Hugo Vallentin: London
Mängder av svenska journalister och författare har uppehållit sig i London och skrivit om det. En av de tidiga var Fredrika Bremer som kom dit som en förövning till den stora resan till Amerika: ”Ty överallt söker jag att se det bästa och det sämsta av tingen, tillvarelsens himmel och helvete i alla sfärer av livet. Jag ville se det även i Londons liv. Och jag såg det.” Om det kan man läsa i hennes England om hösten 1851. På nätet finns Carina Burmans essä om saken, i bildningsmagasinet Anekdot. Och den flitiga Ellen Rydelius (som bland andra Carina Burman och Dag Hedman behandlat) skrev handböcker om hur man bäst kunde få ut det mesta under en vecka i europeiska storstäder. 1936 kom hennes London på 8 dagar.
Raden av utrikeskorrespondenter stationerade i London som skrivit läsvärt om staden är mycket lång, bland dem Alf Martin och Daniel Wiklund. Per Erik Wahlund har promenerat där, liksom Jolo och hans hustru Margareta Sjögren vars Drottningens England (1954) fick stor spridning. Redan på 1910-talet rapporterade Gustav Hellström därifrån för Dagens Nyheter. Om det kan man läsa i den fjärde boken i Hellström-sällskapets skriftserie, Reporter i världens största stad. Gustaf Hellström i London 1907-1910. Den lundensiske litteraturhistorikern Johan Mortensen som inte fick den professur han kanske borde haft blev lite senare Sydsvenskans korrespondent där och använde sin erfarenhet för två bra böcker, London av i dag (1926) och Londonkaleidoskop (1930). Han och hans hustru omkom under Blitzen när en tysk bomb föll över deras hus i London den 30 november1940.
Skönlitterärt drog Gustaf Hellström nytta av sina London-erfarenheter i ett par av delarna i sin sju band långa romanserie om Stellan Petreus, ”en man utan humor”, och Frank Heller i Herr Collins affärer i London som kom 1912, som hans andra bok (av i allt drygt femtio). Gunnar Serner som var hans borgerliga namn hade tack vare en generös morbror kunnat komma till England 1906 och återvände dit när han förberedde sin licentiatavhandling om Swinburne som han sedan utökade och doktorerade på några år senare. Under första kvartalet 1910 var han i London som man kan läsa om i Frank Heller-sällskapets årsbok 2020, Frank Heller och England. Han skickade ett tacksamt rimbrev till sin morbror-mecenaten:
”Ja, nu, kära Morbror, man krossat Kanalen/ att titta ett tag på de engelska valen/ och forska i böckernas dammiga blad/ i British Museum i Londons stad. […] Och nu går man an med ”all right” och ”good morning”/ så käken blir trött på en hederlig skåning/ och konversationen gör ingen glad/ på ett boarding-house här uti Londons stad. / Men en tid blott: så lämna vi varje museum/ och blifva doktorer och sjunga te deum/ och sen för kolleger i Piteå stad/ förtälja från London rätt mången bravad.”
Av en lektorstjänst i den svenska provinsen blev intet. Den purunge doktorn i engelska Gunnar Serner hade skuldsatt sig så djupt att han, som framgår av hans självbiografi På detta tidens smala näs, övervägde att begå självmord. I stället förfalskade han namnteckningarna på tre växlar som han presenterade i tre malmöbanker. I de båda första fick han ut betydande summor, i den tredje bad man honom vänta. Det gjorde han inte utan hastade vidare till Köpenhamn och London, och kort därefter till Monte Carlo där han snabbt spelade bort pengarna – och tvangs börja författa, till många läsares glädje.
På 1910-talet var Hugo Vallentin (1860-1921) korrespondent i London för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han hade under några år varit redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse, en svensk motsvarighet till Simplicissimus i München och som den full av karikatyrer av tecknare, bland andra Oscar Andersson och Albert Engström, som var lika skickliga som Th. Th. Heine och Olaf Gulbransson. Den fick i sina skilda skepnader lång livslängd, från1862 till 1954, och slogs 1924 samman med Strix där Hasse Z blev redaktör 1897. Hugo Vallentin var det för Puck, en tredje tidning av samma slag, från 1901-1916.
London, skildringar af Hugo Vallentin, är en bastant bok på 530 sidor i blått klot med den röda titeln i vacker jugend, och med mängder av illustrationer, många av dem som helsidesplanscher. Den inleds med en bild på ”Konungen, Drottningen och Prinsen af Wales”, dvs. George V som just tagit över efter sin bror Edward VII som avlidit i maj 1910, hans drottning Mary och deras son arvprinsen som skulle komma att abdikera 1936. I elva kapitel avhandlas på lättsamt informativt vis Staden, Människorna, Bröd och Skådespel, Sport, Köpenskap och Rättvisa, Klubbvärlden, och på sidorna om Den tredje statsmakten tidningarna längs Fleet Street och angränsande gator. Från böckernas värld rapporterar rappt om edwardianer som H. G. Wells, Joseph Conrad, G. K. Chesterton, Galsworthy och Arnold Bennett. Om Edmund Gosse (nästan enbart ihågkommen för sin fina bok Father and Son) sägs att han ”torde vara en af de få engelska skriftställare och kritici, för hvilken den skandinaviska litteraturen är tillgänglig på originalspråken. Få, om ens någon af hans samtida här, torde vara i stånd att njuta af och fullt uppskatta Strindberg, Fröding, Heidenstam, Levertin, Hallström, Snoilsky, Selma Lagerlöf och Ellen Key. Han har blifvit sin gamla kärlek trogen och följer intresserad med allt det nya inom den svenska litteraturen, så att hvarken Ossian Nilssons dikter eller Ludvig Nordströms Landsortsbohème är honom främmande.”
