mitt eget bästa och äger fler instrument än jag kan rättfärdiga. Duktig på att se livets små saker, men det stora brukar blåsa mig förbi av någon anledning.

Varifrån fick du inspiration till Fjättrade sånger och sagor för de vilsna?

Jag kommer säkert retroaktivt ändra vad jag attribuerar spektaklet för jag är fortfarande i processen av att försöka förstå det själv. Sedan vet jag inte om jag kan kalla det inspiration direkt, men tyckte det var hög tid att försöka sätta ord på en del tankar innan de försvann ur mitt omedelbara minne – summera, slänga ut allt i universum och gå vidare. Efter att en relation tagit slut som varat i nästan ett decennium så började jag efter flytten gräva i gamla lådor efter ledtrådar kring vem jag egentligen var. Jag hittade då, bland foton, Gameboy-spel och min farmors gamla miniräknare en hel del texter som jag skrivit i min ungdom, när jag var runt 20, och det väckte något i mig: en glöd som fått vänta och som, i all ärlighet, blivit kuvad av lite allt möjligt under en längre tid. Men någonstans under själens dunkla natt så övervann jag mig själv, karatesparkade bort allt som kvävde och satte igång. Jag hade ju en författarsjäl för i helvete! Det där kunde inte vänta mer. 

Sedan verkar det som att samtiden förlorar sin framtidstro i ungefär samma takt som jag återfinner min (har alltid lyckats vara hopplöst omodern) så kände att jag faktiskt hade något värt att dela med mig av, nu när jag kommit ut på andra sidan. Det är inte så jättemycket jag kan, men apati, hopplöshet och en känsla av att inte riktigt tillhöra har jag svart bälte i. Sedan har jag väl kanske inte någon lösning att ge, men åtminstone en ljusglimt. 

Har du alltid älskat att skriva och skiljer det sig att skriva nu och för fjorton år sedan?

Ja, jag har alltid älskat att skriva men det var också en rätt smärtsam aktivitet för mig, men så har det varit för alla mina konstyttranden. Bergman-dääämonerna kom över mig som oftast. Jag brukar skoja lite om det, men så var det. Jag tror hela skillnaden mellan mitt skrivande nu och då är att jag som yngre man inte kunde paketera det jag skrev utan det var gränslös energi åt alla håll och det blev bara en gröt av viljor. Tycker ofta det är en tunn gräns mellan något som kan betraktas som lite avantgarde och en galen mans pladder – det är nog mycket paketeringen som avgör. 

Men det är klart, skriver jag som en kratta en dag och kanske glömt att äta så kan ju Bergman-demonerna absolut komma tillbaka ett par timmar, tills jag ätit en macka eller något.

Hur gick skrivprocessen till?

En del av texterna som ingår i boken låg redan skrivna sedan 14 år tillbaka och mycket handlade om att börja sammanställa och utveckla dem. Jag märkte då när jag ögnade igenom allt att det redan fanns en röd tråd – en berättelse om en ung man som inte ville annat än att komma vidare men som fastnat i tiden. Boken kom liksom till i dialog mellan mig och allt som till slut pågick mellan sidorna, som om boken berättade för mig vad den ville bli, och det slutade med att den formade mig precis lika mycket tillbaka. Jag förde faktiskt in det i handlingen, men ska inte spoila något, det får ni läsa själva. 

Sedan då, i och med att det var så länge sedan jag började skriva på boken så har den väldigt mycket en ung mans litterära utgångspunkter, men jag tycker det blev en intressant mix när jag sedan, så mycket äldre, kom och såg över dessa sidor. Jag har på så sätt lyckats bevara genuint naiva tankebanor och riktningslös energi, som på inget sätt kunde tyglas tidigare, men sedan, i och med att jag återvände till dem så långt senare, kunnat skapat begripliga ramar och liksom lotsa den här unga mannens tankebanor ut till andra sidan. Det var en process av att låta allt skena iväg och sedan strama åt som fan och så gjorde jag så fram och tillbaka. Men i stort var det bara att sätta sig vid skrivmaskinen och blöda, som Hemingway sa. För det var ju inte bara gammalt – det var mycket nytt som behövde komma till för att allt skulle bli begripligt.

