Kiwi Compañeros – om sex författare från Nya Zeeland

Janet Frame

En enklare författarbostad än Frank Sargesons i Aucklandförstaden Takapuna på North Shore strax bortom Harbour Bridge får man leta efter: ett påvert hus i plywood och masonit som är snabbt besett. Nyckeln lånar man i stadsbiblioteket. Det allra mesta står orört sedan han dog 1982 även om vägen breddats och den kapat åt sig en del av trädgården. Där fanns tidigare ett ännu primitivare militärt överskottsskjul som Janet Frame som ung fick låna, ett refugium där hon ostörd kunde läsa Shakespeare och Rilke, och skriva i fred. Hennes mor som hade litterära ambitioner hade innan hon gifte sig varit anställd i Wellingtonfamiljen Beauchamp vars mest berömda medlem var Katherine Mansfield. Så har man raskt dragit upp en successionsordning av Nya Zeelands tre mest betydande prosaister.

För ingen av dem var författarbanan jämn. För Janet Frame kom framgångarna först efter många traumatiska upplevelser och tragedier. Hennes uppväxt på Sydön var visserligen litterärt stimulerande, men den barnrika familjen var fattig. Fadern hade en blygsam anställning vid järnvägen. Hennes ende bror hade svåra epileptiska anfall, en av systrarna drunknade i den kommunala simbassängen, och nästan på dagen tio år senare en andra syster i havet. Till ytterlighet blyg tog Janet Frame sig genom seminariet men lämnade som nyutexaminerad lärare klassrummet i panik och för gott när en folkskoleinspektör infann sig. (I början av 1970-talet, på kvällen innan några kandidater på Lärarhögskolan i Malmö, en av dem var min fru, skulle ut på sin första konfrontation med gymnasister begick en blond och vacker flicka i gruppen självmord – en tragedi).

Janet Frames psykiskt påfrestande väg genom livet framgår i lätt fiktiv förklädnad av hennes självbiografiska romantrilogi från 1980-talet, An Angel at my Table, som senare filmades av Jane Campion med ett par porträttlika huvudrollsinnehavare: samma blyghet, samma röda hårburr. Övriga fakta framkom i Michael Kings omfångsrika auktoriserade biografi Wrestling with the Angel (2000; tre minuter om den från NZ on Screen finns på nätet), bland annat de närmare omständigheterna den gången hon hade tagits in på mentalsjukhus, klassad som schizofren. Hon fick flera hundra elchocker men räddades i sista stund undan lobotomi eftersom en av läkarna av en lycklig slump råkade ha läst hennes just utkomna prisbelönta debutbok. Kurerad skaffade hon sig nyazeeländarnas obligatoriska OE. Hennes overseas experience i Spanien och England sträckte sig över sju år. Senare uppehåll i författarkolonier i USA blev produktiva, bland annat i Yaddo i Saratoga Springs – flera av hennes romaner och noveller drar fördel av en amerikansk bakgrund.

Ett drygt tjog böcker hann hon med. Många av dem finns på svenska, de flesta översatta av Maria Ekman, Carin Svensson, Annika Preis och Marita Zonabend. De har lockat till en mångfald feministiska, postmoderna och postkoloniala utläggningar, däribland Patrick White-specialisten Karin Hanssons The unstable manifold : Janet Frame’s challenge to determinism (1996). Janet Frame fick många litterära utmärkelser och var klart nobelprisfähig. Där liksom långt tidigare vad gällde Karen Blixen försatt akademien en chans, men hon hade knappast infunnit sig i Stockholm. Skygg och mån om sin integritet förskansade hon sig bakom sina datorer, först nära eller i Auckland, och sedan 1997 återigen på Sydön. Hon avled i Dunedin den 29 januari 2004, 79 år gammal.

Greville Texidor

Litteraturen om spanska inbördeskriget är enorm. Redan de skrivande ögonvittnena är otaliga, från George Orwell (Homage to Catalonia), Arthur Koestler (Spanish Testament), Stephen Spender (vissa sidor i hans självbiografi World Within Worlds, den som David Leavitt plagierade så grovt i sin While England Sleeps att förlaget drog in upplagan) och Gustav Regler (Das grosse Beispiel), Alfred Kantorowicz (Spanisches Kriegstagebuch) till Hemingway, John Dos Passos, Martha Gellhorn och en uppsjö andra. Hugh Thomas monumentala översikt The Spanish Civil War från 1962 kompletterades 2006 av Anthony Beevors The Battle for Spain, med en stor mängd ny forskning redovisad. Den svenska närvaron liksom sympatiyttringarna för den republikanska sidan där Eyvind Johnson spelade en roll (i sin roman Soldatens återkomst lät han huvudpersonen återvända med erfarenheter från både spanska inbördeskriget och finska vinterkriget) sammanfattade Åsa Risberg redan 1986 i sin avhandling Diktarnas krig.

