Doften av dill – om några brev från Jan Morris

—

Trilogin jag nämnde som är på sammanlagt närmre 1600 sidor består av ”Pax Britannica – The Climax of an Empire” (1968), ”Heaven´s Command – An Imperial Progress” (1973), och ”Farewell the Trumpets – An Imperial Retreat” (1978). Den är “A Tour de force, majestically sure of touch, rich in tone, comprehensive in range” som en recensent i Irish Times sammanfattade det. James Morris hade avancerat i graderna som officer men efter hand alltmer gått over till journalistiken, bland annat som utrikeskorrespondent för The Guardian och The Times.  Medan det storverket kom till skiftade han kön, först genom en mångårig hormonbehandling, sedan genom ett operativt ingrepp på en klinik i Casablanca 1973. Om det kan man alltså läsa i ”Conundrum” som kom samma år och som fick samma titel i den svenska versionen året därpå. Svenska Dagbladets Ricki Neuman envisades med att ta upp den saken när han intervjuade Jan Morris i Göteborg 2004. Svaret blev aningen frostigt, som man ser i artikeln som är utlagd på nätet (SvD 26 september 2004).

—

Och så brevväxlingen där mycket handlar om resor i skilda väderstreck

Den siste augusti 2004 skrev jag så här:

“Dear Jan Morris

I look forward to seeing you in Gothenburg in about three weeks´ time – it is always a very hectic but also a very friendly book fair, much more inviting than the London one (which is just for people in the book business, whereas this one is open to the public – every year they seem to set a new record for attendance).

We will have 45 minutes at our disposal. Do you have any special preferences, any topic you would like to discuss or chat about? Any that you would rather we avoid?

We might start on your imperial trilogy, move on to your book on your house in Wales, and then discuss travel writing in general and yours in particular, taking a cue from your “Fifty Years in Europe: An Album”, and “World Travels 1950-2000”.

Does that seem reasonable, or would you rather plan it otherwise?

All the best – see you soon.”

På samma bokmässa samtalade jag inför public med Wil Roberts, en mycket yngre kollega till Jan Morris som också han hörde hemma i Wales. Det här brevet fick jag av honom dagen därpå, med tips om en handbok skriven av en tredje författare, om litteraturen i den landsdelen:

“I will post the book this afternoon. Because I was thinking off the top of my head yesterday I got the title and publication date wrong. It´s called ‘A Pocket Guide, The Literature of Wales’ (1994). I think you will find it very useful because it gives a survey of the whole field in a concise and enlightened way. I am off to Baku tonight, coming back on Sunday. Two reasons: Wales is playing the first round in the World Cup against Azerbaijan and also I hope to do some research. I am currently writing a novel based on the life of the Belgian/Russian anarchist Victor Serge and he was exiled to Asia by Stalin – so I might soak up some stuff which I can use in my narrative, Hopefully!

Best wishes

Wil”

Jag vet inte om hans bok om anarkisten blev skriven, men nyutgivningen av Victor Serge har varit tät på senare år. Efter bokmässan fortsatte jag brevväxlingen med Jan Morris, så här i ett mail den 27 september 2004. Min hustru hade fått veta av henne vad vi gärna fick skicka till Wales

”Dear Jan,

Yes, it was a pleasure meeting you in Gothenburg. Your talk was much appreciated by everybody I spoke to afterwards, including the British ambassador and the head of the British Council in Stockholm.

Wil Roberts turned out to be a very eloquent and enjoyable propagandist of his (and your) country. The first ten minutes or so of his programme was a fact-filled lecture on Wales and Welsh. People took notes as if at university.

Ricki Neuman´s long interview with you appeared in yesterday´s Svenska Dagbladet, prominently displayed across two pages.

Ingwor told me that you like dill – if you send us your postal address we´ll try to get hold of some dried dill for you!”

Ett andra mail kom från Wil Roberts den 4 oktober, också han var tillfreds med framträdandet på bokmässan:

“Dear Ivo

Wonderful to hear from you. I very much enjoyed our session as well. Sweden was quite an experience and I got to know many people – including Jan, who literally lives 2 miles down the road from our family farm in Elfionydd and where my parents live to this day! The village is called Llanystumdwy. That was where the prime minister Lloyd George (a fluent Welsh speaker) spent his childhood. It was also the village where my grandfather went to school. Jan and I both thought it quite ironic that we should meet for the first time not in Wales but in Scandinavia.”

(Jan Morris son Twm Morys är en betydande författare på walesiska).

Från Jan Morris som jag hade skickat en bok fick jag dessa vänligt överdrivna rader den 4 november:

“Ivo! We´re home from our month´s wandering in Spain, and hasten to write and thank you so very much for From P. to P. I took it with me together with The Fox in the Attic and (it´s probably not the right thing to say) really think I got more fascination from reading your book than I did from re-reading his! What an extraordinary work of scholarship – I really can´t imagine how you discovered and followed up all those diverse trails of origin and interpretation. I have never been eager to read works of literary criticism (I had to look up diegesis in the OED – only one quote from 1829!), but I read this one rather as one might read a detective story – in bed and in my bath!

A thousand thanks for it, and for being so patient with a semi-literary author in Gothenburg that day – I realize now what a simpleton you must have found me. Never mind, I flatter myself that we enjoyed each other´s company – I certainly did!.  Love to you both and thanks again from Jan.”

(”From Putsch to Purge” som kan läsas på nätet är min doktorsavhandling om faktabakgrunden till romanerna ”The fox in the Attic” och ”The Wooden Shepherdess” som blev de sista Richard Hughes skrev. Också han bodde i Wales, inte långt bortom Jan Morris, men jag vet inte om de någonsin träffades, varken James eller Jan Morris finns med i registret till Richard Percival Graves stora biografi om honom. Han var 26 år äldre).

