Jag studerade en gång vid en underbar fakultet

När jag häromdagen var inne i en bokhandel såg jag att Tua Forsströms samlingsvolym Jag studerade en gång vid en underbar fakultet utkommit i nyutgåva. Få böcker har jag umgåtts med lika intensivt som med den. Möjligtvis har jag läst i Anna-Clara Tidholms Knacka på fler gånger, men då på uppmaning av ett barn som gång på gång velat ta sig in genom det lilla husets blå dörr för att få se vad som händer där inne.

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet har jag däremot alltid läst i på eget bevåg. Under flera års tid låg boken på mitt nattygsbord, och jag öppnade den så gott som dagligen. Och varje gång jag skulle resa bort packade jag ner boken, den hade sin självklara plats i väskan och var lika nödvändig som kläder och necessär. Även när jag inte längre läste i boken lika frekvent som tidigare fortsatte jag att ta med den på resor. Den kunde behövas, den hade blivit till den sortens verk som erbjöd något för i stort sett alla upptänkliga situationer.

Jag sitter i mitt kök, där ute är morgonen grå. Ett tunt regn faller genom luften. Numera är det sällan jag läser Tua Forsström, men jag tänker ofta på hennes dikter, framför allt de jag tydligt förknippar med särskilda skeenden och väderlekar. Om det hade varit snö istället för regn som fallit utanför fönstret hade jag, såsom jag oftast gör när jag sitter inomhus och ser ut på ett snöfall, tänkt på slutraderna i Den som en gång var: ”Snön yr allt häftigare över rosorna, nattens mörkt skimrande rester. Vi minns inte allt, men mycket.”

Rader från andra dikter kan komma till mig när jag ser spegelglänsande golv, molnskuggor eller rör mig genom sommarens hetaste dagar. Min värld tar sig inte in i Tua Forsströms dikter, det är hennes dikter som tar sig till mig. De lägger sig över det jag ser och blir en del av dagen och av landskapet framför mig.