Här hemma har framför allt Rolf Yrlid, specialist på dokumentära romaner i både teori och praktik, ägnat många sidor åt flera av de skandinaver som befann sig på den iberiska halvön åren kring 1936 och som bevittnade inbördeskriget, ett experimentalfält för tyskar och italienare inför ett ännu större krig. I Vägen till Gandesa (1982) satte han i centrum den danske modernisten Gustaf Munch-Petersen som avled därnere, dock inte i strid, och i Till Madrid (2006) rekonstruerades svenskars närvaro under det spanska inbördeskriget, en av dem romanförfattaren Peder Sjögren (med reportagen i Bar Barbar, 1937), en annan journalisten Barbro Alving som rapporterade till Dagens Nyheter om det under sin kända signatur Bang.

Vidare finns Marika Jovinges bok från 1991 om fadern, konstnären Torsten Jovinge, som fastnade i en tilltrasslad spansk härva. Det är en fascinerande berättelse med en bra titel: Vem vill byta en gentleman mot en röd hund? Som konstnär anknöt han till Corbusier och Ozenfant när han i sina målningar renodlade arkitekturmotiv från Stockholm. Han abstraherade och rensade bort detaljer och var ”den förste företrädaren för den svenska purismen” påstås det i trebandsverket Lexikon för konst. Hans linjerena utsikt från Centralpalatsets takterrass över Strömmen mot Stadshuset har ofta reproducerats – den hänger på Moderna Museet. Han dog på Hotell Londres i Madrid den andra juli 1936, och kroppen skaffades snabbt undan i en massgrav. I sin rapport till Stockholm hävdade den svenske konsuln att han begått självmord. Det är troligare, enligt dottern sedan hon tack vare en semestervikarie i Arvfurstens Palats fick tillgång till dossiern ”Per Torsten Jovinge 1936 – R 3 J 148”, att han föll offer för ett missförstånd. Kanske misstänktes han med sitt skissblock för spioneri och mördades.  

Fältet är alltså väl utforskat vad gäller engelsmän, skandinaver och amerikanerna i Lincoln Brigade, säkert också i fråga om fransmän, italienare och andra nationaliteter, mest förstås om dem på den republikanska sidan som var frivilliga i de internationella brigaderna mot de upproriska generalerna under Franco. George Orwell räknade 1938 upp en brokig skara folk på den andra fronten i det ideologiska kriget, de som sympatiserade med fascismen, alltifrån Hitler och Pétain, Oxford-rörelsens Frank Buchman och tidningskungen William Randolph Hearst, till Muftin av Jerusalem, stålkungen Thyssen, undergångsprofeten Oswald Spengler, målaren Marinetti och författare som Jean Cocteau och Ezra Pound: ”When one thinks of all the people who support or have supported Fascism, one stands amazed at their diversity. What a crew! … all into the same boat! But the clue is really very simple. They are all people with something to lose, or people who long for a hierarchical society and dread the prospect of a world of free and equal human beings.”   

Med avsevärd fördröjning kartlades också den nyazeeländska närvaron i detta krig, i Kiwi Compañeros, redigerad av Wellington-historikern Mark Derby (Canterbury University Press, 2009). Han och andra skrev om kombattanterna – knappt femtio listades på slutet – men också om läkare och sjuksköterskor vid frontavsnitten.  På ett par undantag när var de alla anhängare av republiken. De som försvarade Franco tycks ha gjort det av religiös övertygelse, som djupt troende katoliker. Amerikanen Lawrence Jones, emeritus professor i engelska vid The University of Otago i Dunedin och specialist på nyzeeländsk litteratur, hade en otacksammare uppgift än Åsa Risberg. Ett drygt dussin sidor räckte för att sammanfatta ”the almost invisible literary response” i Nya Zeeland på vad som försiggick i Spanien. Till dem som dock hördes och syntes var Greville Texidor, med en handfull noveller från inbördeskriget, bland dem en om ”Home Front”.

