”Djup är det förgångnas brunn…” – Thomas Mann i ett svenskt perspektiv.

Upprinnelsen till den här uppsatsen var ett föredrag jag höll vid ett översättarsymposium på Vetenskapsakademin i Stockholm. Sedan dess har bland annat kommit Åke Leijonhufvuds ”Jag är faktiskt humorist: en bok om Thomas Mann.”

Thomas Mann och Sverige är ett omfattande ämne – här ska de yttre konturerna dras upp av hur hans verk lanserats och översatts under drygt hundra år, och något sägas om hans besök i Stockholm 1929 och i Lund 1949. När han tjugosexårig 1901 eftertryckligt slog igenom med sin stora släktroman Buddenbrooks – Verfall einer Familie uppmärksammades det också i Sverige där tyska vid den tiden och ännu ett knappt halvsekel framåt var första främmande språk i den högre undervisningen. Av Bonniers annons i Svenska Dagbladet en vecka efter jul 1903, inför den svenska översättningen som kom året därpå, fick man veta att den tyska läsekretsen uppskattade omfångsrika romaner, bland annat Gustav Frenssens, underförstått att den svenska också gjorde det: ”Näst efter Jörn Uhl har ingen bok i Tyskland på långliga tider haft en sådan framgång som denna.” Bonniers gav Walborg Hedberg (1859 – 1931)[1] i uppdrag att försvenska Manns roman.”När omständigheterna var de rätta var Hedberg samvetsgrann och känslig; när tidspressen blev stor fick det konsekvenser” skriver Nils Håkansson om henne i Svenskt översättarlexikon, och hävdar att om översättningarna ibland var ojämna så hade det sin enkla förklaring i ett påtvunget jäkt: ”hon var ogift och självförsörjande.”

Walborg Hedberg var produktiv som översättare, framför allt från tyska och ryska, men också engelska (bland annat Conan Doyles De fyras tecken). Hennes Huset Buddenbrook kom säkert till i viss hast. Romanen publicerades avsnittsvis i Bonniers tidskrift Nya följetången, förmodligen allteftersom kapitlen blev klara (hon översatte också Hans Kunglig Höghet 1910, året efter att den kommit). Andra översättningar av Buddenbrooks följde, av Alfr. Wingren 1930 och Curt Munthe 1957. Men hennes version liksom hennes Tonio Kröger från 1922 dominerade länge marknaden. Irma Nordvang reviderade den 1952 och Nils Holmberg 1975 med ändringar som ibland kan tyckas lite onödiga.

När Huset Buddenbrook kommit ut ägnade Oscar Levertin den en utförlig och på sina ställen lätt raljerande recension i Svenska Dagbladet den 6 april 1904, med ett långt handlingsreferat där han jämförde Mann med Dickens, Balzac och Kielland, efter denna inledning: ”Om förmågan att kunna åstadkomma och läsa digra böcker kan betraktas såsom tecken på livskraft, måste Tyskland anses vara världens mest livskraftiga land. Ingenstädes fruktar en skriftställare så litet att draga växlar på läsarens långmod. Den tyska romanförfattarens första och sista dygd är grundligheten. En bekväm, blaserad nordbo, bortskämd med att blott bjudas kvintessensen av tingen, häpnar åt den fantasiens oslappade uthållighet, som de tyska berättarne förutsätta hos sin publik. En sex, sjuhunda tättryckta sidor utgör en tysk romans normala längd, och utan minsta ängslan överskrides tusentalet. Vilken företagsamhet hos producenten, och vilka unga, friska tänder hos konsumenterna! Denna bok, på vilken dessa rader vilja fästa uppmärksamheten, tillhör dessa tyska romaner i två tunga delar, som en läsare, van vid nordisk eller fransk koncentration, icke gärna vågar sig på utan stark anbefallning. Men Thomas Manns stora familjeroman Huset Buddenbrook har icke blott gjort förtjänt lycka i Tyskland och låtit den förut okända unga författarens namn nämnas bland den tyska novellistikens allra bästa – det är verkligen en ovanligt trevlig och intressant bok. Därmed vill visserligen ingalunda vara sagt, att alla dess 1105 sidor äro roliga. Det vore lika obilligt att begära som att alla dagar i året skulle vara behagliga och alla flickor, man möter, vackra. Det finns flera döda punkter i romanen, men som helhet är den ändock sällsynt fängslande, fängslande på ett gammaldags, kärt romanvis (…) Vad Thomas Mann i framtiden kan litterärt uträtta är icke gott att säga.”

