I ljuset ser jag orden jag känner i kroppen

Som dansare har jag använt kroppen för att berätta. Med kroppen i rörelse kan jag uttrycka så mycket. Under morgonens ljuvliga promenad är jag i rörelse och samlar på dagens ord. I ljuset som strålar genom granarnas stammar hittar mina steg orden. Så mångfacetterade ord kan vara. Och vilka fantastiska sidospår de kan vika in på där de röjer runt i min hjärna, stör, uppvaktar, lirkar, smeker, slår till … ja, ända till dess att jag beslutar mig för vilka av dem som jag vill använda. Mina steg över den lilla grusvägen blir alltmer ystra för att strax sätta foten bestämt i backen, vänta ett ögonblick i häftig hjärnverksamhet. Så tydligt allt blir.

Storslagna är de färger/som möter mig/som sluter sina nyanser/kring mitt hjärta/som pulserar i dess välvillighet.

Nu stundar hösten. Mörkret är redan här. Allt tidigare på kvällen ser vi hur det slocknar därute. Jag försöker hålla fast vid ljuset så länge det går, har svårt att förhålla mig till mörkret så här i början. Och ändå, att det då finns mer tid för annat, sådant jag under de ljusa månaderna lagt åt sidan för att sedan … när då … har blivit ett nu. Är det ett lugn jag känner eller är det en oro? Kanske en iver? Försöker ta reda på det i ett par danssteg i det strilande ljuset. Jag gillar inte mörkret, men jag tycker om ordet, mörker. Det bäddar in mig, håller om mig och ger mig skrivro. Orden får mer tid. Alla färger lämnar spår. Så även tankarna.

Sträcker förväntansfull armarna mot himlen samtidigt som jag drar in den klara luften djupt ner i mina lungor, håller andan någon extra sekund innan jag andas ut och låter armarna sakta lämna himlens strålar och komma tillbaka till min kropps sidor. Öppnar upp min hjärnas vrår, lämnar nyfiket plats för nya projekt. Undrar vissa stunder om det är värt mödan att skriva, att i huvudet kånka runt på alla bokstäver i hopp om att de skall bilda någon slags berättelse, och till slut få till ett manus. Svaret är ja. Det är en del av ljuset.

Tar en paus i improviserade rörelser av förhoppningar.

Jag med alla mina skrivprojekt på gång har i hela mitt liv haft huvudet fullt av ord jag på olika sätt önskat få ihop. Hittar i några gömmen gamla alster från tonåren. Ler och minns. Blir så glad att jag låter armar och ben visa de känslorna. Kisar och ser framför mig den gamla Facitmaskinen, hör knattrandet, ser de tippexvita, överstrukna orden, minns skriva om och skriva om igen, fylla papperskorgen – tänker på tålamodet, då. Tålamod även idag, men praktiskt enklare, flytta och flytta om. Bara så. Att med stor möda men ändå så behändigt få till en trovärdig historia, en som blir sådan att man själv är nöjd, att testläsarna är nöjda, men också nödvändigt kritiska och berörda i någon form. Vad mer kan jag önska av detta upplivande, frustrerande, roliga och många gånger osäkra ordhanterande. Min hjärna är igång och orden bråkar om utrymmet, kroppen spritter i en önskan om att allt ändar i en roman när jag fått möblera om bland meningar och stycken. Ni välsignade bokstäver – vad som helst kan hända när jag samlar ihop er till de ord som bygger mina historier. Nyfiken sätter jag fart hemåt.

Tillbaka hemma och på plats vid datorn landar jag med blicken ut genom fönstret. Där utanför singlar de första färggranna löven mot marken. Inspirerad lyfter jag armarna i det kvarvarande ljuset, hör vindens svaga sus och samlar ihop mig. Orden är i denna stund mina. Tack bokstäverna, orden, meningarna, styckena, kapitlen … ja, snart är kanske en hel roman färdig. Nu må jag låta kroppen visa skrivprocessen i en livgivande berättande dans.