Hennes bakgrund var brokig. Hon var född i Wolverhampton 1902, med en mor som dessförinnan flyttat från Auckland för att studera konst vid Slade i London där hon och senare dottern umgicks med bland andra D. H. Lawrence och målarna Stanley Spencer och Augustus John. Sedan turnerade Greville världen runt som dansös, gifte sig i Buenos Aires, kom till Barcelona, inledde ett förhållande med en mycket yngre tysk anarkist på spanska sydkusten, skilde sig och gifte om sig med honom för att han skulle få engelskt medborgarskap. Sedan de väl släppts ur ett interneringsläger (Augustus John var till nytta) tog de hand om föräldralösa barn först i Spanien och därefter i början av kriget i England. 1940 kom de till Nya Zeeland, också där till en början internerade, sedan slog de sig ner på North Shore i Auckland och umgicks med Anna Kavan under hennes korta nyzeeländska period under krigsåren. Av Greville Texidor finns ett outgivet manuskript på Aucklands universitetsbibliotek: Notes of a Militia Woman.

Den unge tyske lärare som hon hade ett stormigt förhållande med tills hon drog vidare till Australien 1948 (hon begick självmord i de vackra Blue Mountains väster om Sydney 1962) hette Werner Droescher, född i Karlsruhe 1911, död av hjärtslag i Auckland sextioåtta år senare. Han var tjugotvå när han lämnade Tyskland vid Hitlers Machtübernahme, kom alltså till spanska sydkusten, stred sedan liksom Orwell med POUM milisen vid fronten i Aragón, och träffade Federico García Lorca som hans hustru översatte. Han förblev anarkist livet ut, och stannade på Nya Zeeland sedan han väl kommit dit 1940. Under sina sista år levde han i en commune på Coromandel, halvön sydöst om Auckland, av tradition ett tillhåll för dem som gillar en alternativ livsstil. Under tre år på sjuttiotalet var vi kolleger med denne framstående germanist, en lång och kraftig man som var mycket mera spansk än tysk, särskilt när han tog på sig sin basker. Så många frågor jag skulle ha ställt honom om jag då vetat lika mycket som nu!

Robin Hyde

The North Shore, stadsdelarna och kuststräckan längs olika Bays i de norra delarna av Auckland, har varit tillhåll för en stor mängd författare under årens lopp, också innan den stora Harbour Bridge, som är nästan lika imposant som den i Sydney, byggdes 1959. (När den senare breddades gjordes det genom att man med japansk teknik hakade på ett par yttre körbanor, i folkmun kallade Nippon Clip-on). På North Shore håller man reda på sina lokala skriftställare. Dels har man ett författarcentrum som fungerar som stipendiebostad, i en vacker gammal snickarglad villa högt uppe på Mount Victoria i Devonport, uppkallat efter Michael King som förutom sina historiker om hemlandet hann skriva ett par utmärkta biografier, en om Frank Sargeson och alltså en annan om Janet Frame, innan han avled i förtid i en bilolycka.

Och dels ordnar man årliga seminarier som bland annat handlat om poeten Rex Fairburn, novellisten Frank Sargeson, och Robin Hyde. Trots att hon bara blev trettiotre hann hon med mycket: en rad romaner, flera reseskildringar, en handfull diktsamlingar, och en stor mängd journalistik. Hon var född Iris Wilkinson i Kapstaden 1906 men kom till Nya Zeeland bara några månader gammal, och hon dog 1939, ett par veckor innan tyskarna marscherade in i Polen och andra världskriget bröt ut. Det gjorde hon för egen hand genom att ta för mycket sömnmedel i en trist lägenhet i London.

Kontrafaktiska spekulationer nyttar föga. Det är inte mycket mening med att tänka på hur livet och litteraturen skulle sett ut om någon stängt av bilen i Stig Dagermans garage den 4 november 1954, om en granne gjort samma sak med gasspisen i Sylvia Plaths londonlägenhet den 11 februari nio år senare, eller om någon räddat Gösta Larsson ur hans bil i garaget i Connecticut 1955. Hur som helst kunde man önskat att Robin Hyde väntat bara några timmar med sina piller – då knackade en god vän på dörren med beskedet att han ordnat pengar åt henne att fara tillbaka till hemlandet. Ett par veckor senare gav ett förlag ut hennes sista bok. Där hade hon både fått uppmärksamhet, och de pund hon behövde.