I början träffades jag och en kompis ute på Andra lång, på Dirty Records, och hade blödarverkstad, som vi kallade det. Han pluggade lite frontend och jag skrev. Men det blev mest väldigt mycket öl och väldigt lite skrivande så jag stängde in mig i lägenheten på eftermiddagarna i några månader därefter. Bilden på baksidan av boken är från just den lägenheten som jag suttit och skrivit i – på bilden tömd inför att flytta därifrån. Vid tidpunkten hade jag skrivit klart och allt var redo för utgivning, vilket ju också var märkligt symboliskt, att alla avslut skulle sammanfalla. 

Jag försatte mig i scenarion som skulle locka fram känslorna jag var ute efter också – kunde vara att jag gick och hade nedsläckt en hel dag mitt i vintern och isolerade mig för att bättre fånga känslan av utanförskap och för att observera vad som formades i det osedda och outtalade. Vid ett tillfälle, till ett senare kapitel, så åkte jag ut och sov i min båt sent i oktober. Jag hade ingen sovsäck utan trodde en drös filtar och en fotogenlykta skulle duga (vilket var den enda ljus- och värmekällan jag hade den natten). Så satt jag där som en tomtegubbe med lykta i hand och lyssnade till alla knakningar och ylningar i natten som jag aldrig förstod var de kom ifrån. Jag har nog aldrig frusit så mycket och så länge som jag gjorde då MEN mörkret, skuggorna och vinden fick liv på ett sätt som jag är väldigt nöjd med så det var absolut värt mödan. 

Satt på Dirty igår igen faktiskt, två dagar innan boksläpp, och bara förundrades över hur allt började. Skrattade åt det lite i mitt huvud för hade du bara flängt på Baba O’Riley i bakgrunden så hade det varit en bra början på ett throwback-montage.

Vad har boken betytt för dig?

Mer än vad jag tillskriver den tror jag! När jag fick hem den häromdagen så satt jag och stirrade på den som en idiot och kunde liksom inte få ihop att det var JAG som skrivit allt det där och att det blivit så bra. Jag kanske skämtar nu, men jag tror faktiskt jag liksom knackade på den lite vid något tillfälle för att försäkra mig om att den var verklig. Att skriva en bok är en sällsynt möjlighet att få prata till punkt om man har en någorlunda komplicerad åsikt kring någonting. Det är ju ett oerhört privilegium! Nu svarar jag kanske lite för generellt, men jag tror det återstår att se. Glad är jag i varje fall, så mycket vet jag.

Vad i skrivandet fascinerar dig?

Oh! Verkligen det som händer i mötet mellan läsaren och texten och övervägandet mellan vad man med precision vill berätta och vad man vill lämna öppet för att då avväga hur mycket av läsarens fantasi man vill använda i verket. Det är ju inte bara pappret som är mediumet utan läsarens inre som blir duken för det man ska berätta och i det mötet så lever konstverket och blir aldrig gammalt, för det finns alltid en ny duk. Vissa har frågat mig under processen varför jag inte illustrerar själv, när jag är så duktig på att teckna, men det är just därför – i mötet med andra så växer konsten bortom proportioner man aldrig skulle kunna föreställa sig. Det är i mötet som något märkligt och närmast gudomligt sker. Det är ballt.

Vad hoppas du att folk ska känna när de läser din bok?Hopp. Boken handlar ju om smärtan det innebär att växa upp och bli sin egen största mardröm och smärtan i att inte känna sig äga rätten till sina känslor. Den handlar om många olika nivåer av våld – ibland subtila, ibland uppenbara – som man kan bli utsatt för men också orsaka sig själv, att förlora meningen och att sakna ett narrativ och allt det där. Men grejen är ju att… även om allt det där är helt fruktansvärt så är det ju helt absurt att vara människa och det mesta av all den här nästan kosmiska sorgen är rätt rolig om man kollar på den från rätt vinkel. Helst vill jag att folk ska skratta ibland, hitta lite av sig själva däri och förlåta sig själva, för, det går inte alltid att göra rätt eller förstå allting med en gång. Det är okej att gå vilse ibland.

