Frank Heller: Herr Leroux i luften (Albert Bonniers förlag, 1915).
Frank Heller (1886-1947, hans borgerliga namn var Gunnar Serner) hör inte till de glömda författarna som är i behov av återupplivande. Det finns ett mycket livaktigt Frank Heller-sällskap som sedan starten flera gånger om året lägger ut på nätet medlemsbladet I Sick Sack, och man har gett ut en lång rad årsböcker med skilda teman. Snart kommer dessutom ett generöst urval av hans brev till familjen, författarkollegerna och förläggarna, kommenterade av Dag Hedman som 1985 doktorerade på avhandlingen Eleganta eskapader. Frank Hellers författarskap till och med Kejsarens gamla kläder, en oumbärlig bok. Han har också skrivit den bästa sammanfattningen av Serners/Hellers liv och verk, i Svensk Biografiskt Lexikon. En levnadsteckning saknas ännu, förutom Frank Hellers egna På detta tidens smala näs (1947) som nog döljer väl så mycket som den avslöjar.
Eftersom sjuttioårsgränsen efter hans bortgång har passerat är det fritt fram att ge ut hans böcker på nytt. Det har Saga/Egmont utnyttjat, samtliga kan laddas ner från nätet (mot avgift) och nog också beställas som tryckta böcker. Omslagen är över lag onödigt veckotidningsaktiga (andra författare som man på samma sätt passat på att ge ut på nytt har haft ännu större otur). I fråga om just Herr Leroux i luften kan man beklaga att man inte tog tillfället i akt att använda P. Lindroths originalillustrationer. Redan omslaget är suveränt, med ett förälskat par under fullmånen som klättrat upp i sittbrunnen till ett monoplan, med flygarkompisarna skrålande på startbanan. Det illustrerar en episod i en av de sena historierna, när flygaren förälskat sig i en vacker flicka och känslorna besvarats. De gifter sig, men deras lycka blir kort.
Några av de drygt femtio böcker Frank Heller hann skriva innan hans hjärta gav upp har hamnat mer i skuggan än andra. Dit hör de sex berättelserna om aviatören Monsieur Leroux som gavs ut ett år in på första världskriget. Novellerna är ofta så fulla av tekniska detaljer om flygplan, konstruktörer, piloter och deras våghalsiga manövrer i luften att de inte skulle ha skämts för sig i Pojkarnas Julbok. Men det är kanske ett orättvist betyg så här långt efteråt. Under det inledande krigsåret hade allt detta säkert nyhetens behag och intresse.
Till skillnad mot flertalet av Frank Hellers böcker bestods Herr Leroux i luften med mycket få recensioner i dagspressen. Hans författarkollega och nära vän Artur Möller skrev en av dem, i Dagen den 10 november 1915, med vänliga ord vars täckning kan diskuteras. Den franske flygaren ”upplever de underbaraste äventyr. Han flyger 1912 med kung Ferdinand från Ungern till Bulgarien, beskjuten av serbiska kulor […] Han jagar en engelsk aviatör med brottsliga avsikter genom rymden; han smugglar in juveler från Elsass; han enleverar en skön arvtagerska i Bourgogne. Och till slut offrar han, som det anstår un oiseau de France, sitt liv i tvekamp med en zeppelinare. Alla dessa äventyr, med undantag av det sista, som f. ö. bryter seriens stil, erfara vi av aviatörens egen mun, och det ger dem en säregen charm […] M. Leroux är inte bara en överdådig flygare, han är också en herre som med sydfransmannens eldigt naiva temperament, lika snar till entusiasm som förbittring, förenar en mindre vanlig spiritualitet. [Frank Heller] tumlar språket med en ledighet och elegans som knappt står tillbaka för den varmed hans hjälte briljerar i looping och vole piquée.”
Artur Möller har mindre till övers för slutnovellen än för de övriga – jag tycker tvärtom, bland annat för att verkligheten blir så påtaglig i den, som vore det ett reportage från krigsutbrottet 1914. Då är M. Leroux sedan en tid gift. Han och hans hustru följer till en början dåligt med den världspolitiska händelseutvecklingen, de har naturligt nog annat som upptar deras tid:
”En vacker dag hörde de, fast utan att höra det, att en främmande tronföljare och hans gemål mördats i en avlägsen stat, men alla stater på jorden voro lika långt borta från dem, och vad de hört och likväl inte hört glömde de snart igen. Och så kom den tid då de skulle få inse, att de båda revolverskott, som för dem ekat flyktigt som i en dröm, skulle ge genljud icke tusenfalt utan millionfalt över hela vår värld. Det var en ljum och doftande julikväll som gav dem första varslet om vad som skulle komma. De hade kommit bort till badortsbyn från den villa där de bodde i ensamhet, fjärran från tidningar, och plötsligt hejdades deras blickar av ett brandgult plakat utanför en pappersaffär. Det var från Le Matin, och det hade under sig blå, röda och gröna. Och alla buro de i bokstäver som inte kunde haft bättre färg än den svarta, meddelandet om vad som passerat ute i den värld herr och fru Leroux glömt sedan en obestämd tid tillbaka,
KRIGSFARAN VÄXER!
TYSKLANDS MOBILISERING.
KAN KATASTROFEN UNDVIKAS?”
När mobiliseringen skett blir Leroux stridspilot. Planet störtar, men han överlever. Hans hustru besöker honom på sjukhuset, och han återhämtar sig. Sin sista insats gör han när en tysk Zeppelinare är på väg att kasta bomber över katedralen i Reims. Konvalescenten Leroux stapplar fram till sitt plan, får upp det i luften, och försöker komma högre än Zeppelinaren för att bomba den. Det lyckas han med, och av fiendens attentat mot katedralen blir intet. Frankrikes ära är räddad, men planet med den hjältemodige aviatören Leroux störtar, och han omkommer.
Slutscenen får mig att tänka på tre ting: för det första ett vykort från Tyskland som min far skickade till sin mor någon gång i mitten av 1920-talet, med en grandios Zeppelinare över Dresden; för det andra de väldiga hangarerna för sådana luftskepp som finns i centrum av Riga och som användes som saluhallar senast jag var där (för många år sedan, det har kanske ändrats sedan dess); och för det tredje Conan Doyles sista berättelse om Sherlock Holmes, His Last Bow, först tryckt i The Strand i september 1917. I den har detektiven dragit sig tillbaka till engelska sydkusten där han lägger all sin tid på biodling. Men han kallas till fosterlandets försvar när tyska spioner infiltrerar.
Också där handlar det. som hos Frank Heller med monsieur och madame Leroux framför löpsedlarnas nyheter om kriget som snart ska bryta ut, om de sista stunderna av världen av i går. Ett yttrande den gången, av den engelske utrikesministern Edward Grey (som också var en mycket kunnig fågelskådare), blev bevingat: ”The lamps are going out all over Europe; we shall not see them lit again in our lifetime.”
Ivo Holmqvist