En fabel för vår tid

Underjordiska järnvägar är fascinerande, inte minst de sedan länge stängda stationer som tunnelbanetågen susar förbi. En finns i Bryssel, mer än ett par händer fulla i London, och tre i Paris (på nätet hittar man sakkunniga utläggningar om dem, skrivna av entusiaster). En av dem spelar en stor roll i Andrea de la Barre de Nanteuils fjärde bok om den flamboyanta Mademoiselle Oiseau, Moln över Paris, liksom de tre tidigare överdådigt och fjäderlätt illustrerad av den mycket skickliga Lovisa Burfitt. Om de inte redan är det kommer de att bli klassiker för både yngre och äldre läsare. Liksom i de föregående delarna imponerar berättarglädjen, finurligheten i de många infallen, och den uppdrivna språkliga spänsten.

Som i de tidigare böckerna vimlar det också nu av katter i takvåningen på Avenue des Temps Perdu. Mademoiselle Oiseau har liksom Åke Holmbergs Ture Sventon god nytta av en flygande matta. Under läsningen kommer jag att tänka på hans Ture Sventon i London där en angorakatt har stor betydelse för intrigen, i den täta, kalla och fuktiga dimman. I Paris är det däremot den hetaste sommaren sedan 1947, upp mot 40 grader. Men det är inte bara vädret som bådar olycka. Träden i Palais Royal-parken är insnärjda i svart tejp utan att någon vet hur det hänt eller varför, och vattnet i Seine blir plötsligt becksvart och svämmar över alla kajer (hur det går för bouquinisternas boklådar längs kajerna sägs dock inte). Det är alltid kaos i biltrafiken kring Triumfbågen men nu är det värre än någonsin.

Allt hotar att gå under i denna pandemifabel. Franskans malheur försvenskas genomgående och i alla upptänkliga sammanhang till malör (det är lockande att sätta dit ett t så att det blir än bittrare). Men de pigga flickorna Isabella och Isis lyckas avvärja världsundergången med hjälp av Mademoiselle Oiseau som dock är oväntat matt, tills hon repar sig. Tack vare ett recept på en lös lapp som hon har i sina gömmor kommer hon på hur världsundergången ska avvärjas: ”Kärlekslust, snälla tankar, rädda livet-svett, drömlös sömn, en rejäl näve grus, spring-skratt eller katt-spring. En dos av varje. Hetta upp, låt svalna, sprid med vinden. Låt dom malördrabbade andas in.”

Hon är nära vän med republikens president i Elyséepalatset som också är krasslig. Störst hjälp har trion av metrobarnen som håller till i den övergivna tunnelbanestationen, särskilt den undflyende flickan Tilly. Isabella och Isis följer henne i hälarna även om det tar tid innan de hittar dit, och släpps in. Presidenten lovar att de i stället ska få komma upp i solen och slå upp sitt läger i Tuilerierna. Det gör de, och allt slutar festligt, som sig bör. Vad kommer parisarna att säga om denna metamorfos? ”Det är bara att gilla läget”. Och under över alla under: folk lägger till och med undan sina mobiler: ”Egentligen borde det räcka med att sitta så här med någon man tycker om och titta varandra i ögonen.” Just så.

Och allt återgår till ordningen för Madame Oiseau och hennes 44 katter i takvåningen på Rue de Temps Perdu 109. ”Sedan trycker hon Isabellas hand tre gånger. För kärleken, för mänskligheten, för kattsligheten.” Dessförinnan, när hettan och kvalmet i Paris är som mest outhärdligt, drömmer hon om tystnaden och svalkan i Finlands djupa skogar där hon har en syster – vem skulle inte göra det i dessa dagar. Det ska bli intressant att se hur väl översättarna av böckerna om Mademoiselle Oiseau (de kommer säkert snart på en rad främmande språk, om det inte redan är gjort) lyckas bevara Andrea de la Barre de Nanteuils alla språkliga finter och finurligheter: ”Prout de mammouth! Tête de toilette! Jidrans krillick! Tjuter Mademoiselle på andra sidan dörren.”

Om den andra boken i serien skrev jag detta:

Paris ske pris.

Sedan Conan Doyle skrivit flera romaner och många berättelser om Sherlock Holmes blev han grundligt trött på honom och hans morfinsprutor, pipor och fiol. För att bli av med sin detektiv lät han honom möta ärkefienden professor Moriarty på en klippa ovan det branta Reichenbachfallet i Schweiz. Där utkämpade de en sista strid på liv och död. Båda störtade i djupet, och så var författaren kvitt sin efterhängse hjälte – trodde han. Men icke, en vild proteststorm bland läsarna blåste genast upp, så snöpligt fick inte slutet bli.

Bland de harmsna fanns också Conan Doyles åldriga mor som bönade och bad sin son att väcka Sherlock Holmes till liv igen. Författaren föll till föga, och i en spännande berättelse kom detektiven tillbaka. Så följde ännu en lång serie noveller, ända till ”His Last Bow” som blev den sista och som dessutom blev ett propagandastycke inför första världskriget. Där gör Sherlock Holmes ett slutgiltigt inhopp för att avslöja en tysk spion vid sydkusten av England. Fallet löses till den brittiska nationens fromma, och så kan han dra sig tillbaka till en fortsatt lugn pensionärstillvaro som biodlare.

