Två växelryttare: Birger Sjöberg och Frank Heller

Växelryttare är som framgår av Svenska Akademiens ordbok en nedsättande benämning på någon som för kortsiktig ekonomisk vinning bedriver bedrägliga växelaffärer. Det äldsta belägget är från 1800, och man citerar vidare ett från 1885: ”Vexelrytteri är ett sätt att uppehålla klena affärer och består däri, att en person, som snart har en vexel förfallen, för att betäcka denna utgifver en ny och kanske något större vexel.” Från Under Lundagårds kronor 1921 saxar man detta: ”Docenten Emil Peterson, av erkännsamma akademiska växelryttare hyllad med hedersnamnet ’endossenten’”, och från Sigfrid Siwertz´ Trådar i en väv så sent som från 1957 det här: ”Han drogs med usel ekonomi efter åtskilligt växelrytteri både i Lund och Uppsala.” Om två dikter om detta fenomen ska det här ordas, men först en egen minnesbild ur det inte särskilt nära förflutna:

Statsministern Tage Erlander kände sig naturligt nog hemma i Lund. Där hade han under sina studier i kemi, fysik, statistik och nationalekonomi engagerat sig i många studentsammanhang, bland annat som ordförande i Lunds matematiska sällskap där han lärde känna Aina (som min mor blev nära bekant med de åren och alltid talade gott om). Sedan han avlagt sin fil. kand-examen 1928 satt han i stadsfullmäktige några år innan han försvann till redaktionen för Svensk Uppslagsbok i Malmö, och så småningom platsen i riksdagens andra kammare.  Det var därför naturligt att han senare gärna lät sig lockas att komma ner och utfrågas på studentaftnarna i Stora Salen på Akademiska Föreningen (hans efterträdare Olof Palme kom en enda gång; hans gemyt om han alls hade något var inte lundensiskt).

Men jag minns ett tillfälle under en av statsministeraftnarna när Erlander för en kort stund miste sin värmländska vänlighet och frykenska fryntlighet. Han hade kommit in på vilka framsteg som gjorts i studentsociala sammanhang, och råkade säga att numera behövde en student som dragit på sig dryga skulder inte betala tillbaka dem efter sin död. Publiken skrattade rått, det var ju en lätt makaber felsägning. Men Erlander som tog mycket illa vid sig läxade upp oss: vad han menade var att de efterlevande – oftast änkorna – inte behövde dras med mannens skulder livet ut. Och han gav exempel på hur illa det hade varit. Många i en äldre generation studenter skuldsatte sig upp över öronen, snabbt, glatt och obetänksamt, och fick betala surt länge efteråt, eller så fick deras änkor göra det.

Långt före studiemedlens tid var det ett privilegium för studenter – de utgjorde en mycket liten del av årskullen – att läsa vidare vid universitetet, ofta med mycket begränsade medel. Handlån av olika slag florerade, liksom ett svårartat växelrytteri. Gunnar Serner från Bosarp som hade tagit studenten vid femton års ålder och därefter snabbt doktorerat i engelska hörde till dem som skuldsatte sig. För att i någon mån hålla huvudet över vattnet vikarierade han ett par terminer på realskolan i Eslöv som nog hette något annat på den tiden. Man höll till i ett ståtligt hus på Västerlånggatan, strax intill kyrkan ritad av malmöarkitekten Carl Möller och med stor orätt länge hånad som eslövsgotik. Min farbror hade honom som lärare och berättade för många år sedan en lustighet om detta som fallit mig helt ur minnet, förargligt nog – han kom sedan att bli granne med Gunnars Serners syster (som var mor till författarinnan Elsi Rydsjö) på Karl XII:s gatan i Lund.

Som man kan läsa sig till i Frank Hellers självbiografiska På detta tidens smala näs blev situationen snart prekär. Lockad av obekymrade kamrater och utan att tänka igenom konsekvenserna hade han lagt sig till med många kostsamma ovanor: dyra restaurangbesök, festande på krogar, lustresor till Köpenhamn och Berlin, och så vidare. Vilken roll den frodige sybariten Sam Ask spelade får vi kanske veta i en framtida levnadsteckning om Gunnar Serner/Frank Heller. En sådan saknas hittills, en kännbar lakun. Om året 1911 skrev han i sin självbiografi: ”Härunder började nämligen det lättsinne, som hittills präglat mitt levnadssätt, att sakta men säkert övergå i ett slags ursinne.” För att klara av det hela skuldsatte han sig allt djupare, tills bara två utvägar fanns: antingen självmord – hans bror som dessbättre utan framgång prövade på det i hans ställe avrådde – eller att raskt få ut pengar på växlar med förfalskade namnteckningar. Det gick som bekant i två av de tre bankerna i Malmö som han vågade sig in på: ”Jag vandrade fram till disken genom en dimma. En liten stund efteråt satt jag på en vit hjulångare…” Långt senare kunde han som mycket välbetald författare kosta på sig att skämta om den hektiska jakten bland skuldsatta lundastudenter efter gångbara underskrifter på växelpapper strax innan de förföll, som framgår av ”En ballad om yttersta dagen”, i hans Ballader till bröder (1926, med en ny upplaga tjugofem år senare) som inleds med ett olycksbådande tysk citat: ”Nichts is dauernd als der Wechsel.” Här ett utdrag ur de sex stroferna:

”Som en svärdsegg trång, ja men knappt så lång, är den Yttersta Dagens spång:/att få ny endossent med en konkklar trassent är en uppgift för saga och sång.