Det blev inte Levertin förunnat att följa detta författarskaps framväxt, han omkom redan två år senare. Men Fredrik Böök, hans unge välorienterade arvtagare som kritiker i Svenska Dagbladet, kom under årens lopp att ägna Thomas Mann ihärdig uppmärksamhet. Bööks artikel där den 16 november 1912 när Gerhart Hauptmann tilldelats det årets Nobelpris i litteratur nämner i förbifarten dennes tretton år yngre kollega: ”i Thomas Mann äger Tyskland en av samtidens genialaste diktare, en ande, som klart och djupt sammanfattar det finaste i modern kultur”. (I Bergtagen låter Mann den dionysiske Mynheer Pieter Peeperkorn låna en hel del drag av Hauptmann).

Året därpå kom Kerstin Måås försvenskning av Döden i Venedig, följd långt senare av Nils Holmbergs version (1952) och av Karl Vennbergs (1981). Eva Marcström som jämfört de tre översättningarna[2] konstaterar att ”Nils Holmbergs översättning är starkt dominerande” i bokhandel och på bibliotek och beklagar det: ”För mig är det därför inte uteslutet att intresset för denna i originalskick mycket ironiska och givande novell har svalnat därför att Holmbergs översättning inte håller måttet.” Hon anser att Vennbergs version är den bästa men tyvärr inte den mest spridda.

Tristan översattes 1918 av Emil Hasselblatt och tre år senare av Allan Bergstrand, Lille Herr Friedemann 1929 av signaturen JGS och två år senare av Einar Knutsson. Då hade nästa stora roman av Thomas Mann just kommit ut på svenska, Bergtagen som likt Huset Buddenbrook översatts med viss brådska. Bakgrunden tecknas av Johan Svedjedal i hans artikel om Karin Boye i Svenskt översättarlexikon, och utförligare i hans stora Karin Boye-monografi Den nya dagen gryr (2017). Hon liksom Walborg Hedberg var i behov av pengar och tackade med viss tveksamhet och fördröjning ja när Åke Bonnier i slutet av juni det året bad henne översätta Der Zauberberg – det hade ryktats att Mann låg väl till för ett Nobelpris, och om man ville få ut den på svenska i bokhandeln till jul hastade det. Hon svarade att hon inte kunde gå iland med ett så omfattande uppdrag med en så snäv tidsmarginal: ”Boken är på tyska 938 sidor lång med mycket tät stil, och språket är fullt med personliga och egenartade vändningar, vilkas svenska motsvarighet inte ger sig utan vidare. Jag skulle nu ha 50 dagar på mig. Även om jag med 12-14 timmars arbetsdag (söndag och vardag) skulle kunna skriva ner en översättning, vill jag absolut inte sätta mitt namn under ett sådant arbete.”[3] Svedjedal förklarar att projektet trots allt roddes i hamn (sedan hon satt sig emot att boken skulle förkortas) med hjälp av hennes dåvarande man Leif Björck och en av hennes bröder. De försåg henne med en grovöversättning som hon sedan bearbetade: ”Med tanke på hur ciselerad Manns prosa var, hade uppdraget en mycket hög litterär svårighetsgrad – Fredrik Böök hade i sin recension av originalet kallat det närmast oöversättligt. Boye valde en lätt arkaiserad stil, med bibehållna pluralformer i verben, och höll sig därmed trogen mot originalen, trots en del oundvikliga felaktigheter.”[4] En annan recensent, denna gång i Dagens Nyheter, betydde både direkt och indirekt mycket för lanseringen av Thomas Mann i Sverige: ”I sin recension kallade Olle Holmberg den för årets viktigaste översatta bok – men utan att säga något om översättningen eller översättare.” [5] Det dröjde innan Karin Boyes namn nämndes på titelsidorna i Bergtagen som kom i två band, liksom Huset Buddenbrook gjort (i senare upplagor anges också att Nils Holmberg reviderat dem).

