Gustaf Hellström: Ung man gör visit
Vår bottenlärde lektor i svenska – han hade bland annat under tio års tid tills ryssarna avpolletterade honom varit professor vid det universitet på andra sidan Östersjön som Gustaf II Adolf en gång instiftat – försåg oss redan i tredje ring med en diger lista över svensk litteratur som vi borde bekanta oss med i god tid före studentförhören. Bland romanerna fanns Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé som genast den kom 1927 fick status som den klassiska skildringen av svensk ståndscirkulation, av samhällsklassernas väg uppåt. Det är en bok som stått sig, liksom hans Polismästaren och riddaren Carl Heribert Malmros (1931) som bland annat går tillbaka på en arbetarkonflikt i Malmö. Han fick hjälp med detaljerna av polismästaren där, Yngve Schaar (far till lundaprofessorn i engelska Claes Schaar). Hans Storm över Tjurö (1935), på sitt vis en pendang till Strindbergs Hemsöborna, gjorde honom persona non grata på den ö i stockholmska skärgården där han fann en del av sina förebilder och fiktionaliserade, kanske lite väl närgånget.
Gustaf Hellström (1882-1953) var bra på det faktiska. Så hade han i många årtionden varit utrikesreporter för Dagens Nyheter, i London, Paris och New York. De böcker där han samlade en del av sina artiklar från dessa metropoler har behållit sitt intresse, liksom hans reportage Tredje riket: Från Hitlerkupp till tysk folkenighet från 1933, och Vägen till paradiset fyra år senare, om Sovjetunionen (Jolos beundrande artikel om reportern Gustaf Hellström i oktobernumret 1954 av Bonniers Litterära Magasin är lysande). Men raden av Hellströms novellsamlingar och romaner är minst lika lång. De tidiga är ibland lite svajiga, men den långa serien om hans alter ego Stellan Petreus, ”En man utan humor”. som inleddes 1921 med Dagdrömmar och avslutades 1952 med I morgon är en skälm (på slutsidorna dör han i lunginflammation, efter en reportageresa i Sovjet – författaren avled ett halvår senare) är mycket bra – jag läser dem på nytt med jämna mellanrum.
Det energiska Hellström-sällskapet i Kristianstad – det var där han var född, året innan Fredrik Christoffersson-Böök – vill gärna att man skriver om seriens olika delar i deras medlemsblad, ser jag på deras hemsida. I sällskapets serie av årsböcker har man gett ut läsvärda skrifter framför allt om hans aktiviteter som utrikeskorrespondent. Gustaf Hellström hör ingalunda till de glömda eller förbisedda. Men de två pjäser som han skrev sent i livet kommenteras inte ofta. När den andra kom upp på scen i Stockholm 1950, tidigt på året, fanns docenten Lennart Josephson på plats i salongen som Sydsvenskans recensent (han är – eller var – känd för sina böcker om Kjellgren och Lidner, Hamlet och Fröken Julie, och sina revideringar av två klassiska handböcker, Martin Lamms Det moderna dramat, och Francis Bulls Världslitteraturens historia):
”De problem som tas upp och synas i sömmarna koncenterar sig kring dramats huvudkonflikt: Den ovanliges, den avvikandes förhållande till omvärlden. Den unge mannen i stycket har, bland annat genom sin häftighet, kommit på kant med sina adoptivföräldrar, som intrigerat in honom på ett sinnessjukhus. Då pjäsen börjar har han sluppit ut därifrån och söker upp en familj i Stockholm, som en gång visat honom vänlighet och som nu tar hand om honom. Hans nya fosterföräldrar har mistat en son som har rymt till främlingslegionen och sedan inte låtit höra av sig, och de får nu ersättning i den unge mannen och söker mot honom gottgöra vad de brutit mot sonen.
Hustrun känner först en intensiv, ja skräckslagen motvilja mot inkräktarem som påminner henne om hennes livs stora sorg. Det är dramats psykologiska höjdpunkt, då hennes kvinnlighet och moderskänsla tränger genom skalet av motvilja och tar emot den nye son som hon på detta sätt har fått […] Den sisa akten […] visar pojken i den nya omgivningen.. Hur omhuldad han än blir, har han svårt att finna sig tillrätta där också. Han känner sig som en snyltgäst och upptäcker, att där liksom i hans första hem anses människans första plikt vara att göra rätt för sig och skaffa sig en säker förankring i det rådande samhället.
