Livet i huset hade avstannat

Livet i huset hade avstannat, men allt var bevarat på så sätt att det snart hade kunnat återupptas.

Jag minns hur jag som barn besökte Zorngården, och under en rundtur där upplystes om att de hundmatskålar som stod utplacerade på golvet i köket varje dag fylldes med färskt vatten. Förfarandet, att de imaginära hundarna dagligen skulle ges nytt vatten, stod nedskrivet i Emma och Anders Zorns testamente. Tanken på att utfodra något som inte längre fanns tilltalade mig, att de var vatten i skålarna möjliggjorda att jag plötsligt skulle få höra skrapandet av tassar över golvet, se törstiga djur tas sig in i köket för att dricka. Livet i huset hade avstannat, men allt var bevarat på så sätt att det snart hade kunnat återupptas.

Nästan tjugo år efter mitt besök på Zorngården var jag under några dagar och hälsade på en vän som var stipendiat på Artur Lundkvistgården i Oderljunga utanför Perstorp i Skåne. Den röda stugan i norra Skåne rymde också ett hem, men ett ditflyttat sådant. Artur Lundkvist föddes visserligen i huset, men hans familj lämnade det och flyttade vidare medan han ännu var mycket liten. De möbler som idag fyller rummen kommer från Artur Lundkvists och Maria Wines lägenhet i Solna. Deras hem i Stockholm fick aldrig bli ett fruset ögonblick, istället flyttades lösöret femtio mil åt sydväst.

När jag besökte huset gick min vän omkring i Maria Wines tofflor, om nätterna sov hon i Artur Lundkvists och Maria Wines sängar, och hon berättade att de kvällar hon var ensam där så brukade hon prova Wines klänningar som hängde i en av garderoberna. Istället för att befinna sig på ytan, ta sig mellan rummen och betrakta föremålen på håll, gick det i Artur Lundkvists och Maria Wines hopsamlade, flyttade och snarare nyskapade än återskapade hem, att tillgodogöra sig platsen. Det gick inte att fantisera om att någon av dem plötsligt skulle dyka upp för att fortsätta sitt avstannade liv där, men det gick att ställa sig framför parets boksamling, slå upp försättsblad och mötas av dedikationer och hälsningar från såväl Nelly Sachs som Evert Taube. Och det gick att sätta sig i en vardagsrummets fåtöljer i vilken det låg ett färgglatt tyg, en poncho, som om jag inte missminner mig varit en gåva till paret från Pablo Neruda.