John Karlzén: ”Si, detta är nytt”. (Albert Bonniers förlag, 1940).
”Påtår, doktor Neijon? frågade Emy och höll kaffepannan i höjden. – Jag har inte kraft att säga nej, ehuru herrskapet Swanson väl blir lidande på en sådan åderlåtning. Jonsson lyssnade intresserad till doktor Neijon och undrade: – Talar alla människor så där i Lund? – Nej, herr Jonsson, tyvärr förhåller det sig inte så. Många av invånarna i Sveriges enda beboeliga stad står ännu på uppsvenskens låga nivå.” Replikskiftet kommer mot slutet av romanen, när Joel som är en småländsk Huckleberry Finn och ”en kuriös blandning av snusförnuftig hemmason, målmedveten dynamitard och känslig drömmare” har genomgått en kris men tillfrisknat och fått fadern-lantbrukarens löfte att ta studenten och studera vidare, fast han skulle behövas för att driva gården.
Familjen Jonsson avviker från de flesta i trakten, framför allt den kloka och självständiga Emy (som säkert var John Karlzéns pietetsfulla porträtt av modern, och Joel var nog i många stycken ett självporträtt av författaren som ung valp): ”Joel var starkt medveten om att det gick en skarp social gräns mellan hans familj och sådana som åto tomater och spelade tennis som en självklar sak. Å andra sidan fanns det ett och annat som skilde hans familj från många bönder: man drack te (vid vissa tillfällen), åt med gaffel, använde tandborste, badade, sov i nattdräkt, och intet av allt detta hölls för märkvärdigt i hans familj. Han hade också fäst sig vid att hans föräldrar hade en driven och vacker handstil.” Till umgängeskretsen hör en cynisk möbelfabrikant vars brorsdotter Joel faller för när hon är där på sommarlov, men det blir en olycklig affär. Den akademiske överliggaren Neijon (doktorstiteln hängs på honom för hans vältalighets skull) blir bekant med familjen när han råkar cykla in i ett hölass. Han är bra på raljerande repliker: ”Vi får åska, sade han; jag känner liksom ett tryck över bröstet; det är samma tryck som jag alltid känner, då jag ser en tombutelj eller en teolog.”
Lantbrukssammankomster och fester varvas med bönemöten med en salvelsefull präst, och Joels slingrande vägar till flickor. På slutsidorna får sig läsaren boktiteln förklarad, fortfarande av den vältalige Neijon: ”Predikaren säger: Inträffar något, varom man ville säga: ’Si, detta är nytt’, så har detsamma ändå skett redan förut i gamla tider, som varit före oss […] Jag frågar dig: blir en god saga sämre för det man berättar den flera gånger? Svar: nej. Och så en annan detaljett: är inte det som händer alltid nytt, nämligen för den som upplever det? Jag skulle tro att man kan besvara den frågan med ja. Att andra har upplevt liknande ting före mig, det kommer inte mig vid. Det är mitt skinn det gäller och näppeligen skulle någon vara villig att pyssla om mina brännblåsor.”
Av John Karlzéns romaner är det här den enda som aldrig kommit i någon ny upplaga. Det kan förvåna: det är många år sedan jag läste den senast, och jag hade glömt hur bra den är, full av dofter och färger, lyriska naturskildringar, och en mängd krumelurer. Och kvicka kommentarer, både sociala och språkliga, som denna inte särskilt smickrande, om brevbäraren Dyvander i den fiktiva byn Verlinge (som i en pålitlig engelsk deckare får vi på första sidan en karta över trakten): ”Han hade rykte om sig att vara beläst men något löjlig, mest för att han talade så högtidligt. Det var inte något gott tecken att avvika från traktens dialekt. Att karikera den skulle också ha varit ett fruktlöst företag. Egentligen kunde man inte företa sig någonting med den. Den var som en gråstens definitiva fall i en göl. På ett lager av illmarighet, självmedömkan, snusförnuft, pessimism och synd mot den Helige Ande låg en deg av skrytsamhet, översitteri, råhet och besserwissen: Hela portionen serverades med tjocka l och slutstavelser på e under ackompanjemang av en långdragen och sentimental melodi. Så ofta Joel hörde dialektfri svenska talas hade han en dunkel känsla att han inte trivdes riktigt med traktens dialekt.”
