Henning Berger: En katt (Albert Bonniers förlag 1923).
”Spinner gör han ju också – det är mycket mystiskt (det är det också), men det gör ju hela kattsläktet. Själv underkänner jag icke den mystiska dragning en katt utövar och ofta har jag tänkt på vad katten grubblar när han, orörlig som en sfinx, sitter och stirrar en hel timme rakt ut i luften med stora ögon vilka kunna skifta i blått, i svart, i gult, i grönt, och lysa med metallskimmer.” Så kan det sägas, men också så här: ”blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus […] i hörnet spinner katten yllegran att sova med”. Det skiljer bara nio år mellan Henning Bergers bok om katten Zeppo och Gunnar Ekelöfs diktsamling Sent på jorden, men det är ett milsvitt avstånd mellan den enes realism och den andres surrealism.
Henning Berger (1872-1924) befann sig under sina sista sexton år i frivillig landsflykt i Köpenhamn sedan han av våda skjutit ihjäl den yngre författarkollegan Hans Magnus Nordlindh en ödesdiger kväll på restaurang Anglais i Stockholm då man firade den lyckosamma premiären av Bergers skådespel Syndafloden (1908). Revolvern hade han fått i USA och dumt nog tagit med sig hem. Han var en man med dyrköpta amerikanska erfarenheter som han drog fiktiv nytta av i flera av sina många romaner och noveller, särskilt de tidiga. Från debuten med novellsamlingen Där ute 1901 till boken om katten som kom tjugotvå år senare, året före hans död, gav han ut trettioen böcker.
Han hörde till det svenska manschettproletariatet (white collar workers kallades de kanske) i Chicago kring förra sekelskiftet, kontorister som hankade sig fram. Hans fotografiskt detaljskarpa skildringar från den världen kan läsas som en omvänd utvandrarsaga. Efter debuten kom 86 Clark Street och Ysaïl där titelfiguren är en inte alldeles övertygande femme fatale. Som jag minns det är det en lätt kolportageaktig roman. Men jag kanske har fel, det är nästan sextio år sedan jag läste den och mycket annat av Henning Berger. Ofta är det lika desillusionerat som hos Per Hallström som också hade amerikanska erfarenheter, om än deras minnen är mindre hatiska än Knut Hamsuns, han som slet hund som spårvagnskonduktör i Chicago.
En hel del av Henning Bergers böcker går fortfarande att läsa. Framför allt har hans halvt självbiografiska trilogi (1909-1911) stått sig: Drömlandet om Stockholm (han växte upp på Norrlandsgatan, fadern var vaktmästare), Bendel & Co och Fata morgana om Chicago. Det mesta annat han skrev – av nödtvång var han mycket produktiv – har sjunkit undan, och det är möjligt att han tappade gnistan, åtminstone stilistiskt sett, när han hamnat i Köpenhamn. Där umgicks han med andra svenskar i påtvungen eller frivillig landsflykt, bland dem Frank Heller/Gunnar Serner, Hjalmar Söderberg och tecknaren Adolf Hallman. En del danismer smög sig efter hand in i det han skrev (han var danskt gift, i sitt andra äktenskap).
En katt är en lite lustig hybrid till bok: de flesta sidorna handlar om hans trettonåriga katt Zeppo som han lärt många tricks och som förstår minst femtio ord, påstår han. Vi får veta mycket om hur intelligent Zeppo är. Långt dessförinnan har han haft katter over there: ”I Amerika hade jag länge små röda katter, en liten rolig ras med gröna ögon och stubbsvans. De voro ytterst lekfulla, men dogo alla av krampanfall – varom jag ej törs uppställa någon hypotes. De kallades i Chicago för ’Missourikatter’, utan påvisbar anledning.” På nästan varje sida får vi veta hur klokt kattsläktet är, och hur vördsamt det ska behandlas (katter har följt oss genom livet, vi håller med om det mesta av vad han påstår om dem). Ett partytrick när någon författare bland vännerna är på besök i hans köpenhamnsvåning är att låta Zeppo peka ut med tassen var den senaste boken av kollegan står. Det gör han ofelbart (förstås utan att någon misstänker den rökta sillen eller korvbiten bakom böckerna).
I den fortlöpande redogörelsen för katters överlägsenhet har Berger bladat in ett intermezzo i flera avsnitt, historien om herr van Brennessel och hans katt Jacob som snart kallas Koppen. Han är en anonym statsanställd tjänsteman vars hustru går från honom, och som kollegerna på ämbetsverket inte är särskilt vänliga mot. Men katten Jacob-Koppen är honom trogen, de åldras i kapp när åren och krämporna böjer dem (om Henning Berger hade haft lite mera naturalistiskt sting kunde novellen kanske kommit upp nivå med Frans Werfels ganska gräsliga men fascinerande kortroman En borgares död).
Katt och husse dör, och på slutet uppträder de i en apoteos i himlen som kanske är lovligt mycket happy end: ”Brennessel stod ensam utanför porten. Det var ju onekligen litet nedstämmande och han började halvt i fruktan betrakta gamle Sct. Peter. Då såg han en liten katt mitt i porten. Den strök sig smekande mot en safirkolonn till höger och jamade spinnande och igenkännande. – Men det är ju Jacob! utbrast van Brennessel högt. Och då höjde Koppen sin svans pelarrakt upp, öppnade sitt rosenröda gap och hälsade: ”Mia-gra-miau!”.
De sista sexton sidorna i boken (förutom en med ex libris med katter: Henning Bergers eget, tecknat av Artur Sjögren, är det bästa) upptas av fotografier på katter. På slutbilden ser man författaren själv med Zeppo, med bildtexten Farväl! Det är ett vackert och värdigt slut på denna bok som snart fyller hundra år – dem har den klarat ganska bra även om råden hur man på bästa vis ska handskas med katter är lite allmänna och psykologiserandet inte alltid lika övertygande. – Till de riktigt läsvärda litteraturhistoriska doktorsavhandlingarna hör Sven Lagerstedts om Henning Berger och hans böcker, Drömmaren från Norrlandsgatan (1963). Gunnar Broberg kommenterar på två sidor Henning Bergers kattbok i sin mer än femhundrasidiga Kattens historia, Sverige speglat i kattens öga (2004): ”[Berger dog]. Befrielsen var vunnen, katt och husse möttes säkert i paradis. Som Berger skrev i ett brev ett par år tidigare: ”Jag tror på Gud som en förlösare av alla”.
Tilläggas kan att Artur Möller efter Bergers död redigerade Boken om Henning Berger. En minnesgärd av hans vänner (1924) där Algot Ruhes bidrag ”Mirette” väckte den mäktige kritikern Fredrik Bööks vrede, som man kan läsa av hans sågning när han recenserade boken i Svenska Dagbladet: hans moraliska indignation visste knappast några gränser. Jag har ägt den men lät den gå vidare för många år sedan och minns inte att jag blev upprörd när jag läste den. I det stycket har vi nog blivit mera toleranta med åren.
Ivo Holmqvist