Men så blev inte slutet för denna självständiga och mycket modiga kvinna vars liv var en lång rad av besvikelser och motgångar, som man kan läsa i den detaljerade biografi som hennes son Derek Challis skrev, bland annat baserad på insamlade uppgifter från Robin Hydes goda vän Gloria Rawlinson: The Book of Iris. A Life of Robin Hyde (Auckland University Press 2002). Den är mycket läsvärd. Jag lyssnade på honom på författarcentrets seminarium på Mount Victoria. Han var 79 år gammal den gången men still going strong: vänlig, verserad och klok. Han berättade minnen av sin mamma och läste upp ur hennes brev.

Han var bara nio då hon dog och han hade dessförinnan satts i fosterhem av en ogift och strängt yrkesarbetande mor. En svensk åhörare kom förstås att tänka på Iris´ ett år yngre kollega Astrid Lindgrens dilemma vid samma tid, också hon ung journalist som oplanerat blev med barn och länge hemlighöll det. Iris Wilkinson hade varit med om det en gång tidigare och då tagit sig över till Sydney och där fött en son som dog vid födelsen. Han fick namnet Christopher Robin (vid den tiden var A.A. Milnes nyskrivna Winnie-the-Pooh något alla läste). Sitt författarnamn tog hon till minne av sin förstfödde.

Hennes vidare liv var en snårig härva av arbete, flytt mellan olika tidningar i en högt uppdriven arbetstakt, och maniskt skrivande som kan påminna om Barbro Alving-Bangs. Den illa skötta knäskada som vållade Iris Wilkinson livslång lamhet i ena benet var säkert mycket mera besvärande än Selma Lagerlöfs hälta. Liksom Martha Gellhorn, Janet Flanner och andra oförväget skrivande kvinnor kom Iris Wilkinson att uppsöka och uppleva krigsskådeplatser, för hennes del i Kina under Japans anfall 1938 – hennes pass var undertecknat av Chiang Kai Shek. Där träffade hon kinakännare som Edgar Snow (Red Star over China) och nyzeeländaren Rewi Allen, dessutom Christopher Isherwood och W. H. Auden som använde sina erfarenheterer i den gemensamma Journey to a War. På ett foto ses hon samman med William Empson, då engelsklektor i Kina och säkert redan bottenlöst lärd. Senare skulle han komma att skriva sin analytiskt skarpsynta Seven Types of Ambiguity. Fast vid mötet med Iris var han mest intresserad av att leka med en modelljärnväg.

Året före kinaresan hade Iris Wilkinson ivrigt engagerat sig för de maoris som fördrevs från sitt sedan generationer nedärvda område i Orakei, en tomtmark längs Tamaki Dive i centrala Auckland som var alltför attraktiv för att spekulanter och lokalpolitiker skulle hålla sina fingrar borta. Hon var en skarp feminist också när hon var satt att redigera kvinnospalterna i olika dagstidningar. Hennes utopiska roman Wednesday´s Children som utspelar sig i trettiotalets Auckland har en kvinnlig hjälte som går sina egna vägar, i trots mot hårdnackat manligt motstånd. Det var säkert självupplevt. En annan roman, The Godwits Fly, är självbiografisk, medan Passport to Hell återberättar en nyzeeländsk soldats vidriga europeiska upplevelser av första världskriget.

Sin journalistiska bana hade hon inlett redan som sextonåring och kom bland annat att bli en kritisk rapportör av diskussionerna i parlamentet i Wellington. Liksom Anna Kavan blev Iris Wilkinson tidvis drogberoende, för hennes del för att dämpa smärtan i benet. Och liksom Kavan och senare Janet Frame var hon under skakiga perioder intagen på mentalsjukhus, mestadels frivilligt. Liksom för Erik Hermelin på Sankt Lars i Lund, adelsfamiljens svarta får som blev vår främste översättare från persiskan, var mentalsjukhuset för henne en asyl som skänkte henne lugn och arbetsro. Det påminde en annan i författardagens panel om, Alison Hunt som hade skrivit en avhandling utifrån den aspekten. Hon bidrog senare med ett intressant kapitel i Lighted Windows, Critical essays on Robyn Hyde (Otago University Press 2008), på sidor som samsades med ytterligare dussinet artiklar. Och fortfarande ligger manuskripten till både en roman och många noveller av Robin Hyde i Wellingtons Turnbull Library och väntar på att ges ut, påpekade hennes son Derek Challis i förbigående.