John Karlzéns litterära bagage är inte skrymmande, fyra romaner och novellsamlingen Blå noveller. Till det kommer tre essäsamlingar, två av dem utgivna efter hans död, och ett par tunna häften med aforismer. Det bästa som skrivits om honom finns i förläggaren och författaren Lennart Fricks bok om honom, Den vilsne moralisten, och i Olle Holmbergs långa förord till den postuma romanen Råttan. Karlzén var född 1903 i de småländska trakter vars befolkning får sin kulinariska indelning i Si, detta är nytt: ”Mänskligheten indelas i kroppkaksätare och icke-kroppkasätare; de förra stodo högre, de senare lägre och behandlades med misstro.”
Han växte upp på en gård i närheten av Mönsterås, ett ortnamn som blir ett helt annat om man tar bort de díakritiska tecknen, som man måste om man skriver det på engelska, och som satt spår i den svenska litteraturhistorien. Det var där som ostindiefararen Jacob Wallenberg, han som skrev Min son på galejan, var kyrkoherde den sista tiden av sitt liv. John Karlzén (1903-1960) tänkte bedriva akademiska studier i Berlin och Paris, och var enligt mångas vittnesmål en stor språkbegåvning, som märks överallt i romanerna. Studierna gick det nog lite si och så med. Man kan tänka sig att det bakom titeln på hans tredje roman Så gör man inte 1942, efter debuten Vägen till paraplyet (1934) och ’Si, detta är nytt’ döljer sig dyrköpta erfarenheter.
Efter en del stormiga år drog han vidare till Argentina ombord på en ångare där han nöjde sig med boskapsklassen. Sju år kom han att leva där, den mesta tiden i Buenos Aires, men också några år som dräng på Pampas. Långt senare kom han att med stor uppskattning och förståelse skriva om Evert Taube – de delade ju en ovanlig utlandserfarenhet. I huvudstaden blev han anställd på ett mejeri, först som smörkontrollant, senare som kontorist. Det är de här åren som komprimerats i Så gör man inte, särskilt slutåren innan han för gott återvänder till Sverige och de akademiska studierna. Så småningom blev han läroverkslärare, bland annat i Lund och Lycksele där Lennart Frick hade honom som lärare.
Om man kan tala om en småländsk lundensisk kosmopolit så var Karlzén en sådan. De skiftande erfarenheterna förklarar till en del det ovanliga i hans böcker. Till det kommer en säregen humor och ett imponerande stilistiskt handlag (han är ofta ännu bättre än Fritiof Nilsson Piraten). Det syns redan i hans första roman vars titel får, liksom i Si detta är nytt, sin förklaring på slutsidorna: bokens lätt vankelmodige hjälte Eskil Palm får sig en uppsträckning av en kamrat, även han en svensk i förskingringen, Det är dumt att fnysa åt de välanpassade eller resignerade i samhället, paraplybärarna. De är inte brackiga för att de accepterar vardagen. Men det tar lång tid innan han förstår det.
Miljön är ett skandinaviskt pensionat i Buenos Aires, befolkat av vinddrivna existenser, Några finner tröst i flaskan, andra som inte finner någon tröst alls begår självmord. Efter många år utomlands återvänder en av dem till Sverige men han är snart tillbaka i Buenos Aires. Att en figur bland pensionatsgästerna heter Berger är kanske inte en tillfällighet. Henning Berger var kring förra sekelskiftet en av de bästa skildrarna av skandinaviska emigranter. När han är som bäst är han i klass med Johannes V. Jensen. För dem gällde det skandinaver i USA. Karlzéns sydamerikanska exilsvenskar lever i en lika frikopplad tillvaro. Hans alter ego Eskil Palm jobbar med sitt smör men har högre ambitioner. Han tar korrespondenskurser i stenografi och senare i bokföring. Då har han rett ut sina tilltrasslade känslor för dottern i den irländska familj som han tidigare hyrt rum hos. Länge är det en dröjande och tveksam affär, men det blir en happy end. Kanske är slutet lite påklistrat, och det stämde nog inte riktigt överens med verkligheten. Lennart Frick summerade tre teman i Karlzéns böcker (de båda första återfinns i Si, detta är nytt): det osäkra förhållandet till kvinnor, dragkampen mellan trygg borgerlighet och äventyrlig eskapism, och paraplybärarnas anpassning till samhället kontra en anarkistisk individualism.
Ivo Holmqvist