Den elektroniska korrespondensen fortsatte. Så här skrev Jan Morris den 6 december 2004:

”Ivo! The dill has come to Wales – rather like the New Beaujolais!  – and our house is bathed in northern fragrance. Thank you so very much. I hope you have a lovely Christmas – I have come back from Dubai, but we are off to Venice on Christmas Eve and shall drink to the health of both of you, with gratitude and affection JAN.”

När jan Morris fyllde åttio två år senare gratulerade vi henne:

”Dear Jan, I see in the Guardian that you turn 80 – remarkable! Congratulations! Need any more dill? All the best.”

Hon svarade prompt redan samma dag:

“I and I! Bless your kind hearts – how very kind of you to remember me! We´re OK for dill, thank you very much, but true affection is something one can never have too much of. So thank you again and love from Wales and from Jan.”

Tre år senare, den 16 mars 2007, fick jag en anledning att skriva till henne på nytt:

“Dear Jan, some weeks ago, on my way down from Copenhagen to Brussels, I happened to pick up a copy of The Wall Street Weekend journal at Kastrup, with your lovely piece on your Norwegian cat in it. I just wanted you to know that Ingwor and I enjoyed it very much, and found the name you have given your cat really appropriate:  I am sure there is a strong resemblance. Henrik Ibsen had something feline in both his personality, and in his features, and he certainly had claws. Wishing you a pleasant spring in Wales.

You are of course, familiar with Carl Van Vechten´s book ‘The Tiger in the House. A Cultural History of the Cat’? Now in a new edition in the New York Review of Books series.

Hennes katt hette alltså Ibsen, lite mera originellt än vår katt de åren som hette Buster som å andra sidan blev en av de mest beresta, en världsomseglare när den fraktades i bur från Köpenhamn till Auckland, effektivt och snabbt per flyg. Så här skrev Jan Morris den 28 mars det året:

“Ivo! Thank you! Fancy coming across old Ibsen, somewhere between Copenhagen and Brussels while I, his devoted friend and proprietor was in Shanghai! By now we are all united again, I suppose – I´ve just got home – and I write at once to thank you and Ingwor for writing, and indeed for remembering me … I´m ashamed to say I don´t know Van Hechtens´s cat book, but I shall be in New York next month and shall get a copy from the NY Review of Books people (who publish a book and a couple of introductions of mine).  Love to you both and thanks you again from Wales and from JAN

Den 28 oktober året därpå skrev jag så här, med en länk till det Bed and breakfast vi drev i Auckland:

”Dear Jan,

This website explains what we are up to these days

www.scandinavianlight.co.nz

next time you are in New Zealand be sure to look us up!

Ivo”

Svaret från henne kom redan samma dag:

”Ivo! How wonderful – you´re back in dear old New Zealand! What will Scandinavia do without you? We were in Auckland earlier in the year for Ed Hillary´s funeral, and were given a lovely time there: I can hardly imagine anything more desirable than a few days chez Holmqvist, but alas, I don´t see much hope of getting back there, unless somebody invites me again to a literary festival down there – I had to cancel for health reasons last time I was asked… Anyway, thanks so much for remembering me – every kind wish to all Holmqvists from a dank and rainy Wales and from JAN.”

Fler mail från Jan Morris hittar jag inte i datorn, men jag inser nu att vi faktiskt var down under samtidigt. Vi följde Sir Edmund Hillarys begravning på storskärm i parken nedanför museet i Auckland. Om det och om ett tidigare möte med biodlaren som blev bergsbestigare skrev jag detta, i Svenska dagbladet den 11 januari 2008:

År 1953 lyckades nyazeeländaren Hillary samman med sherpan Tenzing komma till toppen av Mount Everest (möjligen hade en engelsman redan klarat av bedriften tidigare, men han överlevde inte). Journalister fanns på plats i ett basläger längre ner, bland dem James Morris. Det sägs att nyheten kablades ut med viss fördröjning så att den skulle sammanfalla med kröningen av den unga Elisabeth Mountbatten: två händelser som en sista höjdpunkt i det brittiska världsväldets ärorika historia – sedan satte upplösningen in.

James Morris, som skrev en lysande krönika i tre band om imperiets uppgång och fall, gick sedan genom en operation på en klinik i Nordafrika och blev kvinna, ändrade sitt förnamn och gjorde sig därefter mycket känd som reseskribent, en av världens bästa.

Jag intervjuade Jan Morris inför publik på Bokmässan i Göteborg för några år sedan, en charmerande vithårig dam […] samtalet blev både behagligt och intressant.

Hon började med att minnas de där dagarna som ung reporter på Mount Everests sluttning, ögonblicket som gjorde honom/henne känd, och än mer Hillary som snart adlades till Sir Edmund.

Hillary kom genast att engagera sig i bergsbornas liv som han underlättade på olika vis. Han samlade in pengar tillsammans med hustrun, byggde sjukhus och skolor. Han första fru dog under en bergsbestigning, och han gifte om sig med en änka efter en kollega som omkommit på samma vis.

Som nyzeeländsk ikon var han rättfram och mänsklig. Visserligen omgavs hans stora hus i den burget borgerliga stadsdelen Remuera i Auckland av en hög mur, men på sitt enkla sommarhus vid kusten lite söderut höll han gräsmattan öppen, utan stängsel eller staket. Han var en ovanligt tillgänglig nationalsymbol.

 (Vi som inte ville störa Sir Edmund i onödan nöjde oss med att hälsa på avstånd, men vår mera rättframma dotter gick fram till honom med en femdollarsedel som den gången bar hans porträtt. Hon fick genast både hans namnteckning på den, och en trevlig pratstund).