Burfåglarna
Solen rullade som ett glödande klot över himlen den sommaren. Man lämnade stan för att båtsemestra eller tälta och svalka sig vid badsjöarna.
”Vilka spelar i kväll?” Sonja såg frågande på Kerstin som prövade locktången på tidningspapper.
”Det är Everts.” Kerstin gjorde vågor i håret. En doft av grönska och varm våt asfalt letade sig in genom köksfönstret som stod på glänt mot gatan.
Sylvassa klackar grävde sig ner i gruset innanför folkparksgrindarna. Flickorna vickade sig fnissande fram på den ojämna marken mot dansbanan, med hårt åtdragna skärp runt de smala midjorna. Saxofonens sugande toner, vita nylonskjortor och glöden från cigaretter lysande i augustimörkret. Sven bjöd upp Kerstin till sista dansen.
*
Barnen flyttade ut. Susanne till Australien och Kent till Florida. De skickade kort på barnbarnen ibland som Kerstin ramade in och ställde i bokhyllan.
”Det är hockeymatch i kväll.” Sven satte sig tungt i fåtöljen och lät sig omfamnas av whiskyn. Kerstin lyfte blicken över stickningen och såg bort mot bokhyllan.
”Han är visst lik dig över ögonen, den lille.”
Sven skruvade upp ljudet.
”Ska det bara vara så här? Försöka vänja sig och vara glad att man kan knyta skorna. Livet känns som en trampkvarn”, sa Kerstin och försökte fånga hans blick.
”Hmm, fågel … Sex bokstäver och börjar på E?” Han lutade sig över korsordet. De satt vid varsin ände av det stora matsalsbordet som de köpt för att kunna ha många gäster.
”Vi kanske skulle bjuda hem några till helgen”, föreslog Kerstin.
”Men du vet ju hur trött jag är … Jag har tänkt åka ut till stugan.”
De var på väg till sommarstugan som låg några mil utanför staden.
”Måste du köra så fort!”
Kerstin tog stöd mot instrumentbrädan. Han svarade inte, gjorde en omkörning och ökade farten, men saktade ner på avtagsvägen där regnet grävt djupa fåror i gruset.
Det luktade instängt i stugan som stått tom under vintern. Hon öppnade köksfönstret på glänt, bryggde kaffe och plockade fram bullar ur frysen. De hade inget att säga varandra. Dropparna från lönnbladen ekade i tystnaden.
Trängsel, fuktiga kläder och parfymdofter. Kerstin kryssade planlöst runt i det stora köpcentret.
”Vad är det för pris på tavlan som hänger där borta?”
”Du menar madonnan med doket? Den är verkligen fin men så är det ju också en känd konstnär. Tvåtusenfem tar vi för den.” Expediten log uppmuntrande.
”Jag köper den.” Hon höll andan medan kassaapparaten svalde hushållspengarna.
De skulle räckt minst två veckor till. Alltid samma procedur med förmaningar. Hon slog bort tankarna och såg istället hur bra den skulle göra sig mot kristallkronan de fått i bröllopspresent av faster Britta.
Kerstin sparkade av sig skorna i hallen.
Sven satt vid köksbordet och höjde förvånat ögonbrynen.
”Var har du varit?”
”På stan.”
”Hur var det där då?” Utanför brummade en lastbil som lade in en högre växel i uppförsbacken.
”Jag köpte en tavla.” Hon höll andan.
”En tavla! Var det verkligen nödvändigt?”
En dag stannade hon i steget med dammtrasan i handen. Nu såg hon tavlan med madonnan i ett annat ljus. Verkade hon inte lite mesig? Men östrogenbristen skulle snart göra sig påmind, kanske hon till och med skulle tänkas kunna bli en riktig satkärring. Hon gick fram till den stora spegeln. Det var som hon såg sig själv för första gången. Bilden i spegeln visade en kvinna vars liv höll på att rinna ifrån henne.
Kerstin drevs av en underlig oro och rastlöshet. En dag mötte hon Leif.
Hon behövde all tid med honom. Varje minut de kunde stjäla sig till. De möttes på Leifs kontor. Hon blev allt modigare. Inget kunde hindra dem. Det måste få ett slut, sa hon till sig själv.
”Jag reser bort i helgen.”
”Vart ska du?” Sven läste sportsidan i kvällstidningen och såg upp lite förstrött.
”Vi ska studera fågellivet på Fårö. Ska visst finnas många intressanta arter så här års.” Hon hörde hur ihåligt det lät. Kanske var det dags att säga som det var? Hon tog ett djupt andetag. ”Jag har träffat en annan man!”
Orden studsade mot väggarna. Hennes steg ekade genom trapphuset och han hörde den tunga porten slå igen.
Septemberskymningen kom smygande och bäddade in kustlandskapet i ett mjukt ljus. Den här gången hade Leif beställt en weekend med utsikt över en havsvik. Hon stod i hotellets foajé och såg honom komma. Tiden hejdades en. På något sätt, som hon knappt var medveten om, hittade de varandras händer. Det började skymma när de gick längs havsstranden. Vågorna från kvällsbrisen sköljde över stenarna.
Timmarna senare letade sig en solstrimma in genom en springa i gardinen. Hon såg på honom. Under sömnen hade de skarpa linjerna i hans ansikte slätats ut, och utan förvarning kom tvivlet smygande. Skulle hon våga släppa landmärket? Hon hade inget att sätta emot, han hade erbjudit henne passionen som hon saknat alltför länge.
”Hur kunde det bli så här? Vem hittade honom?”
Kerstin kramade väskans handtag med svettiga händer. Brådskande steg genom korridoren. Psykiatrikerns röst lät avlägsen.
”Han hittades av en bekant som anade att något hänt när han inte kunde nås på telefon och inte öppnade när det ringde på dörren.”
Kerstin hörde trafikens brusande från gatan. Allt var overkligt och svårt att ta in.
”Jag förstår ingenting … Innan jag åkte verkade han må bättre.”
”Din man har drabbats av en djup depression. Särskilt sårbara personer kan inte hjälpa sig själva utan ser ingen annan utväg att komma ifrån sin ångest än att ta sin aliv. När de beslutat sig känner de en lättnad och verkar må bättre. Det är då man ska vara särskilt observant. När han blir utskriven och kommer hem behöver han lugn och ro.”
Dagarna blev kortare. Mörkret återvände. Den hösten blev de kvar i stugan längre än de vanligtvis brukade. Hon gick in i vardagsrummet där allt det gamla välkända kändes främmande. Korgstolen framför braskaminen och de broderade kuddarna i soffan. Sven satt hopsjunken i fåtöljen. Han hade magrat och pyjamasbyxorna hängde löst kring benen.
”Tänker du redan lägga dig?!”
”Allt känns meningslöst.”
”Hur menar du?” Hon försökte möta hans blick.
”Ja, glädjelöst.” Han såg förbi henne. I bersån var syrenerna utblommade och löven skiftade i gult. Kvällsluften började bli kylig.
”Fryser du?” Hon lade en filt över hans axlar. Ett visslande ljud skar i luften. Några svalungar jagade varandra.
”De flyger snart till värmen.” Han såg upp mot fåglarna. Hon tände ett ljus och räckte honom vinglaset. Syrsorna spelade allt högre medan mörkret formade sig omkring dem. Efter en stunds tystnad sa hon tonlöst:
”Och här sitter vi.
”Kvällsvinden drog genom gräset och släckte den darrande lågan från ljuset.
Läs mer om Barbro Björkman