Ett skrivprojekts tidslinje

Alla skulle bara veta hur ringlande och gropig vägen från idé till utgivet verk kan vara, eller oftast är.

Låt oss säga att det börjar med att skribenten inspireras när hen tittar på tv. Någon del av programmets innehåll antar krokens form och hakar ihop med ett tidigare ratat uppslag. Två fragment ger fler associationer än ett, snart uppstår ett tredje fragment och ingivelserna fortsätter att komma.

Klustret av idéer får fler nyanser och skarpare konturer när skribenten dagen efter tar sin morgondusch. Det framgår nu att det inte ska vara en huvudperson, utan tre. Det framgår att språket i sig självt ska hjälpa till att gestalta respektive huvudperson, att tre unika uppsättningar språkdräkter bör sys upp. Det framgår att … den ena huvudpersonen tidigt ska dra slutsatsen att hen är en mördare som bara inte har mördat ännu.

Att skriva om en person som drar drastiska slutsatser, kräver research. Skribenten köper därför böcker, lånar böcker på biblioteket. Skribenten läser sedan, och begrundar. Hen ser filmer som snuddar vid litteraturen, både dokumentära och fiktiva. Så klart nätsöker hen också, hittar relevanta artiklar och videoklipp. Först och främst förskräckelse, sedan också förtjusning. Lusten till att skriva ökar.

Men två huvudpersoner till, och för att på ett trovärdigt sätt kunna beskriva den enas yrkesliv krävs mer research. Hur det är att arbeta som polis har skribenten nämligen ingen aning om. Vidare behövs förberedelser av ett annat slag för att på lämpligt sätt kunna gestalta den tredje huvudpersonen, som är ett barn. Skribenten får gå tillbaka till sin egen barndom för att leta perspektiv.

Skribenten skriver. Några månader senare gör hen det. Eller försöker att skriva. Hen skriver och raderar, skriver igen. Undrar. Ifrågasätter. Ler, svär. Och det kan inte bli så långa sittningar, då skribenten har ett heltidsjobb vid sidan av. Tiden är begränsad, liksom orken. Särskilt orken, det är så mycket annat som måste orkas. Men skribenten skriver, trots allt. Lite men ofta.

En kursare från tiden på författarskolan undrar om skribenten vill vara med i en skrivcirkel. Det vill hen, och snart följer textsamtal späckade med värdefull respons. Nya synvinklar, friska förslag. Skribenten får mer energi, känner sig mindre ensam. Utvecklas även av att själv läsa de andras texter.

Efter en tid måste textsamtalen upphöra. De andra i cirkeln flyttar, får barn. Men skribenten är tacksam för tiden som har varit, fortsätter märkbart stärkt på egen hand. Hen själv flyttar inte, skaffar inte barn. Men hen skriver. Hen dricker mer kaffe, mer yerba mate.

Hurra! Ett litet förlag antar en diktsamling som skribenten har skrivit tidigare. Förlaget vill också ge ut hens förra prosaprojekt som e-bok. Euforin är stor, men skribenten får förstås pausa det pågående projektet för att göra förordade rockader i romanen som ska bli e-bok.

Ett halvår senare, när diktsamling och e-roman har getts ut, återvänder skribenten till projektet med de tre huvudpersonerna. Hen har fått mer ansvar på lönejobbet, vilket lett till övertid. Men hen skriver ändå vidare, på kvällar och helger. Ofta sitter hen på kaféer och skriver, för att kunna höja blicken och uppleva samhörighet. Ibland sitter hen på favoritbänken i en park.

Några år senare är skribenten färdig. Efter korrläsning skickar hen manus plus följebrev till några utvalda förlag. Sedan väntar hen. Hen väntar länge. Först efter nio månader har hen fått avslag från förlagen, bara två av fem med motivering. Byrålådan är åter trolig ändstation.

Av en slump upptäcker skribenten ett nystartat förlag i trakten. Hen väljer att skicka sitt manus dit, då hen gillar förlagets framtoning. Sedan väntar hen. Men den här gången behöver hen inte vänta så länge, redan efter ett par månader får hen svar. Och det är av … positivt slag! Förlaget vill ge ut hens spänningsroman!

En tid därefter blir det angenämt samarbete med flera personer på förlaget. Skribenten får ta del av redaktörens allmänna synpunkter och förslag på ändringar, processen utvecklas till ett givande och tagande som stärker verket. Formgivaren får några uppslag, gör ett klokt val och arbetar fram ett vackert omslag som matchar stämningen i inlagan. Infotexter skrivs, släppet planeras.

Alla skulle bara veta gavs ut av Ekström & Garay i slutet av juni 2020, sju år och sju månader efter det att de första orden skrevs. Skribenten nyper sig regelbundet i armen, prövar ibland att ta ordet författare i sin mun.