Judarna i Husaby

”Vi kan vara lite spanska av oss fast vi bor i Gränna, ser doktorn” säger på vacker småländska en gänglig ung man (Max von Sydow i en av sina tidigaste filmroller) som samman med sin höggravida hustru sköter bensinmacken där. Han tankar doktor Isak Borgs stora Packard men ville inte ha något betalt. Doktorn (Viktor Sjöström i sitt sista och allra bästa framträdande på vita duken, en suverän rolltolkning där på slutet försoningen smälter isen och borgens vindbryggor hissas ner, om man nu ska lägga in så mycket i hans namn) har gjort mycket för folk i trakten då han var provinsialläkare. Några sekvenser senare sitter doktorn, på väg ner till jubeldoktorspromotionen i Lunds domkyrka samman med sin svärdotter (Ingrid Thulin) och de tre liftare man tagit upp (en av dem en mycket ung Bibbi Andersson) på Gyllene Utterns terrass, med vid utsikt över Vättern. Han reciterar Johan Olof Wallins undersköna Psalm 481: ”Var är den vän, som över allt jag söker…”

Det är ett serent ögonblick i filmen som för en kort stund bjäbbigt bryts av en annan av liftarna (Björn Bjelvenstam i en rollprestation som Bergman senare inte hade mycket gott att säga om). Men han tystas raskt ner, och den åldrige läkaren som vuxit upp på en herrgård i trakten kan få fortsätta läsa dikten, i en mycket minnesvärd scen. Jag vet inte om Gränna har satt så många fler spår i filmhistorien, men vackert så. I litteraturhistorien har denna välbevarade småstad i trä som har sluppit förhärjande bränder gjort det, om än ganska perifert: en tid bodde här Axel Lundegård som var Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren behjälplig och som skrev historiska romaner; Bo Bergman kände sig hemma där, och Verner von Heidenstam kom över från andra sidan Vättern…Vad få känner till är att Gränna mellan berget och Vättern finns med på många sidor i en roman som kom på svenska 1944, det nästa sista krigsåret: Judarna i Husaby (Något nytryck av den kom aldrig).

Den skrevs av den radikale danske diktaren Otto Gelsted (1888-1968) och var hans enda roman – senare översatte han på intressant vis Homeros. Av skäl som snart ska framgå dröjde det ett par år innan den kom på danska, och då med titeln Flygtinge på Husaby. När den kom i nytryck 2013 med ett förord av Hans Hertel hade man ändrat tillbaka titeln till originalets Jøderne i Husaby och man påstod på omslaget att detta var ”en autentisk roman fra 1944”. På det svenska titelbladets baksida sägs ”översättning från författarens manuskript av Staffan Andrae”, ett ovanligt förfarande som dock gjordes också av Jane Lundblad 1949 med Klaus Manns Vändpunkten. I det slitna exemplar av boken som fanns i Gränna bibliotek men som kanske är utrensat hade någon skrivit in med blyerts i marginalen namnen på förlagorna för några av romanfigurerna. Bakom fiktionens överkonstapel Ljungstedt dolde sig verklighetens Sandell, och konstapel Thurestam hette Lindgren. Några av modellerna till de judiska flyktingarna i boken antecknas också: Katkof var Whirkof, och så vidare – man läste säkert bokens fjärde och längsta avsnitt, med samma rubrik som bokens titeln, som en nyckelroman. Det mesta av det där har sjunkit undan, men boken går fortfarande an ännu efter snart åttio år.

Den är indelad i fem avsnitt. I det första, ”Herrefolket tar makten” sägs mycket om tyskarnas brutala framfart i Köpenhamn. Det andra, ”Flykten över Sundet”, är en detaljerad skildring av den farofyllda flykten nattetid över till Malmö, skriven av ett ögonvittne från den stora räddningsaktionen i oktober året innan då nästan alla judar undslapp (de som väntade på en kyrkvind i Gilleleje var ett tragiskt undantag: de förråddes av en angivare, en ”stikker”). Gelsted som var en framträdande och tongivande kommunist hade lika goda skäl som judarna att fly undan ockupanterna i Köpenhamn, till den sida Sundet där ljusen fortfarande var tända. I tredje avsnittet, ”Emigrant i Sverige”, väntar man på att slussas vidare. Temat anslås om interna motsättningar bland de judiska flyktingar, mellan välbeställt och väletablerat folk från de burgna delarna av Köpenhamn, och de fattiga invandrade östjudarna i trånga hyreskaserner. De förra har bott där i generationer, de senare har kommit för inte länge sedan. Tingsted är Otto Gelsteds knappt maskerade alter ego i romanen; det är lätt att byta ut slutkonsonanten mot en annan och få fram en annan försvarare av demokratin. Han påstår som icke-jude att Heinrich Heine ”säger att judendomen varken är en ras eller en religion utan en tragedi” och iakttar med förundran gruppens många motsättningarna. Han är kritisk mot den nya stat som skulle komma att grundas fyra år senare: ”Judarna håller redan på att utveckla sig till imperialister och hotar araberna i deras kamp för en nationell frihet…”.