Anna Kavan

“The country itself is immensely more important than its inhabitants” skrev Anna Kavan när hon sammanfattade sina intryck från Nya Zeeland i Cyril Connollys londontidskrift Horizon 1943. De baserades på hennes tjugotvå månader i Torbay, den gången en lantlig utkant av Aucklands North Shore, senare en betydligt mera fashionabel förort. När artikeln kom i tryck lade läsarna down under mindre märke till hennes lyriska beskrivning av landskapet och mera hennes beska påståenden om en insulär befolkning som förstås förargade dem: ”they seem to me to lack in vitality, warmth, enthusiasm […] they seem depleted somehow, frustrated perhaps, and dissatisfied.” Och hon frågade sig, retoriskt: ”Why the lack of energy, lack of cordiality, why the defensive attitude?” Självklart vållade en sådan enögdhet irritation (under de sammanlagt tretton år vi bodde där, i olika omgångar, stötte vi ständigt på motsatsen: ett vitalt, varmt och entusiastiskt folk, alltid lika hjärtligt och öppet).

Kanske skrevs artikeln under en dyster period i hennes liv, sådana fanns det många, i en pendling mellan maniska och depressiva skov. Hon var en obotlig narkoman. När hon dog 1968 i Londons Kensington var det visserligen av hjärtslag, inte av en överdos, men hon hade tillräckligt mycket heroin undanstoppat i sina lådor för att ta kål på hela gatan, enligt polisen. Trots alla svartalfer, i hennes fall var en kinesisk hund en återkommande ångestmarkering i hennes prosa, trots alla tilltrasslade relationer och trots allt kringflackande var hon på vissa av sina sidor en storartad författare, eller kanske just på grund av allt detta. Hon var född 1901 i Cannes som Helen Woods, gifte sig Ferguson och skrev under det namnet en rad trivsamma romaner, förlagda till Sydengland. I en av dem finns en figur som heter Kavan, ett efternamn hon tog sig under en av sina många vändpunkter (det betonas på andra stavelsen).

Som Anna Kavan skrev hon ett par böcker som blivit minor classics och som kanske förtjänar att bli mer än så. Förläggaren Peter Owen i London som kände henne under hennes senare tid såg till att mycket kom i nytryck. Sleep has his house är en surrealistisk drömhistoria – omslaget av belgaren Paul Delvaux på en pocketupplaga är kongenialt. Den hallucinatoriska historien Is (1967) är den enda av hennes böcker som finns på svenska, översatt av Sven-Christer Swahn. Den börjar realistiskt nog: en man kör slut på bensinen, fastnar i snö och is, och så kommer en väderkatastrof av mytiska och mystiska proportioner. Det är inte alldeles olikt Marlene Haushofers säregna Väggen där huvudpersonen stöter mot en osynlig men påtaglig vägg i ett alplandskap, som gjord av glas, och som inte låter sig forceras. Sammanlagt nitton böcker finns av Anna Kavan, förvånande många för en heroinist.

Därtill väntar olika manuskript, arkiverade i McFarlin Library vid the University of Tulsa, Oklahoma, på sin utgivning. Ett av dem är en samling noveller mot en indonesisk bakgrund. Tack vare Auckland-forskaren Jennifer Sturm vars svåger professor Terry Sturm var en auktoritet på nyzeeländsk litteratur kan man läsa vad Anna Kavan skrev i Torbay 1941-1942, i Anna Kavan´s New Zealand (Vintage, Random House New Zealand 2009). Det är en omsorgsfullt redigerad bok, med långa för- och efterord, och utförliga noter och kommentarer. Någon gång kan man kanske tycka att den politiskt korrekta observansen är både opåkallad och anakronistisk, men det mesta är mycket bra och klargörande. Större delen av boken utgörs av ”Five Months Further or What I remember about New Zealand”, prosastycken från Nordön och från returresan i en konvoj som kryssade mellan minor och ubåtar. Det påminner i temat om Torsten Jonsson Konvoj, och i stilen om Ernest Hemingways postuma minnen i A Moveable Feast, med samma friska observans och ogarderade öppenhet för omgivningen.

