Hitta olika vägar

Jag sitter på tåget, det fina Kinnekulletåget, på väg hem från Göteborg. Kontrasterna mellan staden och landsbygden blir allt tydligare. Vilsamt vandrar blicken över ängar befolkade av hundratals dovhjortar som helt tycks ha tagit över landskapet. De vackra djuren har blivit många. Men jag ser ingen som betar ensam. Hjorden är tät. Det är inte ljudet av tåget som plötsligt får dem att skyndsamt löpa in i skogen. En rörelse bara, och alla försvinner, ingen blir ensam kvar.

Känslan av att alltid vara sist, den som blir kvar, kan den finnas också hos djuren?

Gun från romanen Sistungen har alltid funnits i mitt liv och jag har följt henne på flera sätt. Många gånger har jag undrat hur hon orkade, hur hon klarade att ta sig igenom allt hon drabbades av utan att bli tokig. Det som hon var så rädd för. Att bli tokig. Som en av bröderna. Men ingen vill väl bli sedd som tokig. Inte jag heller.

Vi brevväxlade under flera decennier. Jag var tretton och hon tjugonio när breven blev början på vår alldeles speciella kontakt. Hon hade ganska nyligen mist ett barn och strax därefter blivit änka. Hur jag hanterade det kommer jag inte ihåg. Lite underligt tyckte jag ändå att det var att breven från henne aldrig innehöll någonting om sorg. Men idag tror jag att jag förstår hur viktigt det var för henne att få till något som liknade en normal vardag, ett normalt liv. Vi hade då och då även telefonkontakt. Hennes skarpa röst fick mig att hålla telefonluren en bit ifrån örat. Kanske var det ett sätt för henne att hålla avstånden. Medvetet låta rösten styra undan från det som kunde visa på det svåra, det mest smärtsamma. Livets avvägar. Alla har vi väl någon gång tyckt oss uppleva att vi hamnat där. Ibland av egen förskyllan, andra gånger av en ren slump. Men när livet hela tiden tycks vika av på vägar som helt hastigt tar slut, vilka blir vi då?

I mitt skrivande kan jag ibland hamna på avvägar. Delete står det på tangenten jag då använder. Det kan kännas motigt då jag först tyckt att det jag skrivit var bra. Men mest är känslan rätt, allt är inte menat att finnas kvar. Texten, precis som Gun i Sistungen, hamnar med jämna mellanrum på avvägar. Men man kan komma vidare.

Jag blev en annan under skrivandets gång. Och brevväxlingen lärde mig mycket om vad en liten människa klarar. Det gjorde mig stark. Gun kommer alltid att finnas kvar inom mig. Liksom drömmen om den bästa vägen. Kanske också den vackraste. Om vi vågar se den.