Hiroshima -75

USAs president Harry S. Truman höll ett radiotal till nationen på förmiddagen den 6 augusti 1945, lokal Washington-tid, sedan den först atombomben fällts över Hiroshima ett knappt halvt dygn tidigare, klockan 8.16 på morgonen japansk tid. Inemot åttiotusen stadsbor dog nästan genast, bland dem nittio procent av alla läkare och sjuksköterskor, fast det fick Truman redan på först senare. Bland annat sade han detta i radio som inte hör till de mera tilltalande statsmannaorden:

”We are now prepared to obliterate more rapidly and completely every productive enterprise the Japanese have above ground in any city. We shall destroy their docks, their factories, and their communications. Let there be no mistake, we shall complete destroy Japan´s power to make war … If they do not now accept our terms they may expect a rain of ruin from the air, the like of which has never been seen on this earth …”

De ödestyngda kadenserna kunde varit Winston Churchills men han hade nog som mera erfaren retoriker dämpat aggressionen. Trumans apokalyptiska ord fick hursomhelst snart fullständig täckning. Uranbomben över Hiroshima fälldes från en Boeing B-29 som hette Enola Gay, idylliskt uppkallad efter någons mor eller mormor. Tre dagar senare följdes den av en plutoniumbomb av en ännu mera förödande styrka, över Nagasaki. Målet hade varit ett annat men moln hindrade sikten, så flög man vidare till ett andra alternativ.

För en tid sedan kom jag över ett japanskt häfte med inhemsk text som jag förstås inte förstod något av. Men bilderna var intressanta, en rad stadsvyer med en mängd vackra gamla hus längs kanaler. Ett enda ord med latinska bokstäver avslöjade var vyerna var tagna: Nagasaki, och av detaljer att döma kring sekelskiftet 1900. Allt det lades i aska i eldstormarna den 9 augusti 1945, klockan 11.02 lokal tid. Trumans hot om ett rain of ruin from the air hade avsedd verkan, kapitulationen följde snabbt.

Omgående diskuterades det om denna massdöd från luften över civila hade varit nödvändig för att framtvinga ett fredsslut. Bland de skeptiska fanns generalerna Dwight D. Eisenhower som några år senare efterträdde Truman som president och Douglas MacArthur. Om detta och mycket annat kan man läsa i Sven Lindqvists lika intressanta som avskräckande ”Nu dog du. Bombernas århundrade”, där det också noteras att femtioårsminnet för tjugofem år sedan av Hiroshima blev en blek affär i USA.

På teknikmuseet Smithsonian i Washington DC hade man planerat att ställa ut den restaurerade Enola Gay, med förklarande texter om vilken verkan bomberna haft, om hur många civila som dödades direkt, och om strålningens återverkan på följande generationer. Men militanta krigsveteraners organisationer tryckte genast massivt på politikerna i kongress och senat, och så ställdes allt in. Lobbyisterna har alltid varit framgångsrika både inrikes- och utrikespolitiskt i USA, ett numera välkänt fenomen också i EU.

John Herseys långa reportage ”Hiroshima” försökte ingen stoppa eller censurera, varken när det första gången stod att läsa i The New Yorker som lät den ta upp ett helt nummer den 31 augusti 1946, eller i de många nytryck som följt sedan dess. Den har tryckts i tre miljoner exemplar och finns fortfarande att få tag på. Dessutom har The New Yorker just nu påpassligt lagt ut den för allmän gratisläsning på nätet. Den innebar en radikal förnyelse av journalistiken när den kom. Den är lika läsvärd nu som då.

Och så kan man förstås se Alain Resnais eftertänksamma film ”Hiroshima mon amour” från 1959, på manus av Marguerite Duras som fick en Oscar för bästa originalmanus, och med den vackra och sorgsna Emmanuelle Riva i huvudrollen. Den är ett tidigt exempel på den franska nya vågens filmer, och den fick många efterföljare. Den börjar med interiörer från muséet i Hiroshima som den gången var ett enkelt ställe men redan då med drabbande fotografier och föremål.

Sjuttio år efter Hiroshima hölls en konferens på University of Alberta i Kanada om kärnvapenfrågor i ett världsperspektiv. Bidragen har nu redigerats och samlats i ”Hiroshima -75”, redigerade av Aya Fujiwata och David R. Marples (ibidem Verlag, Stuttgart 2020). Tretton bidrag i fem underavdelningar handlar om den senare synen i USA på atombomberna över Japan, om amerikanskt tänkande kring atomkraften under det kalla kriget, om hur det var att växa upp med det kollektiva minnet av katastroferna i Japan, om medicinska aspekter i Japan, Ukraina och USA, och om kärnvapenspridning och nedrustning

En lång och läsvärd essä finns i senaste numret av The New York Review of Books (20 augusti). Jessica T. Mathews skriver utförligt om fyra aktuella böcker varav tre också blickar tillbaka: ”The Age of Hiroshima”, red. Michael D. Gordin och G. John Ikenberry, Fred Kaplans ”The Bomb: Presidents, Generals,. and the Secret History of Nuclear War”, och William J. Perrys och Tom Z. Collins ”The Button: The new Nuclear Arms Race and Presidential Power from Truman to Trump” – den fjärde handlar om Nordkorea och USA.

En annan aspekt på Amerikas trettiotredje och fyrtiofemte presidenter läggs av Kjell O. Lejon i den nyutkomna ”Från Truman till Trump. Om religionens roll i Vita Huset” (Artos). Mer om den senare.