”Bästa bror! Bästa bror! Nej, min risk är för stor!” Det är omkväder uti hans sång/ ”Leta upp en trassent, som är fullt solvent, och kom till mig en annan gång!”

Klockan slog ett, när med börjande svett en bekymrad herre man såg/ på väg till ett torg, där en bugnande borg av rikemansboningar låg./ I en utav dem är en krögares hem, och säg mig, sångmö, den man/ som har mera skäl att behandla väl en jäktad Abdullah Khan./ Men krögarens pung är en brinnande ugn, allt går in och ingenting ut./ Han är gammaldags, och sitt öra med vax har han tilltäppt för klagande tjut.”

Det ordnar sig i allra sista minuten tack vare den godhjärtade servitrisen Fröken Ingrid som skriver på pappret:

”O du hurrande tös! O du kurrande tös! Där tappade Fanen sitt slag./ Det var närapå. Men det gick ändå. – Dock i morgon är ännu en dag.”

Birger Sjöberg var ett år äldre än Gunnar Serner men avled arton år tidigare. Även han greps av ekonomiskt lättsinne – tidvis. I hans roman Kvartetten som sprängdes från 1929 talas det en hel del om aktiespekulationer där fiktionen grundades på hans egna erfarenheter av börsens hausse och baisse under den hektiska tiden efter första världskriget. Johan Svedjedals magnifika monografi Skrivaredans (som har så mycket mer att säga än vänersborgslektorn August Petersons Birger Sjöberg den okände från 1944 som länge var den enda boken om honom) förtecknar noga inkomsterna som växlade år från år, med stora tillflöden på tjugotalet när han drog på turneer med sina Fridas visor, och torka däremellan: hans årsinkomst 1922 var 6.278 men året därpå 37.238 (valutaomräknat till 2022 nästan tvåhundratusen respektive drygt en miljon). I Kriser och kransar (den kom samma år som Ballader till bröderna, 1926 – mycket större kontraster kan knappast tänkas) som är en av 1900-talets märkligaste svenska diktsamlingar finns alltså denna dikt.

I VÄXELRYTTARVIMMEL.

”Den slarven Lättman har ändå rena
händer …”
Hedersman.

Minut, som ränner din väg från mig,
nog skall du grant förgyllas!
(Passa datum – flyg med en fart!)
Med laglig yra på dansarstig
skall ledig afton fyllas.
(Allt klart!)
I tunga Växelrytterit,
där får med böld man tjäna.
Men strunt – på marketenterit
vi tappa märg i knäna!
(Två skriver därfram, en skriver därbak!
Nej, du ska rita på baken!)
Så diska den,
min friska vän!
I trevnans sken vi ses igen,
det är dock huvudsaken!

Min plånbok tycks som av tomhet full.
I ilsprång sedlar frasa.
(Är du galen – klockan slår två!)
De trasor gömde vårt riksbanksgull
bak bild av Gustav Vasa.
(Skriv på!)
Han, som sitt rike lagt med dån,
nog ser från flaggblå himmel
bekymret gnaga Sveas son
i växelryttarvimmel.
(En skriver på tvärn! Min namnteckning här!
Nej, du ska rita inunder!)
Så diska den,
min friska vän!
I trevnans sken vi ses igen
vid kvällsmusikens dunder.

Ack, vitaste Littan, Dockan, du!
O, mörka Tintoritta!
(Är du hemma, sötaste vän?)
Från armodets virvlar kan jag ju
till klara hamnar hitta.
(Ring igen!)
Och Kärlek ingen snålhet tär –
det regnar röda ören,
som likna bär, där Amor är
den blinde storkassören.
Vid stjärnornas regn jag söker mig hägn.
När gryning brandmuren hinner,
vi viska än …
Min friska vän,
i månens sken vi ses igen,
så sant mitt hjärta brinner!

En gång man varder ett ärans pund
till trokarl ibland männer.
(Är han bortrest! Gudarnas död!)
Får hjärtat endast en ankargrund,
mitt blod så styggt ej bränner.
(O, nöd!)
Den ryggrad har av god betong
kan ej för nyckvind bäva.
Då skall soliditetens sång
från mina läppar sväva.
(I sista minut … En penna! Håll trut!
Nej, du ska rita på baken!)
Så diska den,
min friska vän!
I trevnans sken vi ses igen,
det är dock huvudsaken!

Johan Svedjedal  säger inte mycket om just den dikten men hänvisar i en fotnot till två andra forskare som gjort det: Gunnar Helén i Birger Sjöbergs Kriser och kransar i stilhistorisk belysning, hans avhandling från 1946, och Christopher James Lawton dissertation från University of Hull 1975, Birger Sjöberg´s Kriser och kransar.

Ivo Holmqvist

Ett PS: När Tage Erlander gått ur tiden, berättas det, hittade hans hustru Aina en mängd blyertspennor på hans skrivbord, alla märkta ”TILLHÖR STATSVERKET”. Hon slog in dem, också pennstumparna, i ett paket som hon postade till Regeringskansliet. Det var ju där de hörde hemma – de var ingen privat egendom. Anekdoten som ofta återberättats är alldeles sann, har någon med insyn i det hela berättat. Det tror jag gärna.