Men det viktigaste, om det finns någon med tankar om att ge upp som läser den, så hoppas jag att de väljer att fortsätta, för boken handlar trots allt till största del om att klösa sig tillbaka till egna värden och att återfinna berättelsen kring sig själv.

Har du några andra skrivprojekt på gång?

Ja! Jag skriver på min andra bok just nu som jag än så länge bara har ett projektnamn på. Den är mer rakt på och lite enklare genremässigt än min första. Det är en kärleksberättelse som tar avstamp i destruktiva relationer av lite olika slag, men den övergripande känslan är så här ungefär: Tänk dig att du går på en biodejt och sedan när du kommer ut till parkeringen igen efter att ha myshånglat i mörkret så visar det sig att dejten tänt eld på din bil när hon varit ute på en ”toapaus” tidigare. Bilen står och brinner; du fattar ingenting. Du börjar bli rädd, för vem fan är hon egentligen. Faaaaaast nu tycker du det är hett att hon är knäpp, för det är något fel på dig, så ni börjar hångla igen fast en röst i ditt huvud säger att du verkligen borde springa därifrån – lågorna rasar och brandkåren kan höras ett par gator bort. Detta händer ju inte i boken givetvis, men det är faktiskt inte så jättelångt ifrån rent tematiskt i alla fall. Annars fortsätter jag att skriva små dikter och betraktelser som jag lägger upp med jämna intervaller på Instagram, så följ mig där! 

Hur skulle du beskriva din bok med en mening?

Svårt! Om jag fick beskriva helt fritt utan krav på att bli förstådd så hade jag beskrivit den så här: Låten Ballad of a Thin Man som lim och sedan lite utrivna Baudrillard-sidor blandade och lagda som ett vilset och mättat papier-marsie-lager över samtiden, på ett roligt och lite kärleksfullt sätt. 

Hur kom det sig att du och illustratören, Josef, började samarbeta med boken? Hur såg den processen ut? 

Jag och Josef var grannar innan jag flyttade; han bodde i lägenheten under. Tror det första jag såg av hans teckningsförmåga efter att jag flyttat in var en bild han tejpat upp på sin lägenhetsdörr som en liten dekoration. Vem gör ens så? Teckningen var någon mörk knepig skapelse har jag för mig av en knotig man som vandrade i ett öde landskap, något sådant. Kunde komma hem med Willys-kassar eller från jobbet och bli stående där för jag gillade det den väckte i mig – en tystnad av något slag. F.ö. sjukt hur småsaker i livet kan få så stora ringar på vattnet. Sedan hälsade jag på honom vid något tillfälle, ögnade igenom andra alster han hade drällt lite varstans i lägenheten och undrade om han ville illustrera en bok jag skrev på – han var ju något av ett målargeni insåg jag. Sedan träffades vi ibland och delade större idéer eller pratade om texterna medan han grejade med sin 240, över en öl eller när vi stötte på varandra i trappuppgången. Vi blev bra vänner. Boken hade först mer skepnaden av en diktsamling och han illustrerade boken allteftersom den växte och förändrades vilket också gjorde att bilderna har en mer känslohöjande funktion än en avbildande. De ger en jävla gravitas till allt, långt bortom vad jag vågade drömma om. 

Jag tror inte jag kommunicerade den viljan eller idén, men jag hade väldigt mycket Min morbror trollkarlen i åtanke när jag funderade över hur man kunde leka med sagoaspekten i boken och där av just tankar kring illustrationer. När jag satt och höll boken första gången så insåg jag att den är lite som Narnia on crack, vilket jag är jag mer än nöjd över. 

Läs mer om hans debut ”Fjättrade sånger och sagor för de vilsna” här