Mosaddeqs tårar.

Häromåret visades Armando Ianuccis The Death of Stalin på svenska biografer – man brydde sig inte om att översätta titeln. Det är en avslöjande film om den vildsinta maktkampen som utbröt när den ryske diktatorn höll på att dö, och sedan han avlidit. Ibland går den över i blodig fars, men mest är den enbart avskräckande, och förskräcklig. Gruppen av förväntansfulla gamar som vill ta över är omfattande: efterträdaren Malenkov som också han snart röjdes undan, den hänsynslöse Beria som var chef för hemliga polisen och hade mångas liv på sitt samvete, utrikesministern Molotov som var en mästare i att överleva utrensningarna, Bulganin, Mikojan, Breznjev, Chrustjov … Fast om detta förbrytargalleri av blodtörstiga huliganer visste jag inget när jag i mars 1953 – jag fyllde nio år månaden därpå – såg två ord i fetstil på löpsedlarna: STALIN DØD (det var på perrongen strax utanför Köpenhamn när vi väntade på ett S-tog in till Hovedbanegaarden).

Mitt synminne är lika starkt av en annan utrikespolitisk händelse från samma år: bilderna i Dagens Nyheter på Mosaddeqs ymniga tårar. Att den folkvalde premiärministern i Iran grät efter att ha avsatts i en statskupp var förstås uppseendeväckande. Så borde statsmän inte uppträda – när såg man någonsin Churchill, De Gaulle eller Adenauer falla i gråt offentligt? Minns jag rätt att Mosaddeq också gjorde det på Anders Stens träffsäkra teckningar i Sydsvenskan när han nästan dagligen kommenterade inrikes och utrikes nyheter, med sin milt satiriska bläckpenna? Nu kommer nyheten att ännu en dokumentär gjorts om intrigerna och fulspelet när Mosaddeq störtades i en palatsrevolution som inte omfattade shahen (han ogillade till en början att premiärministern skulle bort men lät sig efter påtryckningar övertalas). Storbritannien hade mycket att förlora på en folkvald regeringschef som tänkte nationalisera den inhemska persiska oljeindustrin. Den låg sedan länge i händerna på britterna som behöll 84 procent av intäkterna, som en värdefull rest av den lönsamma rovdriften hos en sönderfallande kolonialmakt.

MI6 kopplades in och fick hjälp av CIA som det året fick den cyniske Allen Dulles som chef, samtidigt som hans bror John Foster Dulles blev amerikansk utrikesminister. England och USA drog tillsammans i trådarna bakom kulisserna i Teheran 1953 – bland annat utnyttjade britterna den tidens hysteriska amerikanska kommunistskräck. Dock klarade Mosaddeq sig med livet i behåll, i motsats till Allende i Chile tjugo år senare. Så här på sextiosju års avstånd misstänker jag att de många rapporterna i text och bild om hans flödande gråt den gången i mycket var en dimridå, en del av västmakternas framgångsrika desinformationspropaganda för att dölja mera sinistra fakta.

Jag letar förgäves efter Herbert Tingstens kommentar till Mosaddeqs fall i Dagens Nyheter det året. Tingstensamlingen är hans hustru Gerds kompletta klippböcker med vad han publicerade i framför allt politiska och litterära ämnen under den långa tiden på DN. De är avfotograferade och utlagda på nätet, en av de riktigt betydelsefulla kulturgärningarna som skett i det tysta på senare år. Där finns inget om Mosaddeqs tårar som har hans underskrift – men det utesluter förstås inte att han kan ha skrivit osignerade kommentarer i saken.