Livslängd

När jag kan väljer jag helst bort sådant som bilar, cyklar, tunnelbanor eller bussar, för att istället gå dit jag ska. Jag har nu varit uppe i Stockholm över jul och då bott på Reimersholme. Om jag därifrån ska ta mig till Norrmalm går jag gärna över Västerbron, jag tycker om känslan det ger mig av att Kungsholmen närmas från baksidan, och att jag sedan oförmärkt kan röra mig mot stadens mest centrala delar.

Men dessa tankelekar har inte upptagit mig de senaste gångerna jag gått över bron. Istället har jag tänkt på den artikel jag läste för ett par veckor sedan, i vilken det konstateras att Västerbron delvis uppnått sin tekniska livslängd, att bron numera återkommande lappas och lagas och att trafikkontoret utreder huruvida bron ska genomgå en mer omfattande renovering eller istället rivas och ersättas med en ny.

Vid Västerbrons södra fäste sitter en skylt med ett citat ur Josef Kjellgrens roman Människor kring en bro, vilken är en berättelse om de människor vars liv var tätt sammanlänkade med Västerbrons byggande. När jag de senaste dagarna gått över bron och tänkt på att den snart kan komma att rivas, har jag också tänkt på Josef Kjellgrens roman, att den och andra skildringar av bron har en så mångt mycket längre livstid än den 600 meter långa stålbro över Riddarfjärden som de porträtterar.

Att världen förändras och omdanas är ofrånkomligt, men det är också trösterikt att beskrivningarna och avbildningarna av det som funnits fortsätter att finnas. Även det som inte längre nyttjas, som inte längre läses, som stoppats undan i arkiv och magasin, går att återupptäcka och plocka fram för att visa hur såväl människorna som städernas faktiska beståndsdelar en gång var. Den insikten är som en varm, och stark hand på min axel när jag i decembermörkrets duggregn och motvind tar mig över Västerbrons krön.