Recension av Hav utan farleder

Leif Bergholz debutroman Hav utan farleder är en bok om kärlek. Bakom ett intetsägande omslag och en märklig titel döljer sig en riktigt fin liten pärla till historia. Jag får något helt annat än jag väntat mig och hoppas att fler upptäcker den.

Det är inte med några större förväntningar jag tar mig an boken, som sagt. Känslan är att det ska vara en bok om hav och båtar, skriven av en man som beskriver sin kärlek till havet och machokulturen på sjön. Jag har läst alldeles för många sådana av lokala författare. Men så fel jag har. Ju mer jag läser ju mer nyfiken blir jag. Döm om min förvåning när jag redan i första kapitlet sugs in i historien om veterinären Therese som är döv och har tröttnat på sitt jobb och slutar. Hon känner sig utstött av kollegorna eftersom hon inte kan delta i kommunikationen på samma sätt som de hörande. Bitter och uppgiven flyttar hon hem till sin pappa Gottfrid i Fiskebäckskil. Där funderar hon på om hon ska operera in ett så kallat CI-implantat som kan ge henne delar av hörseln tillbaka, men framför allt saknar hon den stora kärleken.

Läs hela recensionen i Bohuslänningen