Att skriva det ena och det andra
Luften var ännu sval, den var klar och torr. Ännu var det tidig morgon, men solen hade svagt börjat värma nacken. Blicken vandrade i förväg uppför berget längs den slingrande leden mot den topp som ännu inte kunde skönjas. Blicken svepte och njöt av himlens färger i vitt och blått, den röda jorden och markvegetationen med strån av olika höjd och enstaka lågväxande buskar i alla nyanser av brunt, grått och grönt. Det var vindstilla och dofterna från gräs och ört svaga om ens det. Det var helt enkelt en njutbar och på alla sätt mild morgon på höstens fotvandring. Jag hade just lämnat den lilla byn Azofra i Rioja invid Rio Tuerto. Då, plötsligt, kom insikten. Oanmäld från något lager i mitt Omedvetna jag nåddes mitt Medvetna jag av idén till hur min roman kunde läggas upp och i vilken miljö den skulle utspela sig.
Att jag skulle skriva en roman hade jag väl trott eller kanske rent av bestämt för många år sedan, men det hade hittills inte blivit av. Jag hade helt enkelt ingen berättelse. Inte heller hade jag planerat att börja skriva den just den här dagen eller den här veckan eller ens den här hösten 2017 för två år sedan. Men så blev det. Efter flera års forskning och fler än tusen sidor forskningsrapporter. Boken lämnade tryckeriet strax före julen 2019 och jag har börjat skriva nästa roman.
Under skrivarbetet har jag slagits av en påfallande likhet med forskningen. Det är en ständig pendling mellan kreativa moment och systematiskt arbete med berättelsens struktur, ordval och formuleringar. Vandringar och promenader utgör mina viktigaste kreativa stunder, såväl i romanskrivningen som i forskningen. Kroppen vandrar på och hjärnan tänker på annat, på mycket, på vad som helst, utan påtvingade problem eller förelagda frågor. Det tidigare otänkta tänks, nya infallsvinklar och oväntade idéer skickas fram från det där omedvetna lagret. Inte för att jag bestämmer mig för att vara kreativ, utan för att hjärnan helt enkelt får – eller tar sig – frihet att tänka som den finner gott. I båda fallen väntar sedan det mer systematiserande arbetet vid skrivbord och dator. Texten formuleras, dess inre logik prövas, ord väljs. Och jag skriver om. Och skriver om. Och skriver om igen.
Den viktigaste skillnaden gäller nog stoffet. Romanen är fiktion och formen erbjuder författaren stora frihetsgrader och många roliga stunder. Forskningsrapporten ska i stället visa hur verkligheten är beskaffad och kraven på verifikation är höga. Arbetet sker i tankefigurer som utgår från sådant som sannolikt/osannolikt, troligt/otroligt, möjligt/omöjligt och sant/falskt. Det leder också till en språklig precision av annat slag än i romanen. Det är därför – tycker jag – lättare att finna de adekvata orden i forskningen med dess vetenskapliga terminologi och konventioner för systematisering av texten. Detta både underlättar och utmanar forskaren.
Romanförfattaren får i stället jobba med sina skapade personer, med situationer och händelsekedjor. Det gäller att beskriva känslor, upplevelser, former, lukter och alla de fenomen som framkallar våra känslomässiga associationer. Romanen tar över den verkliga världen och sätter läsarens fantasi i rörelse. Men också romanen måste – tycker jag – framstå som trovärdig i sin egen verklighet. Även om den inte behöver vara sann, så måste den vara åtminstone möjlig och rimligt sannolik. Annorlunda är det också att bygga berättelsens struktur, att följa en annan logik.
Överraskande, stimulerande, och underhållande och samtidigt mycket introvert har det varit att skapa och arbeta inom en egenutvecklad fiktiv värld. En fiktiv värld befolkad med människor som är goda, mindre goda, starka, svaga, lyckade, misslyckade och med alla de andra karaktärsdrag vi kan tänka oss. Människor som driver eller låter sig drivas av händelseutvecklingen. Vad förmår de, hur samverkar de, hur hanterar de sina misslyckanden och sina framgångar?