Keri Hulme 1947-2021

Från Nya Zeeland meddelas att Keri Hulme avlidit. Hennes debutroman gjorde henne mycket känd, men sedan blev det inte mycket mer trots antydningar under årens lopp att mycket mer var på gång. Hon höll sig undan i det åttkantiga hem hon lät bygga i närheten av de märkliga stenkloten Moeraki Boulders längs stranden inte långt från Dunedin på Sydön (i närheten av småstäderna Oamaru och Timaru, med stolta traditioner från kolonialtiden, där Janet Frame hade vuxit upp). Hon gillade att fiska och ta sig en öl på puben, och kanske fila på sina manuskript.

Hennes debutroman hade en lång tillkomsthistoria. Det hade börjat med återkommande drömmar om en maoripojke som sedan blev en av de tre huvudpersonerna i den. Det var trögt i portgången när den kom på ett litet förlag 1984, men det ändrades i ett slag när den belönades med Booker-priset 1985. Då hamnade hon i ett internationellt strålkastarljus, och förväntningarna på en strid ström av fortsatt originella romaner var stor, men därav blev nästan intet.

Summeringarna i The Oxford Companion to New Zealand Literature (1998)  och The Oxford History of New Zealand Literature in English (Second Edition 1998) är högaktningsfulla men inte överdrivet entusiastiska. De fyra spalterna om henne i den förra avslutas med en from förhoppning som inte infriades: ”Her twinned novels Bait and On the Shadow Side on which she has been working for a number of years, are awaited.”

I Jane Staffords och Mark Williams mycket omfångsrika Anthology of New Zealand Literature som Auckland University Press gav ut för tio år sedan (den är på nästan tolvhundra sidor) finns hennes  novell ”One Whale Saying”, skriven 1986. Deras korta författarnotis om henne är sympatisk: ”Keri Hulme, of Kai Tahu and Orcadian Scots (mother Mary SA. Miller) and Lancashire English (father John E.W. Hulme, born in Aotearoa New Zealand) ancestry, has persisted in writing things and painting things despite much official discouragement. She continues committing hubris because of the glittery literary prizes she has won – and because she really enjoys her life. Family – friends – fishing – food – foundations – furtherance of life – what better ways to spend your time as a human?”

Det förekom avvikande röster i hyllningskören redan i samband med priset. En av dem var kritikern, poeten och romanförfattaren C.K. Stead (K för Karlsson, hans morfar var en sjöman från Sverige) som under en del år var professor i engelsk litteratur på Auckland universitet där jag en gång intervjuade honom. Han var lite skeptisk till romanens maori-inslag som han tyckte var väl trendkänsliga. Det fick han på huden för, av de politiskt korrekta (en återkommande diskussion har gällt om hon ska klassificeras som en maori-författare som skriver på engelska, eller inte).

När romanen kom på svenska 1987 läste jag den med viss möda och var väl inte alltigenom övertygad om dess storhet. Så här skrev jag i min recension:

”Debutboken som blev en kultroman

I strid med ärrade romanveteraner som Iris Murdoch och andra erövrade en dittills okänd nyzeeländsk författare det eftertraktade Booker-priset 1985. Keri Hulme hade arbetat länge med sin debutbok och haft mycket besvär med att finna en förläggare till den. När Spiral Press gav ut den 1984 uppmärksammades den till en början inte alls av kritikerna. Men med Booker-priset förändrades allt i ett slag, hennes debutbok har blivit en kultroman på många håll i världen. Det är lätt att förstå, kontrasterna mellan europeiskt och polynesiskt utnyttjas skickligt, mellan den vita importerade pakeha-kulturen och de ursprungliga maori-mönstren i liv, sedvänjor och föreställningsvärld. Nu finns den omfångsrika historien också på svenska, i Cai Melins översättning: Benfolket (Bonniers).

Keri Hulme har nog inte läst James Joyce förgäves, hon har en del av hans svallande ordglädje och snabba associationsförmåga. Det är väl tillvarataget av översättaren som inte kan ha haft en lätt uppgift. Ännu en påfallande likhet med James Joyce är de snabba perspektivskiftena och de växlande inre monologerna, läsaren får själv stå för sammanhangen mellan disparata element och lösryckta fragment, tanketrådar och uppsnappade repliker. De första kapitlen bjuder därför på ett visst tröskelmotstånd som man ska övervinna  –  boken är värd en viss läsarmöda. Delvis rör det sig om en ganska traditionell psykologisk roman, särskilt i den tidigare delen, med en klassik trekantshistoria även om kontrahenterna är originella.

En kvinnlig konstnär bor i ett fantastiskt torn som hon själv byggt vid en otillgänglig kuststräcka på Sydön. De symboliska övertonerna med detta isolerade bygge framgår ganska snart. Hon är utbränd, konstnärligt sett, och nerisad vad gäller medmänskliga relationer. Till denna märkliga bostad i ödemarken kommer så en förigkommen sjuåring som är på rymmen, emotionella labil efter tidiga kriser, bland annat ett skeppsbrott där han varit den ende överlevande. Efter sådana erfarenheter och efter svårartad misshandel är han autistisk.

Hans fosterfar kommer också snart in i bilden,  en komplicerad människa som pendlar mellan allomfattande kärlek till sonen, och en oresonlig och förgörande brutalitet de gånger han inte rår på honom. Mellan honom och kvinnan utvecklas et tät symbios där sjuåringen är den förmedlande länken. Men splittringen finns både utom och inom dessa huvudpersoner. Keri Hulme har en del beska sanningar att säga om det ibland inflammerade förhållandet mellan vita nyzeeländare och maorier.

Den tätt sammanhållna gruppen bryts upp, fosterfadern misshandlar sonen som bara med knapp nöd överlever, själv hamnar han i fängelse, och kvinnan råkar i en kris med påtagliga yttre kännetecken. Hon drabbas av cancer och bränner ner sitt torn. Men också läkande och helande krafter finns genom maoriernas visdom I de senare kapitlen blandas maorilegender in i handlingen. Det blir lite vildvuxet och allmänt civilisationskritiskt, någon gång lite trendigt i takt med tiden. Det någorlunda lyckliga slut som antyds är inte alltigenom övertygande.”

Ivo Holmqvist