Intervju med Bengt Palmers

Bengt Palmers är aktuell med boken ”Alex Åkermans memoarer” som är en sinnrik och underhållande skröna, där det osannolika märkligt nog känns förbluffande trovärdigt, och den bjuder också på ”inside gossip” från musikbranschen som är föga känt för den breda allmänheten.

Hur skulle du beskriva ”Alex Åkermans memoarer”?

Romanen är till genren en skröna – enligt Wikipedias definition
”en personligt hållen berättelse med passande överdrifter, ofta direkt osann, men som berättas för att vara underhållande”_
– och bra exempel på skrönor är Winston Grooms ”Forrest Gump”
och Jonas Jonassons ”Hundraåringen som…”.

Apropå det sista ordet i Wikipedias definition, har mitt mål med romanen
varit att skriva just en underhållande berättelse, som på vissa ställen kan locka läsaren att småle, och på andra ställen kanske kan få läsaren att  fälla en tår.

Vad kan läsaren förvänta sig?

Många märkliga möten med kända och okända personer på Alex vindlande väg genom livet och många minnesväckande
”javisstja!-upplevelser”, då berättelsen är full av tidsmarkörer som t.ex
60-talets haschromantik, Kårhusockupationen, Woodstockfestivalen,
Vietnamkriget, svältkatastrofen i Biafra, Studio 54 i New York, 
80-talets kokainkrig i Miami, Bhagwanrörelsen i Oregon, Live Aid-konserterna, aids-epidemin, rivningen av Berlinmuren,
rättegången mot O.J. Simpson och 11 september-attackerna i New York.

Vem är Alex Åkerman?

Alex amerikanska pappa är pilot i US Air Force och omkommer 1950 under Koreakriget. Strax därefter föds Alex, och hans djupt religiösa mamma tar med honom till en missionsstation i Afrika där hon jobbar som sjuksköterska. En av missionärerna är en engelsman som lär den
femårige Alex att spela gitarr, vilket lägger grunden till att Alex redan som
tonårig supergitarrist börjar resa över stora delar av världen, där han bl.a.
råkar träffa Anita Ekberg, Elvis Presley, Gary Glitter, David Bowie, Greta Garbo, The Bee Gees, Ann-Margret och Michael Jackson.

Vad har varit det bästa med att skriva boken?

Att jag har haft så kul! Jag går på gym sex morgnar i veckan, och att
därefter nyduschad ha fått sätta mig och fritt fabulera en lång historia, 
utan att för en sekund ha drabbats av skrivkramp, har känts snudd på euforiskt.

Vilken har varit den största utmaningen?

”Alex Åkermans memoarer” är, som sig bör, skriven i jag-form, och min största utmaning har varit att försöka fånga Alex sätt att  sätt formulera och uttrycka sig, så att läsarna upplever att det är Alex röst de hör, inte min.

Du har skrivit en hel del manus till film och tv. Hur skiljer detta sig
från att skriva romaner?

När man skriver film- och tv-manus har man bara två sätt att ge
rollfigurerna liv, genom deras agerande och genom deras dialoger
med andra rollfigurer, medan man i prosa ges möjlighet att använda
vad som kallas ”inre monolog”.

Som exempel kan man i prosa skriva ”När Hugo lämnade mötet undrade
han varför kollegerna inte varit mer upprörda över direktörens sjukt
höga lön”, medan man i ett film- eller tv-manus skulle tvingas
gestalta Hugos känslor genom att han pratar med en kollega om mötet,
och/eller att han agerar på ett sätt som uttrycker hans känslor om
det.

Det kan tilläggas att film- och tv-manus alltid skrivs i tempuset
presens (nutid), medan de allra flesta romanmanus skrivs i imperfekt
(dåtid).

Hur skulle du beskriva dig själv som person?

Jag är en otroligt lyckligt lottad ”jobbonär”,  ett nyord som betyder
att man passerat pensionsåldern men ändå fortsätter att jobba.

Du har hunnit med mycket i ditt liv. Varifrån får du ditt driv?

Som 18-åring började jag jobba på Sveriges Radios ungdomsavdelning,
som 20-åring var jag producent och arrangör till både 1:an och 2:an
på dåtidens topplista Tio I Topp, och när jag var 25 år producerade
jag den första svenska 1:an på USA-listan (”Hooked on a feeling”
med Björn Skifs & Blåblus). Jag har producerat mer än 60 hits på
olika svenska topplistor, har komponerat musiken till elva svenska
långfilmer (däribland de tre första av Lasse Åbergs
”Sällskapsrese-filmer”), har skrivit ett otal artiklar, kåserier
och noveller i så vitt skilda tidningar som Svenska Dagbladet och
Damernas Värld, har skrivit thrillerromanen ”28 dagar i juli”,
faktaboken ”Stora frågeboken”, självbiografin ”Slumpens
skördar” och bla. bla. bla – och vad som hela tiden drivit mig har
varit LUSTEN ATT SKAPA.

Vad gör du när du inte skriver?

Läser, går på gym, löser korsord och skriver låtar. För en tid sedan råkade jag träffa en kille som ville att jag skulle skriva några visor till honom, så jag skrev ”Visan till mormor” och ”Det var sommar och sol”, som han spelade in på sitt album”Hovenäset”. Killens namn är Douglas León –mer känd under artistnamnet Dogge Doggelito. Häpp!

Finns det några författare du beundrar?

Stephen King, Frederick Forsyth, Kurt Vonnegut, Mario Puzo och Donald E. Westlake – fem författare som skriver i vitt skilda genrer, men som
alla är mästerliga berättare, både vad gäller intrigbyggnad och personteckning.

Vad har denna bok betytt för dig?

Från att Alex som treåring i Afrika räddas från att dö av ett ormbett, tills han vid drygt 70 års ålder bosätter sig på en karibisk, händer mycket i hans omvärld, och då Alex och jag är nästan jämnåriga, har arbetet med  att väva in många av dessa händelser i berättelsen inneburit att jag på sätt och vis fått “återuppleva mitt liv” vilket – för att använda ett slitet
modeuttryck – varit “en spännande resa”.

Läs mer om Alex Åkermans memoarer här