I styckena om de lantliga grannarna i Torbay finns inget spår av den lätt snobbiga överlägsenheten i Horizon-artikeln som retade ättlingarna till forna kolonister. Det är möjligt att den skrevs då Anna Kavan hade abstinensbesvär, men den är festlig, och den överväldigande nyazeeländska naturen skildras så lockande som den förtjänar. Med facit i hand behöver man inte lägga särskilt stor vikt vid hennes fobier, även om man möter sura eller i varje fall syrliga rader (eller kanske var de den gången realistiska) som de här: “It was typical of a certain aspect of New Zealand: the beautiful wild country and the sordid little dropping of humanity littered about. The way people use a country can sometimes make one both sad and ashamed like the sight of a splendid native in shoddy western clothes.”

Hennes kommentator Jennifer Sturm hade kunnat jämföra med ett nyzeeländskt främlingshat av en helt annan kaliber, den småsinta och illvilliga beskrivningen av tyskar som finns i Katherine Mansfields obalanserade In a German Pension (1911). Den är xenofobisk på ett helt annat vis än de milda fläktarna hos Anna Kavan.

Maurice Shadbolt

The New Zealanders hette Maurice Shadbolts första bok, elva noveller som handlade om hans landsmäns erfarenheter under första hälften av 1900-talet. Den kom 1959, sedan han skrivit manus till dokumentärfilmer hos NZ National Film Unit, varit journalist och lämnat hemöarna för sin obligatoriska resa till länderna på andra sidan haven, för hans del framför allt England där man också uppskattade hans debut som inhöstade vackra lovord bland annat från Muriel Spark och Alan Silitoe. Tio år senare skrev han This Summer´s Dolphin, baserad på den sanna historien om delfinen som kom tillbaka till stränderna i Opononi sommar efter sommar i en märklig symbios med ortsborna.

Strangers and Journeys från 1972 är en mastodontroman om fäder och söner down under som fick kritiker att tala om The Great New Zealand Novel. En dos magisk realism finns med i hans läsvärda The Lovelock Version, om tre nybyggarbröder och deras sammanflätade familjekrönika. Men hans mest bestående insats är nog trilogin Season of the Jew, Monday´s Warriors och The House of Strife där han reviderade historieskrivningen om 1800-talskrigen på Nya Zeeland mellan maoris och pakehas. Sista delen handlar om den tuffe rebellen Hone Heke som gång på gång högg ner engelsmännens flaggstång i Russel, den koloniala utposten i Bay of Islands.

Maurice Shadbolt som villigt erkände att Katherine Mansfield var hans viktigaste förebild hann med elva romaner, fyra novellsamlingar, ett par självbiografier, och Voices of Gallipoli, om en av första världskrigets mest förödande kampanjer där Winston Churchill som marinminister gjorde en katastrofal felbedömning och fick avgå. Danger Zone från 1975, som protesterade mot de franska atomtesten vid den porösa Mururoa-atollen i Polynesien – på tryggt avstånd från Paris – kom på svenska 1977, i Gunnar Gällmos översättning: Farligt område.

Boken fick förnyad aktualitet 1985 när två franska underrättelseagenter apterade en bomb under vattenytan på Greenpeaces protestfartyg Rainbow Warrior medan det låg förtöjt i Aucklands hamn. En fotograf ombord dödades, ett mord som upprörde alla utom de arroganta fransmännen. Förövarna fördes över till franskt polynesiskt territorium där de internerades lika symboliskt som kortvarigt, och de medaljerades kort därpå av republikens president. Man jämföre vad som hände Anton Nilsson när han sprängde strejkbrytarnas fartyg Amalthea i Malmö hamn 1908: dömd till döden men benådad satt han nio år i fängelse innan han frigavs.

Shadbolt skrev också texten till Brian Brakes bilder i den vackra New Zealand, Gift of the Sea som kom 1963, med många upplagor sedan dess (ett par av flickporträtten i Brakes Monsoon-serie från Indien för National Geographic reproduceras ständigt). Shadbolt fick de flesta av hemlandets litterära utmärkelser, blev Commander of the British Empire och dessutom hedersdoktor vid Aucklands universitet. När jag gästföreläste om Ingmar Bergman på University of Otago i Dunedin för mer än tjugo år sedan kom han och lyssnade, vänligt intresserad, men var redan då märkt av den alzheimer som lade honom i graven 2004, 72-årig.