Fjärde avsnittet är alltså förlagt till Husaby, ett lätt igenkännligt Gränna. Visingsö blir Risingsö medan den närbelägna kurorten Örserum vid sjön Ören har fått behålla sitt namn, också i en vacker dikt av Gelsted som inte finns i boken. Ortnamnet i sin längre form förekommer i slutraden på diktens alla fem stroferna: ”naar Isen synger fra Søen/ ved Örserumsbrunn… jeg mærker Befrielsens Pulsslag/ helt over til Örserumsbrunn… Og Flammerne naar over Norden/ jeg ser dem fra Örserumsbrunn”. Interna stridigheter uppstår nästan genast bland flyktingarna som är förlagda till Hotell Ribbagården (”Grand Hotell Sturegården”) eller hos privatpersoner. I två episoder stiger spänningen betydligt: när en tjuv brutit sig in i Gyllene Uttern (”Gyllen Tranan”) och gått hårt åt både årgångsviner och gåslevern – han heter pinsamt nog Holmquist, jag är tacksam att det inte stavats med ett v – och när en stikker inom gruppen avslöjas, med en radiosändare som har direktkontakt med Gestapo, och ett kartotek över flyktingarna. Honom haffar man raskt.

Romanen skrevs i ett visst propaganda- och upplysningssyfte, som framgår både på och mellan raderna. En yngling säger till Tingsted: ”Jag hörde att ni var författare […] Kan ni inte ta och skriva något om era upplevelser? Det borde helst vara i romanform, det vill folk helst ha. Det kunde bli en verkligt spännande film av det också. Men det måste vara en kärlekshistoria med.” I det avslutande avsnittet, ”I Stockholm”, håller Tingsted ”föredrag i radio och anmäler konstutställningar och deltar i konferenser på redaktioner. Han dricker brorskål med svenska författare och direktörer, och rätt som det är möter han gamla vänner från Danmark, som har flytt över Sundet och försöker skapa sig en existens i det nya landet.” Det var nog Gelsted också på god väg att göra. Han skrev flitigt under sin korta svenska exil i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och fick dikter tryckta i BLM (på danska). 1945 kom hans samling ”Emigrantdigte”.

Det är särskilt diskussionen av det judiska som gör att boken fortfarande går att läsa med behållning: ”Ett folk som har räknat hjältar och martyrer bland sig, som har lyst över mänskligheten, det stora gudafolk som under sekler av förföljelse och landsflykt har trotsat svärd och bål och piska och hån och utbrett sig över en jord, som inte unnade det ett fädernesland och en fast uppehållsort – ett under och ett mirakel bland alla folkslag!” De fortsatta raderna kunde inte ha tryckts av Bonniers så sent som året innan, men 1944 hade kriget vänt och det fanns inte längre någon anledning för en räddhågad censur att gripa in:  ”Och nu har ett nytt utrotningskrig drabbat det, och fyra miljoner ligger döda – inte i avlägsna barbarländer utan mitt i det civiliserade Europa, inte omkomna vid ett fruktansvärt jordskalv eller vulkanutbrott, en kosmisk katastrof, utan mördade av en mänsklig mordmaskin, av en sadism satt i system.”

I Stockholm umgås Tingsted med den vackra och förföriska flyktingen Kirsten Levy som just sett ”Köpmannen i Venedig” på Dramaten, ”med Inga Tidblad som Portia, och det var en upplevelse […] Den stora, berömda repliken av Shylock – där har Shakespeare redan klart och tydligt tagit fasta på den åsikten att det inte lönar sig att söka biologiska skäl till förklaring av missförhållandet mellan judarna och de människor de lever ibland. Biologiskt reagerar de på samma sätt som kristna, ler och lider och fryser och värmer sig precis som alla andra människor och har samma organ och känslor och passioner. När Shylock är fylld av hat och hämnd, så är det därför att han först har mött avsky och förakt.” En annan kvinna som betyder mycket för Tingsted och som han verkar vara förälskad i är Astrid i Danmark som han får brev från (en av Gelsteds tidigare diktsamlingar hette Rejsen til Astrid, 1927) – Otto Gelsted förblev dock ogift.

