Ben Shahns bokomslag i Biblis
Senaste numret av Biblis, den alltid lika läsvärda och genomillustrerade kvartalstidskriften som vänföreningen på Kungliga Biblioteket ger ut, ägnar flera helsidesuppslag åt den lettisk-amerikanske konstnären Ben Shahns suveräna bokomslag för en rad olika amerikanska förlag. Det mest kända och spridda av dem är nog det för Penguins pocketupplaga av Ralph Ellisons Invisible Man. Mina första minnen av hans målningar går nästan sextio år tillbaka i tiden.
Lunds Konsthall vid Mårtenstorget, ritad av Klas Anshelm med en fasad som kan påminna om en målning av Mondrian, invigdes på hösten 1957. Den förste chefen var Eje Högestätt som satt i nio år. Han efterträddes av Folke Edwards som fick sparken efter bara tre år, i kontroverserna kring Sture Johannessons bekanta affisch för Underground-utställningen 1969 med den haschrökande nakna blondinen. En tid därefter föreläste han i konsthistoria. För ett av hans seminarier fick jag i uppgift att summera John Bergers Success and Failure of Pablo Picasso, om konst och kommersialism. Det hade jag nytta av. Sedan dess har konsthallscheferna i Lund (alla kvinnor) suttit i betydligt längre perioder: tjugoett, tretton och hittills sjutton år.
Tidigt på våren1963 ordnade Eje Högestätt en stor Ben Shahn-utställning i Lund. Framför allt en stor målning engagerade besökarna, det årsgamla porträttet på en grubblande Dag Hammarskjöld under ett olycksbådande svart moln, med en del av hans tal i FN inskrivet på bordet framför honom. Det var en rykande aktuell målning: Hammarskjöld hade omkommit när hans plan hade skjutits ner i Ndola 1961. Lika skarpt är mitt bildminne av dubbelporträttet av anarkisterna Sacco och Vanzetti, de fattiga italienska invandrarna som på bräckliga indicier anklagades för ett mord när en värdetransport i Massachusetts rånats 1920. Trots att de nekade till brottet och trots att det framkom att ett gangstergäng låg bakom dömde de tre domarna dem till döden. De internationella protesterna inför detta justitiemord var omfattande, men till ingen nytta. De avrättades 1927. Jag hade redan då läst John Dos Passos USA-trilogi där affären finns med i tredje delen, The Big Money. Katherine Anne Porters långa artikel om saken i The Atlantic 1977, “The Never-ending Wrong”, kan läsas på nätet. På konsthallen visades också Ben Shahns satiriskt-sarkastiska målning av de tre domarna.
Det dröjde inte mer än drygt ett år innan jag av en slump på nytt stötte på Ben Shahn, visserligen indirekt. Inför Thanksgiving-helgen på hösten 1964 svarade jag på en lapp på en anslagstavla på Dartmouth College, ivy league-universitetet i New Hampshire dit jag fått stipendium av Sverige-Amerika stiftelsen. En student ville ha sällskap i bilen när han körde hem till sina föräldrar på en gård på landet strax utanför Philadelphia. Han var vänlig nog att låta mig hänga med fast han fick köra hela vägen, jag hade ännu inget körkort. Efter tio timmar var vi framme. Nästan i mål var min kompis så trött att han törnade bilen mot en av grindstolparna, det var förargligt.
Föräldrarna blev förstås inte alldeles glada men var annars mycket gästfria, och det blev en trevlig weekend hos den judiska advokatfamiljen Noble. De, liksom deras vänner som samlades vid kalkonmiddagen, hade sina politiska sympatier på vänsterkanten. En advokat frågade ut mig om mina favoriter bland amerikanska författare. Han rynkade pannan när jag nämnde John Dos Passos – jag borde hellre ägna mig åt Thomas Wolfe. Om Dos Passos sena helomvändning från trettiotalsradikalismen till en rigid konservatism visste jag inget den gången, inte heller att han hejade på Barry Goldwater som någon månad senare stukades av Lyndon B. Johnson i presidentvalet.
Det rådde en trivsam röra i huset på landet, och trädgården utanför var vildvuxen. I den fanns en bil som stått still länge, en stor stationsvagn med utanpåliggande träribbor, lätt förfallen men fortfarande ståtlig. Jag blev fascinerad när jag fick veta att den hade tillhört just Ben Shahn. Han hade bland mycket annat assisterat muralmålaren Diego Rivera (i källarvåningen på Dartmouths Baker Library finns en väldig muralmålning av de Riveras kollega och landsman, José Clemente Orozco). Där hade han mött Bernarda Bryson som blev hans livskamrat även om de dröjde länge med att legalisera förbindelsen. Vid mitten av trettiotalet körde de tvärs över kontinenten, det hade de kanske gjort i bilen jag såg. De dokumenterade i bild livet bland amerikaner under depressionsåren samtidigt som John Steinbeck gjorde det i ord, mest minnesvärt i romanen Vredens druvor.
Ben Shahn hade kommit från Litauen till USA 1906, samman med sin mor Gittel Shahn och två yngre syskon. Fadern Joshua Hessel, som var snickare och som under några år hade förvisats till Sibirien för påstått radikala aktiviteter, befann sig redan i Amerika. Ben Shahn var sjuttio när han dog i mars 1969. Hans andra hustru blev mycket äldre. När hon avled trettiofem år senare ägnade jag henne en runa som jag avslutade så här: ”Bernarda Bryson som från början var journalist blev målare, barnboksförfattare och illustratör, bland annat med en version av Gilgamesh (1967), och hon skrev en monografi om sin mans verk. Senast förra året visades en stor retrospektiv utställning av hennes verk på Manhattan. Flera av Ben och Bernarda Shahns offentliga väggmålningar är välbevarade, en finns i Bronx General Post Office, en annan i en kommunal skola i Roosevelt, New Jersey, staden där hon nu avlidit, 101 år gammal.” (Svenska Dagbladet 2 januari 2005).