Att inte ge upp
Jag gillar verkligen att få berätta något. Att få ihop en historia, sann eller påhittad och känna att den bär någonstans, att inte ge upp den. Men det händer också att mina texter ibland blir som hängande i luften. Oavslutade meningar, irriterande flackigt innehåll, dolda scenarier, osammanhängande meningar – ja, kanske vill jag för mycket. Försöker att komma vidare genom att titta i gamla, färdiga texter, texter som jag nästan glömt bort att de hade kvar sin plats i raden av alla sparade dokument. Jag gillar att utgå ifrån verkliga människor och händelser i mitt berättande, och att få till en sann historia med inslag av fiktion, att blanda det ena med det andra triggar mig verkligen att komma igång med idéer, som cirkulerar i min ibland smått irrationella hjärna. Plötsligt kan jag få syn på en speciell titel och ett minne dyker upp och öppnar upp hela min kropp. Bland alla mina berättelser kan jag hitta ett gammalt manus som jag vill kika på igen. Känslan som infinner sig är särskild och ljus.
Jag läser och överraskas. Söker nyfiken över textraderna. Blir förvånad över att jag sånär glömt bort att jag faktiskt skrivit det jag nu ser framför mig. Tre kvinnor, tre generationer starka kvinnor bakåt i min släkts historia på min mammas sida. Det låter i och för sig inte särskilt ovanligt, det har författare genom tiderna berättat om många gånger. Men det här är ju något annat. Det här är ur min historia. Och den är sann. Varför har den blivit liggande? Vad kunde jag gjort med materialet som jag inte gjort? Testläsare har sagt sitt. Jag har redigerat i omgångar. Vad är det jag har missat som har gjort att jag har givit upp. Jag brukar inte ge upp. Vill hellre se på en text att där finns ett ljus, en lösning. Och att då se till att befinna mig i det ljuset. Använda alla bokstävers magiska möjligheter att berätta något. Tänker att i de ögonblicken vill jag försöka ge det närvarande ljuset till läsarna. Att inte ge upp.
Vad är det som gör att det emellanåt är så svårt att fatta mod och gå vidare? Jag känner ju att jag skulle behöva det istället för att låta ett manus bara ligga där på skrivbordet. En text som jag så starkt upplever är värd ett bättre öde än att bli bortglömd. Jag tänker att det som jag berättar om kanske inte ligger i tiden. Lustigt. En sann historia, förstås aningen kryddad eller i alla fall en smått åtgärdad berättelse, men som inte ligger i tiden. Historia. I tiden. Jag läser själv sällan spänningsromaner, deckare, psykologiska thrillers eller böcker om overkliga händelser, men det är genrer som tycks ligga i tiden. Jag har försökt skriva sådana texter, men lyckas inte få till det. Och jag, som har svårt att ge upp, har i det skrivandet ändå givit upp. Antagligen har jag inte tillräckligt med fantasi. Nej, jag blir kvar i mitt berättande om den vanliga människan då och nu, om relationer som hamnar i otakt, ibland mitt i orkanens öga, där lösningen kan resultera i ett kanske nödvändigt besök hos familjerådgivaren, prästen eller på socialförvaltningens familjeenhet. Jag följer mitt berättarljus, det som är synligt bortöver, på den väg därifrån jag står.
Jag sitter vid datorn och låter fingrarna hitta rätt på tangentbordet. Vill få till något som kan ge läsarna en smula tröst och kanske hopp. Och det fina med att inte ge upp. Att ljuset finns.
Låter ljuset omfamna mig
där jag står
inför allas bevakande ögon
stolt men avvaktande
vill ta steget över gränsen
där jag stannat upp för att vänta in
mötet med de beskrivande orden
i ljuset av dess rörelse
aldrig ge upp
min nyfikna hjärna