Jag vet inte om Andrea de la Barre de Nanteuils mor eller far eller syskon (flera av dem har skrivit egna böcker) tryckt på för att boken om den gåtfullt undflyende Mademoiselle Oiseau skulle få en fortsättning. Men jag kan tänka mig att hon mottagit mängder av brev från både yngre och äldre läsare som ville att berättelsen skulle löpa vidare. Det gör den nu, i en andra del som är lika läcker både i text och bild som den första. Där handlade det nästan enbart om Paris även om på slutsidan fågelfröken försvann till Venedig på en flygande matta, dragen av just fåglar.

Den geografiska ramen vidgas i Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka (liksom tidigare utgiven av Rabén & Sjögren som lagt ner stor omsorg på den) och brevduvor spelar en betydelsefull roll. Nu är det hundratjugo dagar sedan fågelfröken försvann till Venedig. Ett gammalt fotografi leder både till en tillstängd våning dit portvakterskan skickar nycklarna innan hon ger sig av, och till en förfallen Villa Amalia i Chantilly. De båda flickorna och katten Chachacha som stod i centrum i den första boken (se sammanfattningen nedan) drar iväg på en snitseljakt efter henne i rum men också i tid, och delar av hennes och hennes systrars förflutna friläggs i en surrealistisk blandning av då och nu.

Som tidigare gläds man åt Lovisa Burfitts luftiga teckningar och imponeras av Andrea de la Barre de Nanteuils lekfulla handlag med språket, både det svenska och det franska. Vad en coiffeuse är och hur foie gras smakar får läsaren själv ta reda på, i en lovvärd språklig pedagogik av att hellre förklara för lite än för mycket, och de som inte är skåningar får ta fantasin till hjälp för att förstå hur man är när man är hialös. Jag är inte förtjust i ”att vara själv” som synonymt med ”att vara ensam”, men det är en betydelselös invändning från en gammal dammig perukstock. Allt annat är alldeles förträffligt, också det onomatopoetiskt målande ”stissig tjalaballänga” som jag inte stött på förut.

När boken kommit fram till sista sidan – slutraden är den oöversatta brevunderskriften ”Je vous aime. M” – så har vi nått fram till julnatten i Venedig, en helg  som Madame Oiseau avstått från att fira under många år. Varför det är så kan man ana sig till, men klokt nog får skälet förbli dunkelt, och slutet lämnas öppet. Fortsättning följer säkert, med en tredje bok ivrigt inväntad av flera länders förtjusta läsare av skilda åldrar. Boken inleds med ”Det har blivit november…” Just i dessa upprörande attentatsdagar när terrorn härjar i Paris har den andra boken om Madame Oiseau dessutom en särskild aktualitet: den försvarar medmänskliga värden som ondskan ännu inte tagit kål på, inte ens i Paris.

Och om den första boken skrev jag det här i den finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus:

Mera fransk än svensk: Boken om Mademoiselle Oiseau

Det är inte bara de nordiska kriminalromanerna som länge gått utmärkt bra utomlands, och just nu alldeles strålande, inte trots utan snarare tack vare deras mörker, kyla och tungsinne. Det finns dessutom en lång och mycket livskraftig tradition att danska, norska och riks- och finlandssvenska barn- och bilderböcker röner stor uppmärksamhet och uppskattning runt om i världen. Ur ett kontinentaleuropeiskt och amerikanskt perspektiv ter de sig lockande exotiska, inte minst för att de så ofta handlar om självständiga och kavata ungar med huvudet på skaft och skinn på näsan. H. C. Andersen, Zacharias Topelius, Astrid Lindgren och Tove Jansson, se där en remarkabelt framgångsrik kvartett varav de båda senare befolkar sina böcker med figurer som ibland är bångstyriga på yttre gränsen av det acceptabla, eller bortom den. Pippi Långstrumps upprorslusta som inte alltid är comme il faut har ibland dämpats i de franska översättningarna, på det att läsarna inte ska bli des enfants terribles.

Jag vågar satsa många euro på att den just utkomna Boken om Mademoiselle Oiseau, skriven av Andrea de La Barre de Nanteuil som är en svenska gift och bosatt i Frankrike och illustrerad av Lovisa Burfitt (Rabén & Sjögren) kommer att bli pyramidalt framgångsrik långt bortom Sveriges gränser, kanske för att den är mera fransk än svensk. Det är historien om den nioåriga Isabella Artioli som är blyg intill självutplåning, en flicka som nästan inte syns. Hon bor i ett hyreshus nära Seine mitt i Paris, på Avenue des Temps Perdus (blinkningen till Marcel Proust är säkert avsiktlig). Högre upp i huset bor den exotiska Mademoiselle Oiseau som blir hennes vän när hon råkat trycka upp hissen till fel våning. Då hamnar hon i en lockande, fantastiskt främmande och poetisk värld, fjärran allt vardagsprosaiskt. Fröken Fågel (eller kanske skulle det stavas Vogel) är en högst sofistikerad och märklig människa, omgiven av sällsamma ting och en myckenhet kloka katter.

