Det blev då uppenbart, att en gång hade där strömmat blod.

Jag ska snart flytta och har just börjat packa ner mina saker i kartonger. I förmiddags tömde jag en hylla i mitt sovrum. När jag tog ut en trave böcker föll en biljett till de kapitolinska museerna i Rom ner på golvet, antagligen hade jag använt den som bokmärke. Bara en gång har jag varit där, för över ett decennium sedan, men jag minns ännu besöket tydligt. Jag kom dit en tidig förmiddag, det var onsdag eller torsdag och mitten av december, knappt några andra besökare syntes till.

Dröjande gick jag genom salarna, där fanns ett sådant överflöd av just det jag hade trott mig vilja få se. Släta och blanka kroppar i marmor, ljusa, stelnade. Gudinnor, gudar, kejsare, påvar, okända. Men något gjorde mig nervös, orolig. Överallt såg jag vakterna, deras blickar tycktes betrakta mig, iaktta alla mina rörelser.

Om de inte varit där och besett, bevakat mig, hade jag velat känna den svala vita stenen mot min hud. Men jag vågade inte närma mig kropparna, inte ta mig tätt intill. Om någon sett det, i fall jag blivit påkommen, den skam en tillsägelse hade gett upphov till skulle ha varit förödande.

Istället gick jag upp till museets servering, ställde mig vid bardisken och beställde en liten kopp kaffe. Bakom mig fanns ett fönster mot vilket jag plötsligt hörde ett skrapande ljud. När jag såg mig om stod där en stor trut, krafsandes med den rödgula näbben mot rutan. En av servitörerna försvann in i köket, återvände snart med en skiva ljust bröd. Han öppnade fönstret, pratade vänligt med fågeln, slängde vant till den brödskivan, som om proceduren var något som ofta upprepas.

På väg ut passerade jag en innergård på vilken delar från den väldiga statyn av Konstantin stod uppställda. Jag var ensam där ute, och först då vågade jag lägga händerna över stenen, försiktigt smeka mina handflator mot kroppsdelarna: en överarm, ett knä, en hand och en fot. Trots den enorma storleken kändes stenen verklig, organisk, när jag rörde vid den. Som att det faktiskt var delar av något som en gång varit vid liv: det gick att se venernas utbuktningar på den vita huden, följa deras sträckningar. Det blev då uppenbart, att en gång hade där strömmat blod.