En understreckare av Fredrik Böök föregående år (Svenska Dagbladet den 16 juli 1928) orienterade om Marten Havensteins nyutkomna Thomas Mann, der Dichter und Schriftsteller. Böök passade på att jämföra Buddenbrooks med den då just utkomna Der Zauberberg, och undanhöll inte läsaren att han tyckte den förra var bättre än den senare, bland annat på stilistiska grunder, även om han motvilligt erkände att också den nya romanen var betydande litteratur: ”Thomas Mann kan bli tröttsam, ja direkt irriterande genom sin vidlyftighet och sina dialektiska skärmytslingar utan ända – exempelvis Der Zauberberg – men han kan aldrig bli likgiltig eller futil (…) Den är nästan lika svårläst som en vetenskaplig avhandling, den kräver intelligens och koncentration också av läsarna – alldeles frånsett att betydande partier av den är skrivna på franska.” Karin Boye (1900-1941) översatte den tyska texten utan att försvenska det långa franska partiet i den. Kanske litade både hon och Bonniers på att läsekretsen skulle förstå det allra mesta av de sidorna. I Ulrika Wallenströms översättning från 2011, tillkommen i en tid när man inte kan utgå från att svenska läsarna behärskar fler främmande språk än engelska, finns de sidorna översatta i en bilaga på slutet av boken.

Efter att i understreckaren ha påstått, apropå Manns ironi och självironi, att ”det finns hela sidor i romanen, där man har intrycket att Thomas Mann parodierar sig själv, ler åt sin egen omständighet” gick Böök vidare genom att jämföra det dekadenta inslaget hos Mann med ett undergångsmättat verk, vid den tiden mycket läst och diskuterat också i Sverige[6]: ”Buddenbrooks bildar (…) en fullständig parallell till Spenglers stora verk om Västerlandets undergång. På botten i båda verken ligger den idén, att livskraften ebbar ut i filosofisk reflexion, estetisk reproduktion, kulturell förfining. Den som tänker, känner och förstår kan icke längre handla och skapa. Det är dekadensens idé. Thomas Mann har varit genomträngd av den, men den har icke förgrovat eller förflackat hans världsbild, den har icke förlamat hans intelligens, icke förstört hans känsla för moraliska värden, icke drivit honom in i den sedliga och estetiska anarkin. Tappert och uthålligt har han kämpat för att rädda allt som gör livet värt att leva, och med omutlig, gripande sanningskärlek har han sett förfallet, upplösningen, sjukdomen och döden i ansiktet. Till slut är också Der Zauberberg ett led i den kampen, och därför mynnar romanen ut i att Hans Castorp vänder tillbaka till livets plikter och strider från det förtrollade berget. Lika litet som den ärlige soldaten Joachim Ziemssen är han en desertör.”

En rubrik på första sidan av Svenska Dagbladet den 11 december 1929 avslöjade vilken av Thomas Manns romaner som låg till grund för Nobelpriset:[7] ”Thomas Manns Buddenbrooks Tysklands oöverträffade stora realistiska roman. Den intar sin självskrivna och jämbördiga plats i den europeiska konserten. Professor Böök om litteraturpriset.” Inne i tidningen tryckte man Bööks pristal vid utdelningen. Där slösades få ord på Manns senaste verk, och då bara mot slutet av talet: ”I hans senaste verk, framför allt romanen Der Zauberberg, finner man vittnesbörden om den ideernas brottning, som utkämpats i hans dialektiska natur och föregått hans ställningstagande.” Thomas Mann å sin sida ironiserade senare över Böök och hans värderingar, i ett brev till André Gide daterat München 20 januari 1930:

