Ett brev från Bastugatan 21
”Ordenes erobrer” var rubriken på en artikel som jag skrev i Köpenhamnstidningen Kristeligt Dagblad och som var införd den tjugonde februari 1979. Ingressen visade vad det handlade om: ”Den 77-årige Ivar Lo-Johansson får i dag overrakt Nordisk Råds Litteraturpris for en barndomsskildring, hvor han overgår sig selv.” Dagen innan hade jag skrivit en kronik i Fyens Stiftstidende i Odense. I den understreckaren påstod jag, eller kanske var det sättaren, att han var ett år äldre: ”78 år og 51 bøger”. Det var inte alldeles sant just då men blev det redan efter fyra dagar: Ivar Lo var född den 23 februari 1901.
Jag skickade den andra artikeln till honom på Söder i Stockholm fast kanske inte den första, och jag fick efter en tid ett brev från honom som nu kommit fram när jag röjt i kökkenmöddingen av gamla papper. Så här skrev han:
—
Stockholm den 4 maj 1979, Bastugatan 21.
Käre Ivo Holmqvist,
Hjärtligt tack för att jag fick artikeln ur Kristeligt Dagblad sänd till mig, så att jag fick läsa den. Något så entusiastiskt i sak har väl inte skrivits i dansk press om mina böcker sen dess Tom Kristensen ställde undan skrivmaskinen för evigt.
Jag har haft både glädje och bekymmer av Danmark under det år som gått. Mitt förlag sen 30-talet, Fremad, höll på att gå över styr och kunde inte ta min nya bok, som i stället kommer hos Gyldendal. I stället har Fremad gett ut en ny upplaga av Godnatt. Jord. Naturligtvis borde vi inte översätta varandras böcker här i Norden, men en författare faller för frestelsen, samtidigt som han predikar idén.
Artikeln om mina böcker var en upplevelse. Med hjärtlig hälsning
Ivar Lo-Johansson
—
Mina båda artiklar – han verkar alltså bara ha fått den senare – var verkligen mycket uppskattande och fulla av superlativer. Jag var imponerad av den bok som föranledde priset, Pubertet, och skrev bland annat så här: ”Alle sanseindtryk, dufte, farver og lyd, genopstår mirakuløst fra bogens sider, især indtrykkene fra den førsproglige periode. Da Ivar lærer sig at læse er han allerede ud af barndommens sanseparadis. (…) Bogen er ikke bare et stykke konkret socialhistorie som skulle kunne have hædret en etnograf, så indgående er småbøndernes sæder og skikke beskrevet. Den er også den unge Ivars indre memoirer, gennemstrømmet af et eftertænksomt syn på sig selv, når blikket falder tilbage på pubertetsårenes kantede følelsesliv.”
Jag hade tidigare med iver och intresse läst hans långa rad av självbiografiska böcker vars titlar ofta är yrkesbeteckningar: Gårdfarihandlaren, Journalisten, Författaren. Soldaten, Proletärförfattaren och så vidare, men blev nu ännu mera imponerad av att han kunde fördjupa bilden av vad han hunnit uppleva i den sena serien memoarer som kom att bli ett fyrbandsverk. Jag minns fortfarande många episoder i den fast det är många år sedan jag senast läste böckerna. I en möter man i en ögonblicksbild en man i gul regnrock som skyndar fram på Bastugatan på Söder i Stockholm där Ivar Lo bodde i en etta, med ett arbetsrum mittemot (och där hans museum nu finns). Ivar Lo får en skymt av honom och noterar mannens stickande blick: Bertolt Brecht i sin korta svenska exil, på väg via Finland till USA.
Porträtten av andra författarkolleger är inte alltid välvilliga, och i fråga om Eyvind Johnson och Harry Martinson så pass vinklade att man misstänker att en viss yrkesavund kan ha legat bakom. I en av sina essäsamlingar har Kjell Espmark kommenterat detta och kunnat visa att vad Ivar Lo påstod inte är alldeles sannfärdigt. Hursomhelst, jag lät tidningsläsarna i Köpenhamn förstå att jag tyckte Ivar Los memoarer var en storartad läsupplevelse, och jag blev förstås glad över brevet från honom. Tom Kristensen hade jag följt som en intressant kritiker men också läst den stora roman han förlade till köpenhamnska tidningskvarter, Hærværk. Hans huvudperson Ole Jastrau är nog till vissa delar ett självporträtt. Han är journalist på en tidning vars kontor ligger på Rådhuspladsen (danska läsare kände förstås igen den som Politiken). Han är en av världslitteraturens minnesvärda alkoholister, i hård konkurrens med huvudpersonerna i Malcolm Lowrys Under the Volcano och Charles Jacksons The Lost Weekend, båda baserade på författarnas djupa förtrogenhet med dipsomani. Och Fremad var ett förlag på vänsterkanten där man gav förtur åt arbetarförfattare som Martin Andersen Nexö och Hans Kirk.
Men Ivar Los tacksamhet slutade inte där: några veckor senare kom till universitetet i Odense där jag den gången var svensk lektor ett flera kilo tungt postpaket från Bonniers i Stockholm. Det innehöll alla delarna av den samlade utgåvan av Ivar Lo Johanssons berättelser som förlaget just hade gett ut, de var många. I första bandet fanns ett visitkort: ”Med vänlig hälsning från författaren”.
Jag blev förstås mycket glad över hans utomordentliga givmildhet. Snart är jag lika gammal som Ivar Lo var den gången. Under alla år som gått sedan dess har jag bevarat hans vänlighet i tacksamt minne.