Intervju med författaren Isabelle Rådestad

Som nummer nio i en syskonskara på tio växte Isabelle Rådestad upp i Stockholmsförorterna Högdalen och Farsta. Hon är utbildad jurist vid Stockholms universitet och College of Europe i Belgien och har även studerat barn- och ungdomslitteratur och kreativt skrivande. Under större delen av sitt vuxna liv har hon bott utomlands, men idag delar hon sin tid mellan Bryssel, där hon jobbar inom EU, och Stockholm.

Idén till hennes bok Kyssparadoxen fick Isabelle efter att hennes syster fått en allvarlig stroke mitt i livet. Att följa systerns kamp på nära håll fick henne att börja fundera på hur man i en familj hanterar det kaos som uppstår när katastrofen inträffar och sorgen över att livet aldrig blir som förut.

Hur fick du inspiration till boken?

En natt drömde jag att jag skickade ett mejl till en kollega om ett ärende vi jobbade med, men kollegan förstod inte alls vad det handlade om. Det visade sig att mejlet hade slunkit igenom en spricka i tiden och kommit fram till mottagagaren flera år innan jag skickat det. När jag vaknade ur drömmen tänkte jag direkt att det kunde vara en kul idé till en roman där två ungdomar får kontakt med varandra på nätet fast de lever i olika tider. Jag fascinerades av tanken på vad de skulle göra med sin upptäckt och vad som skulle kunna hända om de fick chansen att påverka det förflutna och ändra på framtiden.

Hur gick skrivprocessen till?

Historien och karaktärerna växte fram och fick liv i mitt huvud långt innan jag skrev de första orden. Själva skrivandet visade sig vara både roligare och svårare än jag föreställt mig. Det gick först ganska snabbt att skriva råmanuset från början till slut. Men jag hade egentligen ingen aning om hur man faktiskt gör när man skriver en roman, så jag tillbringade sedan flera år med att redigera och skriva om texten. En särskilt stor utmaning blev att skaka av mig det styltiga myndighetsspråket som bitit sig fast under arbetet som jurist och att hitta rätt ton och lätthet i språket. Att gestalta och få till levande scener var också något jag fick jobba mycket med. Men det var något med berättelsen som gjorde att jag inte kunde släppta taget, att jag stretade på och aldrig gav upp. Bland annat tog jag hjälp av en duktig lektör och gick även en universitetskurs i barn- och ungdomslitteratur och kreativt skrivande. Folkuniversitetets kurs ”Att skriva skräck, sci-fi & fantasy” gav också mycket inspiration.

Vad har boken betytt för dig?

Jag ville skriva en bok som jag själv hade velat läsa som tonåring eller ung vuxen. Under ungdomsåren var jag särskilt fascinerad av berättelser om tidsresor. Ray Bradburys novell A Sound of Thunder läste jag många gånger och dess bärande tanke har hela tiden funnits i bakhuvudet under arbetet med min roman, att om man så bara påverkar en liten, liten detalj i det förflutna kan det få enorma följder för framtiden. Arbetet med romanen väckte också upp en kreativitet hos mig som jag inte visste att jag saknat, och längs vägen har jag lärt mig enormt mycket, inte minst av alla dem som läst och kommenterat min text i olika skeden under skrivprocessen.

Vad vill du att folk ska känna när de har läst din bok?

Min önskan är att läsarna ska tycka att det är en spännande historia och samtidigt känna sig berörda av berättelsen och karaktärerna. Utifrån tonåringens perspektiv ville jag skildra vad som kan hända i en familj som drabbas av en kris. Hur hanterar man sorgen över att livet aldrig kommer att bli som förut? Och hur långt är man beredd att gå om man får en chans att ställa allt tillrätta? Jag ville också utforska teman som ensamhet, klasskillnader och syskonrelationer. Men framförallt ville jag skriva en annorlunda berättelse om kärlek och hopp.

Har du några andra skrivprojekt på gång?

Ja, jag skriver just nu på en till ungdomsroman. Den handlar också om tidsresor, men i övrigt är det en helt annan historia. Den här gången går det inte lika snabbt att få ihop berättelsen från början till slut. Kanske beror det på att jag nu vet mer om vilket enormt arbete som krävs för att skriva en roman och därför lättare fastnar i funderingar kring hur jag ska bygga upp och gestalta varje scen. Men förhoppningsvis blir redigeringsfasen på det här sättet inte lika lång som med första boken.

Det var som om det gick en osynlig tråd genom tiden, genom universum. I ena änden fanns jag och i den andra fanns hon, det hon gjorde påverkade mig och det jag gjorde påverkade henne. Vi drog i varsin ände av den där tråden, som för att komma närmare varandra, men hur mycket vi än drog skulle avståndet mellan oss aldrig minska.

Maxine är sexton år och tillvaron är ett enda kaos. På en annan plats sitter Miguel och känner likadant. En dag får de kontakt via ett nätforum. Men det visar sig snart att någonting inte stämmer. Vem är Miguel? När sanningen uppdagas är den mycket märkligare än de någonsin kunnat föreställa sig. Tillsammans dras de in i en komplicerad händelsekedja med katastrofala följder. Hur långt är de beredda att gå för att ställa allt till rätta?

Kyssparadoxen är en berättelse om kärlek, sorg och utsatthet – och den magi i tillvaron som får oss att överleva.

Läs mer om Isabelle Rådestad