Carl-Henning Wijkmark 1935-2020

Minnesorden om Carl-Henning Wijkmark som avlidit vid åttiofem års ålder betonar att han var mer av en kontinentaleuropeisk författare än en svensk. Den enda gången jag såg en skymt av honom var i läsesalen för utländska tidningar på Stockholms stadsbibliotek. Han satt fördjupad i en försvarlig bunt som jag förstås inte gick närmre för att se vilka de var. Men jag kan tänka mig att det framför allt var fransk och tysk press.

Hans tidiga roman Jägarna på Karinhall är en uppsluppen pornografisk fars om en norsk elitlöpares upplevelser på Hermann Görings lantställe Karinhall under olympiasommaren 1936. Den visade stor sakkunskap om den tiden, och om skurkgänget av nazistiska koryféer. Hur den hälsats i Tyskland vet jag inte, men den följande Dressinen som kan läsas som en modern civilisationskritisk variant av Joseph Conrads Mörkrets hjärta togs väl emot söderut, särskilt i Frankrike. Den dystopiska Den svarta väggen har bevarat sin aktualitet: en avskräckande stor del av bokens spådomar om framtiden har nu slagit in, arton år efter att boken kom. Den stundande natten som blev hans näst sista bok utspelar sig bland döende patienter på hospis-avdelningen på ett sjukhus. Trots miljö och ämne är det en uppbygglig bok, full av garderad livsvisdom.

Till åttioårsdagen gav Norstedts ut hans samlade romaner i två gedigna band på vardera 800 sidor. När de häromåret reades såldes de slut nästan genast. Göran Wessberg gjorde en gedigen genomgång av hans författarskap i samband med utgivningen, i Årsbok för Kristen Humanism 2016.

När romanen var ny 2002 och Göran Person var statsminister skrev jag detta om Den svarta väggen:

Lagom till valet dyker följande träffsäkra elakhet upp i en alldeles färsk roman: ”Statsministerns egendomligt intryckta, nästan konkava ansikte förrådde ingen sinnesrörelse. Endast ledarskap. Han försökte verkligen vara som Per Albin, i varje tum en landsfader och statsman […] sedan hans klena läshuvud uppmärksammats av hans lärarinna hade hans karriär varit spikrak, bland annat på bekostnad av den svenska skolan som han låtit kommunalisera med hjälp av mutor i lärarnas lönekuvert.” Visst, grundskottet mot den välansedda och väl fungerande svenska skolan var kommunaliseringen, sedan dess har det raskt gått utför. Då och nu: Carl-Henning Wijkmark lägger till ett tänkbart sedan genom att dra ut linjerna ännu några år i framtiden, i en idéroman som råkar vara förklädd till en thriller.

Det är säkert ingen tillfällighet att huvudpersonen i denna dessvärre trovärdiga framtidsvision heter Leo Kyllén. Den som för ordet i Karin Boyes Kallocain heter Leo Kall, och Den svarta väggen hör till samma dystopiska tradition som den, Orwells 1984 och Eugen Zamjatins Vi. Här samsas en rafflande romanintrig med en idédiskussion om vart Sverige är på väg. Leo Kyllén, en gång adoptivbarn hos en småländsk präst, återvänder till sitt hemland efter många år i Kanada. Han är döende i cancer men vill först veta sanningen om vem hans svenska mor var och varför hans grekiske far övergav henne. Då och nu löper parallellt, banden är många mellan krigsårens kring El Alamein och Stalingrad och nu, nio år in på det nya seklet. Då handlade det om flykten över Öresund i oktober 1943 för danska judar, nu om en folkflykt undan Barsebäcks atomkraftverk sedan det utsatts för ett attentat.

Sverige har trätt ut ur EU och rent konkret avskurits från Europa sedan nynazister sprängt Öresundsbron. Grön arisk ungdom har tagit isolationism och nationalism på entreprenad. Folk räddar sig undan in i den aldrig färdiga tunneln genom Hallandsåsen och ut på bron där de störtar till sin död, inte olikt scenerna i World Trade Center för ett år sedan. Estonia-katastrofen sägs ha varit den ryska maffians verk, och baltiska ligor härjar fritt i ett polariserat Sverige med vägspärrar, poliskontroller och angiveri. Etablissemanget konspirerar på yttersta högerflanken med hemliga möten och sekthemligheter. Epidemierna har blossat upp, och Romanäs utanför Tranås är än en gång sanatorium för tbc-patienter eller kanske för strålskadeoffer som hålls gömda för att inte ytterligare skrämma allmänheten.

Leo hittar sent omsider sin biologiska mor men får också reda på att hans far inte var den grekiske frihetshjälten som utvisades som persona non grata till England av det skenbart neutrala Sverige. Sanningen är trivialare och tristare än så, och glorian svartnar. Fadern tog tillfället i akt och sjappade helt simpelt undan fadersförpliktelser och underhåll. Så långt hunnen har Leo fått nog av det sönderfallande Sverige. Han tog sig i land med sin båt nere på Österlen, nu ger han sig iväg därifrån till det mänskligare Danmark, färdig med sin mission och mätt på Sverige. Som Strindbergs fiskeriintendent Borg [i romanen I havsbandet] seglar han ensam mot solnedgången och sin egen undergång, dock med bevarat sinneslugn. Så är i kort sammandrag den bitvis mycket spännande intrigen om en man som försöker förstå sin plats i historien och nå en jämvikt mellan då och nu.

Men hur snabbläst och väl genomfört det temat än är så kommer det alltså i andra hand i denna idéroman som på djupet handlar om illavarslande tecken och tendenser i dagens svenska samhälle. Aktuella hotbilder har skruvats upp bara så mycket att den antydda utvecklingen till full kris och kulturellt och politiskt förfall är fullt tänkbar. Hamlet konstaterade att “There is something rotten in the state of Denmark”. Hos Wijkmark är mycket ruttet i Sverige av år 2009, och vägen dit via dagens ansatser till en svensk samhällsröta är väl inprickad. Sinclair Lewis skrev en gång en varningsroman om fascistiska tendenser i USA som han med en föga träffsäker titel kallade It Can´t Happen Here. Carl-Henning Wijkmarks djupt moraliska historia om civilkurage kontra medlöperi är en varnings- och väckarklocka som kan läsas både före och efter valet. Jodå, det kan mycket väl hända också här, om det vill sig illa.