Ingeborg Björklund: Månen över Lund (Albert Bonniers förlag, 1931).
”Kandidat Sundberg är abnormt djupsinnig. Flickor ska inte ligga vid universitet för att tänka utan för att dansa och utgöra ett dekorativt inslag i nationslivet samt i sinom tid bli gifta. Lina svarade inte. Hon tänkte: ’Lår oss flirta och nojsa med männen, eftersom de vill ha det så – och i hemlighet förakta dem, Vi kvinnor – vi är framtiden!’ Med övermod och leda kände hon sig som Övermänniskan, ensam på ett solomflutet fjäll, medan mobben trälade i stoftet. Gudarna straffar hybris.”
Ingeborg Björklund (1897-1972) tar ut svängarna rejält i trilogin om Lina Sundbergs väg från snäll familjeflicka till en självständig och politiskt medveten person: Våren (1930, Månen över Lund året därpå, och Han som sjöng, 1935. Lundaromanen är förlagd till 1917: krigsmullret hörs på avstånd: ”Det intresserade henne inte längre att engelsmännen och fransmännen gjort en stor offensiv vid Somme och fråntagit tyskarna… Asch, telegrammen blev så ofta dementerade dagen därpå.” Hungerkravallerna i Stockholm (när de missnöjda massorna ändrade statsministerns namn från Hammar- till Hungerskjöld) antyds på slutet, och spanska sjukan börjar härja.
Lina som samman med andra studentskor bidrar till folkförsörjningen genom att plocka blåbär i Norrland stöter på en hel grupp skogshuggare i en barack, alla avlidna i spanska sjukan. Då har hon just konfronterats med en profithungrig bondefamilj på vars loft de feriearbetande studentskorna ska förläggas,. Av det blir inget. Lina som tagit intryck av en föreläsning om könssjukdomar med detaljerade ljusbilder på Akademiska Föreningens stora sal känner igen tecknen på syfilis: hela familjen är smittad. Vad gäller kvinnornas fria förbindelser är boken frispråkig, och männen i deras liv ofta tillfälliga, och inte sällan ganska fega. En teolog går till en prostituerad när studentskan han älskar inte vill gå till sängs med honom drar på sig syfilis. Det antyds att de kommer att vänta troget men celibatoriskt tills han är botad. även om det kan ta många år.
Om boken hade kommit ut samma år som den behandlar – en av många tidsmarkörer är revolten i Ryssland – hade den nog vållat ännu mera uppståndelse än den gjorde, fjorton år senare. Och om den hade varit mera koncentrerad och stramat åt en del känslor och trånad hade den kunnat vara en svensk motsvarighet till Mary McCarthys The Group, om en krets kvinnliga akademiker vid ett amerikanskt college. Liksom i H. C. Andersens Billedbog uden billeder spelar månen en viss roll när den lyser över en handfull ambitiösa flickor, några av dem likt Lina i de sena tonåren, som skrivit in sig på universitetet för att vrålplugga och tentera. De bor alla på studentskegården på Stora Algatan, en av många korrekta adresser, senare flyttad.
Öppna och dolda citat förutsätter att läsarna är någorlunda allmänbildad, och att de vet vem Ellen Key och Otto Weininger var. Några latinska sentenser återges med hjälpsam översättning, men Ingeborg Björklund tog för givet att hennes läsare behärskade tyska, det var ju också fram till efter andra världskriget det dominerande främmande språket. Lingvisten i gruppen har lyssnat uppmärksamt under föreläsningarna: ”Jo då, vi som går på föreläsningarna i nordiska vill modernisera språket. Vår profet har visat oss vilket smidigt, levande material språket är, hur ord bildas och ord dör, hur former ändras och begrepp förvandlas, och jag tänker gå in för att skriva vi läser och inte vi läsa.” En språklig lustighet är formen ”setat” (i stället för suttit) som används genomgående. Och ordet ”urflase” har jag inte stött på tidigare, men den som kallar sig själv så är verkligen en sådan.