”I have had a strange experience with this book. As usual I had few hopes for its reception by the public and was totally surprised by the warm sympathy it met with in Germany as reflected by the big printings, and then in America also. On the other hand, I repeatedly hear the most scathing judgments of it, mostly to the effect that it is not a novel, not a creative work, but a product of intellect and criticism. The most amusing part of it is that the Stockholm critic and professor of literature Böök, who usually has a decisive influence upon the choice of the Nobel Prize winner, publicly proclaimed the book an artistic monstrosity and said I was receiving the prize exclusively, or at any rate chiefly, for my early novel Buddenbrooks. At least, that is the view of the Academy, but it is patently wrong. Buddenbrooks alone would never have won me the status which prompted the Academy to confer the prize on me. This reputation was in fact first created by the execrated novel, whose purely narrative elements, I think, balance its analytical qualities so that the whole remains tenable as structure and work of art.”[8]

Under trettiotalet kom dramat Fiorenza i översättning av Alfr. Wingren (1930), samma år Anna Lamberg Wåhlins Mario och trollkarlen: tre noveller, och 1933 Sven Stolpes översättning av Manns Richard Wagner, ett tal (trettiofem år senare kom Wagner och vår tid, i Kajsa Rootzéns översättning). Tristan och andra noveller i Teresia Euréns översättning kom 1937 (Emil Hasselblatt hade försvenskat dem 1918, Allan Bergstrand 1921). Tre av Manns dagspolitiska pamfletter gavs ut i tät följd på svenska mot slutet av det årtiondet: En brevväxling (1937), Europa, vakna! Uppsatser i tidens frågor (1938), och Frihetens problem (1939), de båda senare översatta av sociologen Pehr Henrik Törngren. Men trettiotalet på den svenska Mann-fronten dominerades framför allt av Josef-serien som Bertil Malmberg (1889 – 1958) översatte, dock inte alla delarna, och inte alltid i fullständigt skick. De kom senare att revideras och kompletteras av Nils Holmberg: Jacobs upplevelser (1933, 1946), Den unge Josef (1934, 1947) och Josef i Egypten (1939, 1950). Nils Holmberg översatte den del av det väldiga verket som Malmberg inte tagit sig an, Josef försörjaren (1944, originalet hade kommit året innan). Att Bertil Malmberg som hade bott i München på tjugotalet hade nytta av den läsningen ser man i de apokalyptiska stämningarna i hans uppmärksammade diktsamling Dikter vid gränsen som Bonniers gav ut 1935, med ett vackert omslag av Adolf Hallman som betonade dikternas mytiska karaktär. Inledningsorden till Manns verk, de senare så berömda och ofta citerade ”Tief is der Brunnen der Vergangenheit. Sollte man ihn nicht unentgründlich nennen?” satte spår i Malmbergs diktsamling: ”i dödens närhet öppnas nya brunnar” och ”När varje dag vår fattigdom förkunnar/ – när helighetens djupa flöde tryter,/ då locka oss som trolska hälsobrunnar/ förkristna sakrament och urtidsmyter.”[9] Malmbergs försvenskningar av Thomas Mann har ibland mötts av bister kritik, bland annat av Hilding Klynne: ”Seine Übertragung der drei ersten Bände (…) ist höchst unvollständig. Er hat den Text stark gekürzt und lange Abschnitte mit einer eigenen Formulierung referiert.”[10] Man kan hoppas att Ulrika Wallenström i sin Thomas Mann-renässans också kommer att inkludera de fyra Josef-romanerna.[11]