I kapitlet Världsförbättrarbråk presenterar Hugo Vallentin en rad premiär- och utrikesministrar, bland dem Asquith, Lloyd George, Churchill, Edward Grey (vars yttrande vid första världskrigets utbrott ”Nu släckas ljusen över Europa och vi skola icke se dem tändas igen under vår livstid” blev klassisk – han var dessutom en skicklig ornitolog som skrev böcker om fåglar och fågelsång), Ramsay MacDonald och Balfour (mest ihågkommen för sin doktrin 1917 som försökte reglera förhållandet mellan Israel och arabstaterna). Fem sidor handlar om ”Kvinnornas kamp”, dvs. suffragetternas, och deras demonstrationståg längs Londons gator:
”I spetsen för processionen går en gammal gråhårsdam med distingueradt utseende, och de flesta af deltagarinnorna höra synbarligen till de så kallade öfre klasserna. Obehindrad går processionen sin väg fram, endast hälsad af ett eller annat hånande tillrop från nyfikna trottoarbildare eller passagerare på taket av en förbifarande omnibus, men när den når fram till poliskedjan förändras situationen. Innan man hinner göra sig klart för hvad som står på är hela platsen fylld af en kämpande hop, poliser och kvinnor. De senare ha sökt att tränga sig igenom kedjan för att, som det heter, öfverlämna en petition till premiärministern, men då polisen i enlighet med förordningen, som förbjuder en procession att nalkas Parlamentshuset på vissa meters avstånd, satt sig till motvärn, uppstår ett vildt handgemäng. Det är en obeskriflig scen. Det skrikes och ropas. Somliga af kvinnorna göra våldsamt motstånd, då de anhållas, medan andra enträget begära att bli det. De haka sig krampaktigt fast vid stenbarriärer och räcken, Hattar och slöjor, paraplyer och boor strös kring på marken. Den gamla gråhårsdamen faller omkull på gatan, blödande ur ett sår i pannan, och är nära att bli överriden. Ligapojkar blanda sig i leken än för, än emot kvinnorna, blott för att få ställa till bråk. Och nu går den ridande polisen mera anfallsvis till väga. Mellan två, ibland flera, poliser föres den ena efter den andra af hattlösa, likbleka, halft hysteriska kvinnor bort till närmaste polisstation, Kvinnornas stora fälttåg är i full gång.”
Den distingerade gråhårsdamen var nog Emmeline Pankhurst som var född 1858 (hennes dotter Sylvia var tjugoåtta 1910). Om Hugo Vallentin till en början verkar lite återhållsam i sina sympatier för de engelska kvinnornas rösträttskamp är han mera omedelbart sympatisk lite längre fram i texten även om man nog fortfarande kan ana en viss ambivalens:
”Det lyser af ljusa, luftiga dräkter med brokiga skärp och praktfulla blomsterprydnader. Det är kvinnorna, som äro ute på härnadståg igen. Från alla delar af det mäktiga riket komma de. Det stora metropolen lämnar tydligtvis det största bidraget, men det har kommit skaror från fabrikslandet i norr, Skottlands högländer och Wales’ berg och dalar. Kängurulandet under Södra Korset har sändt sin kontingent, och snölandet på andra sidan hafvet sin […] Poliser till häst och till fots äro med öfverallt, men i dag är det icke som motståndare utan som goda vänner och hjälpare. […] Musiken spelar, de tusende banéren fladdra, näsdukar och hattar vifta, applåder och hurrarop ljuda, och genom västra Londons storgator går kvinnornas väldiga triumftåg fram. Segern är visserligen icke vunnen ännu, men den skymtar i ett icke aflägset fjärran. Målet ska nås äfven om vägen till detsamma skulle bli besvärligare än nödigt vore det på grund af okloka tilltag och uppträden igångsatta af en del fanatiska element inom rörelsen.”
Om boken hade kommit några år senare hade Hugo Vallentin säkert rapporterat om vad som hände på Epsom Derby den 4 juni 1913 när suffragetten Emily Davison kastade sig ut framför George V:s häst Anmer, blev sparkad och avled av sina skallskador fyra dagar senare (en halv minut av det dramatiska händelseförloppet kan ses på nätet). Begravningen blev en stor manifestation. Det hävdades länge att hon begått självmord. Troligare är att hon nog bara försökt fästa en banderoll med en devis för kvinnlig rösträtt på hästen.
Ivo Holmqvist