Romanen måste ha skrivits i flygande fläng för att man skulle hinna få ut den på senhösten 1944. I den får en exildansk i Stockholm veta något i ett telefonsamtal från en hemmaredaktion. Nyheten förmedlas genast till Tingsted: ”Det var från Allehanda: fyra okända män har uppsökt Kaj Munk i Vedersö och fört honom i en bil. Man har funnit honom skjuten i en skog vid Silkeborg. Allehanda bad oss om ett uttalande, det vill du väl vara med om? […] De har kört honom i en bil tvärs över Jylland till Silkeborg och dödat honom med ett pistolskott. De har funnit liket i en skogsplantering vid landsvägen.” Det mordet skedde den 28 januari 1944. Om Otto Gelsted skrev något om det i svenska tidningar vet jag inte, men Kaj Munk, diktaren och profeten av den påpasslige och fort färdige Sven Stolpe kom samma år.

Både Hugo Valentin i Judisk krönika den 1 december 1944 och Johannes Edfelt i decembernumret (nr. 8) av Bonniers Litterära magasin samma år är vänligt uppskattande även om det märks att Valentin är bättre insatt i östjudarnas historia än Gelsted, och han anmärker också på raderna om det brittiska protektoratet i Palestina som skulle bli staten Israel fyra år senare (både recensionerna finns på nätet). I danska litteraturöversikter har boken behandlats snålt, Otto Gelstedts förtjänster fanns på annat håll än i det fiktiva. Volmer Dissing som är en av de få som nämner romanen (i Danske Digtere i det 20. Århundrede) gör det kort: ”I 1943 måtte han gå i exil til Sverige, og her publicerede han 1944 Flygtinge i Husaby, en bog skrevet på opfordring for at give udlandet en sandere billede end det, der tegnedes af den officielle politik; således ingen roman, men en svagt maskeret erindringsbog”, och han avslutar med tre nedgörande ord: ”og ikke god.”

Men Torben Brostrøm, den alltid lika väl påläste kritikern och litteraturhistorikern som hade svenska rötter (liksom hans nära vän Klaus Rifbjerg) ägnade nytrycket sjuttio år senare fler och mycket mera uppskattande rader, den 7 februari 2014 i köpenhamnstidningen Information som hade startat som en modstandsavis under kriget: ”Otto Gelsteds reportageroman Jøderne i Husaby har uretfærdigvis været gemt og glemt lige siden 1945, hvor den udkom og allerede druknede i bølgen af besættelsestidslitteratur og hurtigskrevne romaner (…) Gelsted valgte i fiktionaliseret form at fortælle denne historie, da han var plantet i Husaby i den svenske provins blandt en større flok jødiske bådflygtninge. Fortælleren hedder gennemskueligt nok Tingsted, der i sprogligt medlevende nutidsform gør rede for besættelsestidens usikkerhed, angst og hemmelige fortrolighedssfærer og om organisering af flugten […] Professionelt rolig er også fortællemåden, detaljeret i en for nutidens romaner ukendt, langsom prosa, men dog dramatisk spændstig i både små og store situationer. Tingsted er en filosofisk iagttager og medaktør, der erhverver ny viden og erfaring om jødisk liv i relation til aktualiteten i dette folks universelle historie. Individuelt forskellige er de som alle andre.”

Brostrøm avslutar med en lite melankoliskt vinjett när han citerar en av Gelsteds dikter i landsflykten: ”Heleneren, ’middelhavsmennesket’ Gelsted udtrykker sig f.eks. her gennem den sapphiske græske strofe, opkaldt efter digteren Sappho fra øen Lesbos. Her ’Lidingø’:

Jeg skal være ensom, når sejrens jubel
mægtigt fylder med guldglans alle gader,
ensom skal jeg føle mig eet med alle,
hjemme og hjemløs.

Hjemme sad så den ensomme i partiets fællesskab, tavs og trofast utopist i en humanistisk tro på kommunismens idealitet på trods af virkeligheden. Boende i DKPs hus, som Hans Hertel træffende siger: ’spiste i partiets kantine og slugte de færdigretter som de partitro fik serveret’”.

Översättningen av Staffan Andrae (1916-1996, son till biskopen Tor Andrae) flyter på bra även om han kunde ha behållit Furesø som är en av småsjöarna i Storköpenhamn i stället för att försvenska det till Fursjö. Fast jag antar att när det sägs att en flickas ögon är blå som blommor så står det nog blomst i originalet – Gelsted var säkert inte så prosaisk att han skrev blommer (plommon). 1944 var den tjugosexårige Staffan Andrae sedan två år tillbaka anställd på Bonniers där han snart gjorde sig oumbärlig som redaktör och litterär rådgivare, och särskilt som mycket flitig översättare. Två år senare skrev han en licentiatavhandling om Carl David af Wirséns åttiotalskritik. Frank Heller hade god hjälp av honom för sin sena antologi ”All världens sällsamma berättelser”.

Ivo Holmqvist