Tjugo år efter att ha tagit emot sitt Nobelpris i Stockholm var Thomas Mann på nytt i Sverige, som man kunde läsa i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 30 maj 1949: ”Thomas Mann kom i går vid 18-tiden till Malmö med båten från Köpenhamn i sällskap med sin maka. Utanför tullen togs han emot av Olle Holmberg, Lund, och dennes maka. Thomas Mann håller i dag föredrag i Lund om Goethe och demokratin och promoveras på tisdagen till filosofie hedersdoktor.” På ett bekant foto från den tisdagen syns främst i processionen till eller från Domkyrkan två docenter i litteraturvetenskap med poetik som båda skulle bli professorer i ämnet, Staffan Björck och Carl Fehrman. Fler svenska experter på Manns författarskap fanns på plats, främst ställets båda igångvarande litteraturprofessorer Olle Holmberg och Algot Werin. Werin som var en av landets stora Goethe-kännare harangerade honom, enligt vad ett öronvittne berättat mig, på en tyska starkt influerad av ädelskånska. Och hans kollega Olle Holmberg hade hunnit med en bok om Thomas Mann och Tredje Riket 1942 (titeln till trots behandlas nazismen marginellt), och ett vademecum två år senare, Thomas Manns Josef och hans bröder: en kort vägledning.

Då hade Carl Fehrman redan under rubriken ”Thomas Mann och arvet från Goethe” i SDS den 4 januari 1949 (som var jubileumsår för Goethe, han var född 1749) inför den kommande promotionen insiktsfullt informerat om Mann[12] och om ”romanen om Doktor Faustus. Sedan i höst föreligger den i en god svensk översättning av samme översättare, som till svenska tolkat romanerna i Josefserien (…) Med Joseph und seine Brüder hade Thomas Mann redan skrivit delar av en Faust, zweiter Teil. Nu – i Doktor Faustus – ger han sin version av dramats första del. Det centrala temat blir för honom djävulspakten – tolkad i samtidshändelsernas ljus (…) Denne diktare, som tvingades i landsflykt under Hitlerregimen, har kommit att bosätta sig i den nya kontinenten – i ett land utan förfallna borgar, utan bombskadade städer. Sina fötter har han i den gamla världen – inte i det ruinbeströdda Europa, men i den europeiska kulturtradition, som kanske skall visa sig överleva andlig terror och materiell förstöring. Under landsflyktens år har han byggt vidare på arvet efter Goethe. Lagerkransen i Lund är en hyllning till den diktare, som mer än någon annan samtida fullföljt och levandegjort denna tradition.” Och i tidskriften Studiekamraten samma år skrev han om ”Thomas Manns Faustsaga”: ”Den första av de tre tidskedjorna var Adrian Leverkühns tid [det sägs i romanen att han är född på 1880-talet, och han dör 1940]. Den andra var berättarens tid, världskrigstiden. Det tredje tidsmönstret, som flätas in i de övriga eller som ett grundmönster skymtar bakom de två andra, är medeltiden: den ursprunglige Doktor Faustus epok.” Fehrman drar sedan parallellerna mellan Leverkühn, Nietzsche och Hugo Wolff, kommenterar romanens musikaliska teman, och ser spår av Thomas Manns Kierkegaard-läsning: ”mellan dessa två musikaliska tema, helvetesskratt och himlakör, råder en inre-musikalisk överensstämmelse (…) Kanske man vågar påstå, att Thomas Mann aldrig stått den paradoxalt-religiösa sfären så nära i något tidigare verk som här: det är inte en händelse, att han under det att han var sysselsatt med Doktor Faustus för första gången i sitt liv fördjupade sig i Kierkegaards skrifter.”