Tycke och vänskap uppstår dem emellan. Boken är möjligen främst avsedd för unga läsare som i den lär sig att den som är blyg, försagd, blek och tillbakadragen intill självutplåning inte behöver förbli det utan kan bli tuff och självständig. Det är samma förvandling som läsare av den stronga Pippi Långstrump kan genomgå, tack vare läsningens terapeutiska verkan och litteraturens makt, liksom de lär sig något livsväsentligt när de läser om Mumintrollens värld där oro och trygghet växlar på vådligt vis liksom i verkliga livet. Men också till åren komna läsare får mycket ut av boken om Mademoiselle Oiseau. Inte minst imponeras man av det språkliga fyrverkeriet och den uppenbara ordglädjen: det är både precist och personligt. Vändningarna verkar ibland ha sina rötter i ett sydsvenskt språkbruk – trots sitt mycket franska efternamn är Andrea de La Barre de Nanteuil lika hemma i Malmö, Lund och Dalby som i Paris förnämsta salar och salonger. Att hon har sin dagliga gång som PR-chef i ett av de stora franska modehusen har man kunnat läsa sig till i recensionerna som redan är många fast boken kom nyss.

Är till exempel det finurliga ”klacka-skor” malmöitiska, lundensiska eller Dalby-mål? Det kommer inte att bli alldeles lätt att överföra denna lekfullt idiomatiska svenska till andra språk när boken gör sitt, som man kan förutspå, snara internationella segertåg. Det hela är berättat med fart och flykt ända fram till den poetiska slutraden där Mademoiselle Oiseau svävar ut i den parisiska blå timmen på en matta dragen av fåglar (vad annars). Det är inte olikt Omars flygande matta hos Ture Sventon. Ett av deras bästa äventyr försiggår ju dessutom i Paris med omnejd där ett helt slott går upp i rök, till en amerikansk miljonärskas förtrytelse. Man är också tacksam att bokens många främmande ord och uttryck är franska. Sådant mår yngre läsare som är övergödda på engelsk och amerikansk slang bara bra av. På det viset lär de sig bland mycket annat hur man säger förbaskade hund på franska, och vad hundlort heter. Det kan man ha nytta av.

De eleganta illustrationerna i tusch och akvarell får mig att tänka på både Björn Winblad och på fransmannen Peynet som dessutom båda var verksamma hos Rosenthal där de dekorerade porslin. Det gör också Lovisa Burfitt vars stil är lika elegant som deras, men lite ledigare, i bilder som kommer att gå hem överallt. Kanske är det redan uttänkt att de ska behålla sin plats på sidorna oavsett vilket språk som texten sedan trycks på. Så brukar det ju vara numera vad gäller internationella barnböcker. Omslagsbilden på Mademoiselle Oiseau med en lång rad katter bakom sig är en pendang till Dodie Smiths bok om Cruella de Vil och hennes hundraen dalmatiner. Men av den huvudpersonens elakhet finns inte ett spår hos den kloka och varmhjärtade Fröken Fågel, hon som vet att behandla nioåringar vuxet.

Under läsningens gång har jag kommit att tänka på några andra slitstarka böcker om pigga flickors framfart i Paris, Ludwig Bemelmans serie om Madeline och Kate Thompsons om Eloise. Vad alla tre flickorna upplever är variationer på flera teman: kulturella egenheter och särarter, det främmandes lockelse och vänskapens betydelse tvärs över alla åldrar. Jag skulle inte alls bli förvånad om boken om Mademoiselle Oiseau blir lika läst och älskad som de. Ludwig Bemelmans bevarade sitt österrikiska lättsinne när han flyttat till USA, det märks särskilt väl i de sju böckerna om Madeline. Kanske blir de om Isabella Artioli efter hand lika många. I så fall önskar man att det fortsatt blir i samma suveräna blandning av svenskt och franskt som nu. En andra bok är på gång, planerad att komma ut nästa år. Förtjusande är inget ord jag gärna använder i onödan, det låter inte sällan lite våpigt. Men det adjektivet passar utmärkt i ett slutomdöme om en alltigenom charmerande bok, särskilt om det kopplas till en finurlig sammansättning vars upphov jag inte känner till men som är bra: Andrea de La Barre de Nanteuils och Lovisa Burfitts bok om vänskapen mellan Mademoiselle Oiseau och Isabella Artioli är en alldeles förtjusande näktergallimatias. 

Ivo Holmqvist

Ett PS om rubriken ovan:

Paris ske pris hette en vacker bok som Wahlström & Widstrand gav ut 1949, skriven av Stig Ahlgren. Ett år senare kom på samma förlag och i samma format Kungens Köpenhamn av Jan Olof Olsson, hans debutbok, och 1951 hans Engelska mil. Alla tre illustrerades av den legendariske tidningstecknaren Birger Lundquist.