Om Lina Wolffs farmor och Gustaf Hellström

Lina Wolffs nya roman Djävulsgreppet som jag ska läsa så fort tillfälle ges höjs till skyarna av Rebecka Kärde i Dagens Nyheter den 9 augusti 2022. Hon korar den till en instant classic i en lång recension som avslutas så här entusiastiskt: ”Den är så snillrik, så rolig. Så oförutsägbar, så tät och atmosfärisk i hur den, likt en samtida pendang till Thomas Manns Döden i Venedig tvinnar samman platser med känslor, människan med hennes villkor. ”Samtida” förresten – vilken onödig bestämning! Lina Wolff skriver ju för framtiden. För detta kommer den att vara henne tacksam.”

På sidan om Lina Wolff som är en av de sista i den gedigna En lundensisk litteraturhistoria, Lunds universitet som litterärt kraftfält (2017) sägs: ”Att se livet som viktigare än litteraturen är något som Wolff – enligt egen uppgift – lärt av sin farmor.” I min recension av boken citerade jag det, och lade till: ”Det är säkert sant: farmor Anne-Marie Alfvén-Eriksson som varit bibliotekarie och mångårig barnboksrecensent i Dagens Nyheter var mycket klok. Också av henne har jag trevliga lundaminnen.”

En tid bodde vi mitt emot varandra tvärs över Karl XI:sgatan i Lund. Då hade hon bakom sig många år som bibliotekarie i Norrköping och Danderyd, och som flitigt och inflytelserik recensent av barnböcker, särskilt i Dagens Nyheter. Hon använde sitt otium väl: nästan tjugo år efter sin pensionering doktorerade hon på Brottslingen – villebråd eller medmänniska? Det är en avhandling som rör sig i gränstrakterna mellan litteraturvetenskap och sociologi. I den kartlade hon svensk barn- och ungdomslitteraturs syn på brottslingen under trettio års tid, fram till 1975.

Hon hörde till en aktiv släkt. Kompositören Hugo Alfvén var hennes farbror, föräldrarna Johannes Alfvén och Anna-Clara f. Romanus var medicine licentiater och lasarettsläkare i Norrköping, fysikern och nobelpristagaren Hannes Alfvén var hennes bror, författaren Inger Alfvén hennes brorsdotter, fysikern Mikael Eriksson som varit en av de drivande bakom Max IV laboratoriet i Lund är hennes son, och Lina Wolff alltså hennes sondotter.

När jag nyss röjde bland gamla papper kom ur kökkenmöddingen upp ett brev som är daterat den 23 augusti 2000 och som är frankerat med Ernst Josephsons Näcken på utrikesfrimärket för åtta kronor. Det är adresserat till Fil. dr. Ivo Holmqvist, The University of Auckland, Nya Zeeland. Det kom fram utan att institutionen som min fru Ingwor och jag skötte behövde nämnas, Scandinavian Studies vid The Department of Germanic Languages and Literatures (-ic och –es lades till när utbudet hos den tyska institutionen breddades med skandinaviska språk och nordisk litteratur).

Anne-Marie Alfvén Eriksson tackar för ett föredragsmanus jag skickade (vad det handlade om erinrar jag mig inte längre): ”… nu har jag slagit mig till ro i Lund ett slag. Jag har för något åt sedan slutat att skriva i DN, jag tyckte att 40 års recenserande kunde räcka.” Och så nämner hon något som borde kunna ha sitt intresse för alla läsare av Gustaf Hellström, inte minst medlemmarna i hans sällskap:

”När jag läste ditt föreläsningsmanus dök ett barndomsminne upp hos mig. Jag träffade som barn Gustaf Hellström. Han bodde ett slag hos sin bror Nils H. som då var lasarettsläkare i Norrköping, där mina föräldrar också var läkare. De hörde till en liten skrivande grupp, som träffade i vårt hem då och då och läste upp vad de skrivit för varandra. Nu kom också G. H. med. Han var för tillfället ganska nedgången och smått alkoholiserad, vill jag minnas. Han skrev på boken En mycket ung Man. Han hade fått honoraret i förhand och brottades nu med texten. Han var inte nöjd med vad han åstadkom, han skrev och brände upp ideligen vad han skrivit. Slutligen kom man överens om att min mor skulle få ta hand om och låsa in hans manuskript undan för undan. Hon, som var några år äldre än han och därför legat i Lund tidigare än han – under Bengt Lidforss tid – berättade för G. H. om B. L., som varit mycket god vän med hennes äldre bror… Jag tror att en del av boken går tillbaka till vad hon berättat… Jag upplevde G. H. som intressant men en smula skrämmande. Han hade en ring med en stor grön sten på sin hand. Han berättade att han i Amerika fått ringen av en indian och att den förde olycka med sig. Jag kunde aldrig förstå att han ville bära en sådan ring.

Vi spelade också ”Filipin”. Om han vann skulle han få mina första balskor (min mor hade redan plockat fram mina första små söta tofflor), om jag vann skulle jag få en nalle (jag älskade teddybjörnar). Naturligtvis vann jag. Och fick en stor brun björn. Men när jag ropade ”Filipin”, svor G. H. högt och nästan skrämmande kraftigt, troligen för att visa att han tagit leken på allvar.

Som avsändare står A-M Alfvén-Eriksson, Karl XIs gatan 10, 222 20 Lund. Men brevet är undertecknat Mika som hon var känd som bland sina många vänner.

Filipin behöver kanske förklaras. Wikipedia gör det så här: ”en lek som man kan leka på julen. Om man hittar två nötter i samma skal […] äter man den ena själv och ger den andra till någon som vill leka filipin. Då gäller det att nästa gång ni två träffas, eller på ett visst överenskommet datum säga filipin. Den som kommer på att säga det först har vunnit denna lek. Oftast används krakmandel. Leken finns i flera europeiska länder och i Sverige har man lekt filipin sedan 1800-talet. Ordet är en förvrängning av tyskans vielliebchen, hjärtevän, eller litauiskan filibas, ett litet par.”

När jag nu fortsätter att städa bort gamla papper dök en kopia av Svenska Dagbladets familjesida den 28 september 2009 upp. På den skriver författaren Inger Alfvén (som avled nyligen, den 26 juli vid 82 års ålder, kort tid efter sin man psykiatern Johan Cullberg – hon hade tidigare varit gift med kirurgen Mikael von Hejne och kritikern Lars-Olof Franzén) mycket vackert och uppskattande om sin faster som blev 96 år, 3 månader och 24 dagar gammal:

”Mika har funnits i hela mitt liv. Det är lätt att mana fram bilden av henne: kort i rocken, spädvuxen, mestadels klädd i skjorta, väst och långbyxor, mycket intensiv, nära till skratt, ljust blå glittrande blick, ständigt redo att diskutera, starkt engagerad för litteratur och mot orättvisorna i världen och i Sverige. Oförbrännelig och mycket olik andra kvinnor under min uppväxt.

Mika var på många sätt min förebild. Hon var så självklart originell i sätt och tänkande, en sann intellektuell, läsande och skrivande så länge hon orkade.

Hon läste mina tidiga romaner i manus och kritiserade dem med stor och självklar uppriktighet och väl underbyggda argument.

Hon lärde mig att hård kritik på manusstadiet är lika spännande som nödvändig, även om det ibland svider.

Hon blev min mentor i en tid då skrivarkurser ännu inte existerade. Det är naturligtvis obegripligt att hon inte längre finns.”

En begåvad släkt, den Alfvén-Eriksson-Wolffska!

Ivo Holmqvist