Maurice Gee

Vokalen u vållar ofta problem för icke-svenskar, det vet var och en som försökt lära utlänningar ett korrekt svenskt uttal. Det finns enklare namn att bära än Ulla om man emigrerar. Svenskan Ulla är likafullt en av huvudpersonerna i Maurice Gees roman Crime Story (1994). Hon är nordiskt blond, blåögd och skarpsynt. Hon gillar svensk konst, både Liljefors (vars namn stavas fel) och Anders Zorns kullor i bastun. Ulla Peet är ingift i en Wellington-familj som blivit rik på ljusskygga affärer. Hennes svärfar är en entreprenör som täljt guld i byggboomen, och hennes man är en hyreshaj. Men det går raskt utför. Svärfar kan inte realisera sina rivningsplaner trots god hand med de kommunala myndigheterna, och svågern hamnar i fängelse på ett år sedan han gått samman med alltför glupska finansmän. Hennes man blir medveten om de sociala motsättningarna och inser att han är en av roffarna. Så kommer stackars Ulla i vägen för en inbrottstjuv, sparkas ner för trappan, bryter nacken och blir totalförlamad.

Trots titeln var detta mindre en deckare än en skarp kritik av den dagens Nya Zeeland. Kanske hade Per Sjöwall och Maj Wahlöö inspirerat. De nämns vid namn, liksom Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg, Per Wästberg och Pippi Longstocking: se där vår andes stämma i världen, ett representativt urval svenska klassiker. Och när Ulla från sin sjukhussäng talar med sin svärmor som är en av de få sympatiska personerna i boken så minns hon utsikten från Mosebacke, och Röda rummet dras in. “Varje svenskt barn känner till de inledningsraderna”, påstår Gee genom sitt språkrör Ulla. Ack om det vore så väl. På slutet citeras dessutom en dikt ur Lagerkvists Aftonland, i W.H. Audens och Leif Sjöbergs engelska version. När det associeras till Orfeus apropå Ulla som är förlamad från nacken ner, så är det kanske ett eko av Gullbergs orfeusdikt “Sjungande huvud”. En hel del svenska glimtar således.

Men framför allt är Crime Story en roman om 1990-talets Nya Zeeland, ett land som inte längre var särskilt jämlikt. Motsättningarna är pedagogiskt skärpta. Mot den välbärgade borgarklassen ställs de utslagna arbetslösa på understöd. Tjuvens syster är en “solo mum”, ensam med sin son sedan barnafadern från Tonga schappat. Som en antipodisk Ibsen hudflänger Gee rovgiriga byggare som raserar känsliga stadsmiljöer. I bästa fall sparas fasader, inte mer. Ett särskilt elakartat exempel på det i Auckland är Coolangatta som var en ståtlig privatvilla i den burgna stadsdelen Remuera. En skrupelfri entreprenör köpte och rev den i nattens mörker med planer att bygga en mängd småhus på tomten. Men han gick nästan genast i konkurs och lämnade bara en grushög efter sig (på samma skamliga sätt for man fram med stationshuset i Vollsjö där Fritiof Nilsson Piraten växte upp, som stinsens påg). En ättling till de forna ägarna gav för en del år sedan ut en ståtlig bok med många fotografier och ritningar på denna grandiosa privatvilla – klen tröst.

Den luttrade Peet senior är inte olik Bygmester Solness när han tänker på Nya Zeeland: “We don’t have any cities, we have towns.” Alla känner alla, och tjuven hyr hus av sitt offers man. Han drömmer om att flyga till Oz, det stora landet i väster för alla som tänker göra snabba pengar. Men det slutar ruggigt för honom. Och Ulla kommer aldrig mer till Sverige. Kanske sätter hon själv stopp för sin jordiska tillvaro. Även i det stycket var Maurice Gees roman rykande aktuell när den anknöt till den nyzeeländska euthanasi-debatten då, för drygt trettio år sedan. Reformen dröjde länge men genomfördes till slut, som framgår av en aktuell officiell sida: “Assisted dying is a new health service in New Zealand Aotearoa that is available from 7 November 2021.”

Ivo Holmqvist