Att två medlemmar av Svenska Akademien 1948 (dels Hjalmar Gullberg, dels Einar Löfstedt, nyss pensionerad från sin tjänst som professor i romersk vältalighet och poesi vid Lunds Universitet) föreslagit att ett andra Nobelpris i litteratur borde tilldelas Thomas Mann förblev länge en hemlighet. Anders Österling[13] som förman för Nobelkommittén avstyrkte, på goda grunder: ”Då akademien principiellt yttrat sig avrådande i fråga om lämpligheten att utdela nytt pris till samma person, har kommittén för sin del alldeles avstått från prövning av detta förslag, som under andra förhållanden givetvis måste bedömas som i högsta grad meriterande.”[14] Det svenska intresset för Thomas Mann var fortsatt starkt och ihållande vid mitten av förra seklet. Samma år som förslaget om ett andra Nobelpris skrev den unge finlandssvenske kritikern Bengt Holmqvist en lång och sakkunnig essä i Bokvännernas julbok om Thomas Mann och tyskarna. Thomas Mann-översättaren Nils Holmberg (1897-1977) visade även i fortsättningen upp en minst lika stor flit som sin två år yngre bror Olle: ”Bland våra kvalificerade översättare innehar han ett rekord i produktionskapacitet som ingen tycks kunna hota” skrev Axel Liffner när han intervjuade honom i sin serie översättarporträtt på Aftonbladets kultursida, den 21 juni 1954.[15] Det var kanske överord, men i Vem är det 1969 påstås att han åstadkommit cirka 450 översättningar, i så fall ett mycket svårslaget rekord. Han hade vanan inne att arbeta hårt: han hade skött många tidskrävande offentliga uppdrag: kulturjournalist i Svenska Dagbladet 1916-24, programchef på Radiotjänst 1924-30[16], redaktör för tidskriften Radiolyssnaren 1930-39, och under större delen av den tiden dessutom riksdagsstenograf (1921-41). 1953 fick han som den förste Svenska Akademiens översättarpris.

Flera av hans många översättningar  var stilistiskt krävande, särskilt förstås försvenskningarna av Thomas Mann. 1946 kom hans översättning av Manns Goethe-roman Lotte i Weimar, två år senare hans version av Doktor Faustus. Den tyske tonsättaren Adrian Leverkuhns liv skildrat av en vän (reviderad 1965 och tryckt i flera upplagor, bland annat som en vida spridd pocketbok, men efter Ulrika Wallenströms nyöversättning 2015 passerad).  Året därpå följde hans översättning Roman om en roman – hur ”Doktor Faustus” kom till. Hilding Klynne bedömde och berömde i sin licentiatavhandling Holmbergs Faustus-översättning: ”Dies schwierige, 770 Seiten umfassende Werk hat Nils Holmberg in vorbildlicher Weise übersetzt. Er hat den tiefsinnigen, oft recht schwerfälligen Text, Satz für Satz, Seite für Seite, getreu wiederegegeben und dabei viel sprachliches Können und Phantasie gezeigt (…) Dass eine zufriedenstellende Annäherung an das Original erreicht werden kann, hat Nils Holmberg hier gezeigt. Doktor Faustus ist kein Text für Anfänger.”[17] Fem berättelser, dvs. Tristan, Tonio Kröger, Döden i Venedig, Barnslig hjärtesorg och Mario och trollkarlen kom i Nils Holmbergs översättning 1952, samma år Den helige syndaren (med några sidor översatta av Wulff Fürstenberg), Den bedragna 1954 och året därpå pikareskromanen Svindlaren Felix Krulls bekännelser. 1959 reviderade han Karin Boyes då trettio år gamla översättning av Bergtagen och 1961 nyöversatte han Hans kunglig höghet.

Nils Holmberg var alltså den som översatt flest verk av Thomas Mann till svenska. Dock hade han inte, som länge amerikanskan Helen Tracy Lowe-Porter, absolut ensamrätt att översätta Mann (hon hade både författarens och förläggaren Knopfs välsignelse). Thomas Manns uppskattning framgår av hans förord till Stories of Three Decades, Alfred A. Knopf, New York 1948. Hennes insatser därvidlag beskrivs och bedöms av David Horton i hans Thomas Mann in English. A Study in Literary Translation (2013). Hans fjärde kapitel, ”An exercise in translation comparison: Der Zauberberg”, innehåller en lång resonerande katalog över de språkliga svårigheter som möter när Thomas Mann ska överflyttas till ett annat språk.

