Ålandstidningen recenserar Franz Liszt, kontrasternas man
Franz Liszt, kontrasternas man är inte bara en biografi över den store pianisten och tonsättaren. Boken är också författaren Anders Gabriel Sundströms försvarstal för en musikalisk förebild som uppenbarligen betytt mycket för honom.
Att så är fallet framkommer tydligt genom hela den här entusiastiskt och fängslande skrivna boken. Rent biografiska element varvas bekymmerslöst med anekdoter, skrönor och Anders Gabriel Sundströms egen syn på hur musik för utövas.
Till exempel får vi veta att ”forna tiders amatörer många gånger var mycket drivna och ägde stor musikalisk känslighet”, något som många föredrog framom yrkesmusikernas ofta tomma och mekaniska virtuositet”. Vid upprepade tillfällen betonar författaren vikten av känsla framom teknik, något som för vissa läsare kan tyckas något motsägelsefullt: ämnet är trots allt Franz Liszt, en pianist känd framför allt för sina virtuosa framföranden.
I själva verket satte även Franz Liszt känslan främst, något som gällde under alla delar av hans karriär. När han exempelvis turnerade som aktivast i Europa under perioden 1839-1847 talades det mycket om hans persona, en mörk och mystisk man med yviga gester, bländande teknik och stora känslosvall. Han hade flera pianon på scen eftersom strängar regelbundet gick sönder. Han kunde kollapsa av utmattning mitt i konserten och måste bäras ut.
Enligt det sympatiska porträtt som målas av Anders Gabriel Sundström var allt detta genuint. Franz Liszt var ingen effektsökare i ordets cyniska bemärkelse. Han ville beröra publiken med sitt framförande, men det gjorde han genom att förmedla musikens innersta väsen, inte med ytliga åthävor.
Även de andra omtalade delarna av hans liv var genuint menade. Han gick i kloster 1863 av pur sorg – inte av koketteri som vissa samtida kritiker hävdade – efter att flera personliga tragedier drabbat honom. Även alla de omtalade kvinnohistorierna var något som drabbade honom snarare än något han var aktiv del i.
Läsaren fångas snabbt in av den entusiasm Anders Gabriel Sundström visar för sitt ämne. Franz Liszt är uppenbarligen en musiker han anser viktig att både förklara och försvara. Framställningen må vara något spretig, men samtidigt medryckande. Texten är lättläst och man får sig snabbt både grundläggande information och allehanda roliga, känslosamma och personliga berättelser till livs.
Kapitelindelningen med sina underrubriker är redig, så även om berättelsen ibland ger sig ut på en omväg hittar man snabbt rätt igen.
Ibland kommer författaren in på musikaliska beskrivningar som kräver en viss förförståelse, men det blir aldrig besvärande avancerat. Det vore också konstigt om en pianist som Anders Gabriel Sundström inte ibland gick in på detaljer gällande det instrument han delar med sitt biografiobjekt, som när han ger sin syn på pedalanvändningen i inledningen av Funérailles.
För den som föredrar mer strikt hållna biografier kan Franz Liszt, kontrasternas man ibland kännas väl vidlyftig. Några källförteckningar finns inte i texten, utan författaren nöjer sig med en allmänt hållen litteraturlista. Det gör det ställvis oklart vilka av de många anekdoterna som faktiskt kan beläggas.
Fotnoterna fyller inte en sådan funktion, utan är i stället Anders Gabriel Sundströms personliga reflektioner. Som sådana är de synnerligen obekvämt placerade i slutet av boken i stället för i sidfoten.
Detta är en läsvärd bok för alla med intresse för den klassiska konstmusiken, pianomusik eller europeisk 1800-talshistoria. Med sina 146 sidor av egentlig biografi är den ytterst överkomlig läsning, och författarens personliga tilltal är charmerande. Man kan jämföra med den där entusiastiska släktingen vid middagsbordet som berättar historia efter historia tills någon stoppar honom. I det här fallet är berättaren genuint kunnig och berättelserna välkomna.
– Henrik Herlin, Ålandstidningen, Tisdag 22 september 2020