Lina faller för fel man, blir med barn men mister fostret när hon skidar för snabbt nerför en fjällbrant. Den enda elaka medlemmen i studentskekollektivet – hon blir efterhand en riktig megära – gör en affär av att Lina gått genom en abort vilket hon alltså inte har – och den okollegiala i kollektivet tvingas flytta. Lokalkoloriten är välkänd för alla som läst i Lund även om Håkanssons kondis på Bullis (Klostergatan) stängde för många årtionden sedan. Och man ska helst ha sett det klassiska spexet Uarda för att ha behållning av bokens detaljerade genomgång av det. Till det som inte längre finns hör kaféet Atén som när det var i gång var ett av Europas största, med ett tidningsrummet en trappa upp där dessutom nya böcker fanns, ordentligt fastkedjade, vidare Lunds Dagblad dit Lina har sin gång titt som tätt, dels för att få dikter införda i tidningen, dels för att redaktionschefen är sympatisk. Av honom lär hon sig mycket lokalhistoria: ”Å, de var mycket kända figurer Lund för ett tiotal år sedan, samtida med B.L.” (dvs. Bengt Lidforss, den radikale ”docenten i hallonbuskar” (som Frank Heller kallar honom i sin självbiografi På detta tidens smala näs).
Ett intressant inslag är motsättningen mellan supiga studenter ur över- och borgarklassen som inte klarar sig upp ur rännstenen på egen hand, och den strävsamma arbetarklassen, en av dem jude (man påminns om att det centrala lundakvarteret Nöden länge var befolkad av judiska flyktingar och invandrare): ”Såna där ska kallas bättre än vi! Sa juden förbittrad och pekade på de drucknas hopsjunkna gestalter […] Hendrik rynkade pannan, en glöd av hat tändes i hans blick vid minnet av tusen bittra strider med finklädda överklasspojkar i Malmö, där han växt upp i ett dunkelt, föraktat kvarter.” En kvinnlig inbrytning i det ärkekonservativa siste november-firandet av Karl XII misslyckas. Och så följer allt det välbekanta i studentkalenderns; siste april-spexet, magnolian i blom först maj…
”Det fanns en söt studentska här en gång som tog livet av sig – hon tog gift – för att man bokstavligen tittade henne från vettet, därför att hon påstods ha ett förhållande med en manlig kamrat.” (om verklighetsbakgrunden till den tragiken kan läsas i en av Gustaf Hellströms romaner, och i Johannes Blidfors Lejoninnan från Lund, fast enklast och snabbast sammanfattningen om henne på nätet, i Lunds kulturportal). Lina tar sina studier på allvar: ”Medan världen där ute drack sol och berusade sig i sin egen skönhet satt Lina varje dag i det skumma seminariebiblioteket [som den gången höll till i Lundagårdshuset/Kungshuset] och läste […] Och hon strök sitt blonda hår från pannan med båda händerna som för att stryka bort en dröm, men hon läste… läste… läste.”
Så går det också alldeles utmärkt när hon tenterar för professorn i hans gedigna villa. Han skulle gärna ge henne gärna högre betyg än hon gått upp för om hon kompletterar med några småkurser: ”så ska jag utan tvekan skriva in ett laudatur.” Men hon låter sig nöja med sitt cum laude, och stormar lycklig ut från tentamen: ”Gud, vad livet var härligt!”. De sista kapitlen är nog mest transportsträckor till sista delen i trilogin: om bärplockningen i Norrland och om hur Linas mor dör när hon får veta att hennes andre man, en belgare, tagits till fånga av tyskarna och arkebuserat (då har hon just fött hans barn). ”[Linas] eget liv börjar, lösryckt, trevande efter nytt fäste…” Fast jag tror jag nöjer mig med denna andra del där så många av de träffsäkert insatta lokala anspelningarna är välbekanta för den som legat i Lund.
Katarina Bernhardsson ägnar Ingeborg Björklund och hennes Månen över Lund ett par spalter i sitt läsvärda kapitel om ”Studentromaner”, i En lundensisk litteraturhistoria. Lunds universitet som litterärt kraftfält (2017): Romanen ”både skildrar starka erotiska känslor och diskuterar ofrivilligt havandeskap, förmaningar om avhållsamhet, veneriska sjukdomar och de kvinnliga studenternas särskilda situation. Samtidigt ryms mycket glädje och gemenskap i studentskildringen.” – I sitt andra äktenskap som varade fem år, det tog slut samma år som Månen över Lund kom ut, var Ingeborg Björklund gift med den radikale diktaren och översättaren Arnold Ljungdal, numera mest känd som författare till den användbara översikten Marxismens världsbild som kom i många upplagor.
Ivo Holmqvist