Det är genom språket vi får kontakt med verkligheten

Jag satt i sängen ensam, en sen höstdag i sommarhuset.
Sommarens minnen av mina tre barn och min man på ön, kom travandes i rummet.
Nu var det min uppgift att stänga igen huset inför vintern. Då kom ångesten.
Hittade en penna och ett papper på sängbordet, och jag bara skrev i otålig vrede:
Kom då, djävla ångest, och ångesten försvann.
Inte visste jag då att jag skrev för en bok! Så inte har jag skrivit en bok.
Jag har skrivit för att se. Jag har skrivit för att förstå. Jag har skrivit för att bli hel.
Och jag inser att det är genom vårt språk som vi får kontakt med verkligheten.
Jag har två språk. Ett som är byggt av ord. Och ett som är byggt av lera.
Jag är skulptör. Efter många års studier efter modell öppnade sig världen för mig.
Plötsligt en dag utropade jag till min lärare: Nu ser jag!
Och han svarade: Ja nu har fjällen fallit från dina ögon.
Jag har berättat om mitt arbete som skulptör i en faktabok,
som jag gav namnet Det stora äventyret – en resa bortom ytan.
Och jag märker att mina båda språk har stora likheter.
Även att skriva är ett stort äventyr – en resa bortom ytan!
När tanken på en bok dök upp började ett nytt äventyr.
Det är ett äventyr att foga samman min berättelse.
Och det är ett annat äventyr att sedan låta denna berättelse resa ut i världen.
Att, som det kallas, ge ut en bok.
Nu får min berättelse möta nya människor, och leva sitt eget liv.
Det skrivna ordet har blivit allt viktigare för mig.
Efter ett långt liv har jag mycket som jag vill hinna berätta,
innan jag går dit våra sinnen inte når.
Vänd Ditt Ansikte!