1964 kom Margareta Holmqvists översättning av Sjöresa med Don Quijote och andra essayer, 1971 Hans Levanders av Sången om ett barn. Hans monografi Thomas Mann. Silhuetten och verket (1964), i en andra version 1995 omdöpt till Thomas Mann och hans tid, är fortfarande den enda mera omfattande boken om Thomas Mann på svenska (Gustaf Lundgrens Verdandi-skrift om honom hade kommit 1940, Käte Hamburgers drygt dubbelt så långa Thomas Mann: humanitetens diktare 1945). 1980 översatte Gunilla Bergsten (1933-1998) Thomas Manns Dagböcker 1933-34 och 1984 hans Dagböcker 1935-36. Med sin avhandling Thomas Manns Doktor Faustus: Untersuchungen zu den Quellen und zur Struktur des Romans (1963, utvidgad upplaga 1974, engelsk översättning 1969) blev hon en internationellt erkänd Thomas Mann-auktoritet. Därefter dröjde det nästan trettio år innan nästa större verk, dittills oöversatt, kom på svenska, En opolitisk mans betraktelser, i Per Landins och Urban Lindströms tolkning. Och så Ulrika Wallenströms stora svit av försvenskningar: Buddenbrooks 2005, Bergtagen 2011 och Doktor Faustus 2015. Nytolkningarna i vårt tjugoförsta århundrade, i flera fall tillkomna med mindre jäkt och större omsorg än de tidigare, har liksom uppmärksamheten kring dem skaffat honom en ny generation av svenska läsare – det är mycket glädjande.

Ivo Holmqvist


[1] Hennes far var teatermannen Frans, hennes bror dramatikern och konstskribenten Tor (ihågkommen framför allt för sitt drama Johan Ulfstjerna, baserat på den finlandssvenske studenten Eugen Schaumanns attentat på generalguvernören Bobrikov i Helsingfors 1904. Hans roliga komedi Nationalmonumentet låter sig fortfarande läsas).

[2] ”Från: Der Tod in Venedig till: Döden i Venedig. En granskning av tre översättningar av Thomas Manns novell.” C-uppsats i litteraturvetenskap, framlagd vid docent Roland Lysells seminarium den 18:e april 1997

[3] Johan Svedjedal, Den nya dagen gryr, s.271, 273

[4] Ibid., s. 273

[5] Ibid.

[6] Se James Cavallie: Spengler i Sverige. Den svenska receptionen av Oswald Spenglers teser om världshistorien och Västerlandets undergång (2009).

[7] Alan Asaid har kommenterat turerna kring 1929 års Nobelpris i litteratur i en utförlig artikel på nätet, ”Thomas Mann och Nobelpriset”, i Kulturdelen den 25 september 2012.

[8] The Letters of Thomas Mann 1889-1955, selected and translated by Richard and Clara Winston, 1970, p. 152

[9] Bertil Malmberg, Dikter 1908-1941 (1954), s. 164, s. 166

[10] Hilding Klynne, Ûbersetzungstheoretische Studien an Hand der schwedischen Übersetzungen der Werke Thomas Manns. Licentiatavhandling vid tyska institutionen, Stockholms universitet 1963, s. 64

[11] När H. T. Lowe-Porter i USA översatte de fyra delarna under en tioårsperiod, från 1934-1944 hade hon fortlöpande kontakt med Thomas Mann.  Samlingsupplagan Joseph and his Brothers i ett band trycktes sedan i många och stora upplagor. Det dröjde ända till 2005 innan en helt ny och länge emotsedd översättning gavs ut i Everyman´s Library, av John. E. Woods som i sitt förord karakteriserar hennes stil: ”In translating Joseph, Helen Lowe-Porter often chose to limit herself, and Mann, to a diction modelled on the King James Bible – perhaps the only choice she thought possible at a time when that version was still the language in which English-speaking people imagined a biblical narrative had to be told. But it is not Mann´s language.” (p. XV).

[12] Thomas Mann bodde då ännu i Pacific Pallisades, Kalifornien. Han och hans hustru Katia flyttade tillbaka till Europa 1952.

[13] 1941 hade han översatt Thomas Manns De ombytta huvudena: en indisk legend.

[14] Citerat av Alan Asaid, a.a.

[15] Omtryckta i Axel Liffner: 12 + 1. Samtal med svenska översättare. Ruin, 2013.

[16] Radiomannen Nils-Olof Franzén erkänner att han aldrig träffade Nils Holmberg men har trots det en hel del att säga om honom i sina Radiominnen (1991).

[17] Klynne, a.a. s. 61.