Tankespår i ljuset av en tidig morgon

Mina tankar formas i ljuset av denna tidiga morgon. Blir ett slags berättarljus där den ena tanken bär den andra, och nästa kommer strax därpå. Allt som i ett evighetsflöde i ett bländande ljus, som den här tidiga vårmorgonens frostnupna vy bjuder. Så väl jag behöver den för att hitta spåren. Bär det närapå bländande ljuset med mig hela vägen hem. Känner i kroppen hur gärna jag vill få tag i något, ett berättande som lockar.

Åter hemma bläddrar jag som vanligt bland allt det redan skrivna. Nåväl, jag klickar förstås mer än bläddrar. Blir frustrerad. Måste röra på mig. Behovet av kroppen i rörelse tar över och jag reser mig ivrig upp, vrider mig runt mig själv, söker känslan, stampar i golvet, nu jädrar! Plötsligt det där inre ljuset! Där hittar jag mitt mod och vågar tro på texten på skärmen. Stirrar på datorn. Det blåaktiga ljuset tröttar, men ger mig också den väg framåt som jag så intensivt söker.

Detta skrivande. För mig ett sätt att ta reda på något som jag inte vet. Så nyfiken. Vill bli överraskad av det jag får till. Hur jag hittar fantasierna, dem som jag till vissa delar burit med mig, kanske ett helt liv. Blanda det påhittade med det som är sant. Skriva, skriva, tankespåren lyser starka denna morgon. Ja, att inte skriva finns inte, eller det finns inte på kartan som någon ibland säger. Vilken karta? Vems? Den som leder till vägs ände? När jag tittar på texterna ser jag förstås min egen väg. Jag ser vägar som leder från en början och till ett tydligt slut. Många är stationerna däremellan som jag eller berättelsen måste stanna vid. Jag behöver kontrollera var mina gestalter finns någonstans, och vart de är på väg. Och vilka de möter. Men till vägs ände får det inte bli, för då tror jag att läsaren lämnas utan sina egna tankar och läsupplevelser. En utmaning. För mig. I ljuset finns allt tydligt om jag bara vågar se spåren.

Spår av tankar i ljuset av en särskild morgon
med ögat ödmjukt fäst vid upplevelsen
och där mina andetag som spridda för vinden
likt frostiga puffar blir till pärlor på rad
och där ljuset som en kärna omfamnar
och visar vägen

Jag minns tydligt just den här morgonens underbara promenad med det närapå overkliga ljuset över ängens lätt frostiga yta Minns hur jag överväldigades av bilden av den nyss uppstigna solen i dess magiska skimmer. Jag stannade upp och betraktade helt stilla den vackra vyn. Min hjärna rymde plötsligt det omöjliga. Mitt hjärta slog långsamma, tydliga slag och jag andades djupt och stilla. Här föddes nya tankespår. Mobilkameran sparade snabbt det mina ögon stannat vid och inte ville tappa bort. Ett djupt andetag och jag var på väg hem, ville verkligen komma igång, få ihop känslan tillsammans med någon eller några gestalter som kunde passa där i berättarljuset.