För honom själv är det viktigare att bli människa än yrkesman. Det är, som vi ser, samma kritik av det inrutade samhället som möter oss särskilt ofta hos unga amerikanska författare, t.ex. Saroyan. Vad som i Hellströms fall kanske trubbar av kritiken är slutscenen, där den unge mannen upptäckes som blivande geni och alltså lätt kan inrangeras i samhället.”
Associationen till den samtida litteraturen i USA (Saroyan) var inte tagen i luften. Som jag visat i en längre uppsats, ”Från Provincetown till Oxford, Mississippi – Gustaf Hellströms syn på amerikansk litteratur” (i Det var ingen tjusande idyll, Gustaf Hellström och hans tid (red. Lennart Leopold och Eva Ström, 2009) var han en flitig recensent i Dagens Nyheter av ny amerikansk litteratur, och han skrev det långa sakkunnighetsutlåtandet om William Faulkner inför Nobelpriset 1949.
Hellström hamnade i mycket gott sällskap när hans andra pjäs gavs ut av Bonniers, i serien Nutidsdramat. I den kom också Camus Caligula och Missförståndet, Tennessee Williams Linje lusta och Arthur Millers En handelsresandes död. I den klassen är Ung man gör visit inte, men det är ett habilt och underhållande stycke. Det hade varit intressant att se hur Sven Lindberg som var trettiotvå år gammal 1950 tolkade huvudrollen. Den unge mannen är inte sympatisk i sin sjukliga självupptagenhet, det intressanta är snarare omgivningens reaktioner på honom och hans fräckhet i den borgerliga familj som han hemsöker. Fadern har en bakgrund som hög marinofficer, en befattning som han intrigerats bort från. Nu är han välbeställd försäkringsdirektör. Vidare hans svåger, en borgmästare med samma värderingar, men framför allt är kvinnorna i stycket roller som ger utrymme för intressanta tolkningar: den inte sällan förgrämda hustrun Anna, den bortskämda dottern Kerstin, och en gatflicka van vid Kungsgatan (Ivar Lo-Johanssons roman från 1935 fanns nog fortfarande i mångas minne) vars biroll sent i pjäsen ger handlingen skjuts på slutet.
Det är ett inget tungt vägande stycke, men det är intressant nog, inte minst för att det så tydligt framgår att det är skrivet för den så kallade bildade borgerligheten som författaren säkert utgick från delade hans konservativa värderingar. På slutet antyds att den unge rebellen blir en stor diktare, sedan en förläggare (någon Bonnier har nog lånat honom drag) vill ge ut hans geniala diktsamling. Den smarte och inte särskilt trevlige unge klättraren har mängder av klassiska svenska dikter i huvudet, bland mycket annat Tegnérs ”Mjältsjukan”. Dem citerar han i tid och otid utan att publiken behövde upplysas varifrån de kom, ett tecken på att det då ännu (och ganska lång tid framöver) fanns en allmänt bekant litterär kanon här i landet.
Fast hur många i publiken på Blanche-teatern kunde härleda familjefaderns misogyna och numera otillåtet mossiga replik ”Ja ni kvinnor har era pretentioner på livet. Så länge det inte gäller kläder och juveler är de ganska små, det måste jag säga. Trivas! Lycka! Vad var det den där dansken hette som sa att djur är lyckliga och kvinnor och barn, men vi människor är det inte.” Jo, misantropen Gustav Wied som begick självmord 1914: ”Børn er lykkelige, og dyr og kvinder, men vi mennesker er det ikke.”
På Gustaf Hellström-sällskapets hemsida där de fyrtiotvå medlemsbladen kan läsas har Lennart Leopold (som samman med Sigurd Rothstein har redigerat hittills sju årsskrifter, alla lika läsvärda) summerat pjäsen, med generösa citat ur den: i nr. 12, 2007 (där också ett föredrag jag höll om Hellström och Amerika refereras, och mina rader om Hellström och Armenien finns med). I nr. 26, 2013, finns Jolos BLM-artikel.
Ivo Holmqvist