Tjugoförsta april

Och vi står mitt emot varandra i ett tomt rum. Och du säger att det finns ett liv efter detta, och jag säger att det inte gör det. Och du säger att vi kommer att ses igen efter döden, och jag säger att vi aldrig mer kommer att ses. Och jag sträcker fram min hand och smeker dig över kinden. Och du ler förvissat mot mig, som om du har överseende med min aningslöshet. Som om du vet att jag har fel, men låter mig leva i min villfarelse, just därför att jag redan befinner mig i den verklighet som jag säger mig tvivla på. Som om jag redan är med dig i evigheten. Och jag ser att du tänker detta. Och jag ler ömt mot dig. Och i rummet är det bara vi två. Du och jag. Och medan jag rör min hand över din kind tänker jag att vi redan är i evigheten – här, i denna värld. Och inför styrkan i din blick undrar jag hur du kan vara så säker på din sak. Och du sträcker fram din hand och rör vid min kind. Och jag vet inte varför jag rodnar. Varför jag erfar en högtidlig känsla. Varför jag tänker att du i denna stund samtidigt rör vid mig från andra sidan. Och så dör du. Och när jag smeker din kalla kind med min hand känner jag inget av den evighet du förvissat mig om. När jag rör vid din livlösa kropp har jag svårt att tro att det finns ett liv efter detta och att vi kommer att ses igen när jag själv dör. Vid beröringen av din vita kind känner jag istället hur du för alltid stannat på den här sidan. Hur livet är ett hitom och aldrig ett bortom. Men när jag rör mig i rummet efter din begravning pratar jag med dig som om du var närvarande. Och jag ser dig framför mig när du såg på mig och med visshet i blicken sade att vi kommer att ses igen efter döden. Och jag trycker ryggen mot väggen och inbillar mig att du finns i rummet. Och när jag pratar med dig genom hjärtat svarar du som du gjorde när du levde. Och jag går genom rummet och trycker ryggen mot den motsatta väggen. Och när jag åter ser ut över det tomma rummet tycker jag att du står framför mig som nyss. Och när jag vänder mig om och trycker pannan mot väggen, upplever jag att du står alldeles bakom mig, med kinden mot min rygg. Och jag faller ihop på golvet av utmattning och förtvivlan. Och i sömnen känner jag tydligt hur du griper tag om min hand och håller den i din. Hur din beröring är så fysiskt verklig som den någonsin kan vara. Och när jag vaknar i mörkret känner jag ännu beröringen från din hand, medan den långsamt lämnar mig. Och när mitt eget barn kommer in i rummet följande morgon, rör jag vid hennes huvud och kysser hennes panna med förnimmelsen av att samtidigt göra det från en parallell verklighet. Och när hon frågar mig om jag tror att det finns ett liv efter detta, och om vi kommer att ses igen efter döden, så svarar jag att jag tror det. Och när hon säger att hon själv inte tror det, så ler jag mot henne som om jag hade överseende med hennes aningslöshet. Och hon lägger sin hand mot min kind och ler mot mig som om hon hade överseende med min. Och vid hennes beröring upplever jag det som om vi är i evigheten. Den enda evigheten. Och så dör även jag.