Horisonter

Att få sitta däruppe helt allena på de solvarma klipporna vid den lilla holmen och se ut över det öppna innanhavet. Som jag längtat. Där kan mycket hända i min hjärna när ögat nästan drunknar i det vackra blå. Vattenytan nästan helt stilla. Så vilsamt att bara sitta där och tänka. Tänka på min just nu i huvudet påbörjade text och drömma om hur den kommer att bli. Tänka på hur det skulle vara att klyva ytan i en längtan efter ett knivskarpt spräckande av det sammetslena. Precis som när jag skriver är tanken hisnande och lite osäker.

Bestämmer mig för att sitta kvar och bara vara. Denna Sveriges största insjö ger mig känslan av ett hav. Kan jag få till en text om det?

Blickar långt bort över horisontens frihet. Vid sidan av mig på berghällen ligger min anteckningsbok som jag i stort sett alltid har med mig. Lägger handen tungt mot skinnfodralet som jag inhandlat på ett vanligt varuhus. C5-format. Svart matt skinn. Min älsklingsfärg. Jo, jag vet. Det låter säkert märkligt, men svart är min bästa färg. Ser i skiftningar på den sammetslena vattenytan att där finns inslag av svärta. Som en svart genomskinlig slöja över det skimrande, lena. Lycklig över vyn lutar jag mig bakåt, vänder ansiktet mot himlens blå hav och andas djupa andetag.

Att vila i vattenytans mjuka öga
med en horisont att stilla vila i
aldrig lämna bilden, havet, klipporna
längta vidare med tonen blå
med svärtans linje
snart har dagen stillnat
i väntan söker jag din famn

Sommarens mitt har passerat och förundrad upptäcker jag naturens skiftningar från de skiraste och ljusaste färger till att allt djupnat i sin grund. Mycket händer i mitt huvud när ögat skannar över fjärdens djupblå. Tittar in och upptäcker ord, början till en text om livets horisonter. Visst är det fantastiskt. Blir så himlastormande glad av idén. Skrivblocket under min hand börjar få liv. Jag kan känna ivern i fingrarna där de öppnar blocket och tar fram pennan.