Om Pat Barkers roman ”Toby’s Room”

Jag råkar lyssna på ett program från BBC. Den som introducerar säger “The programme contains one graphic scene.” Samma omsorg om publikens känsliga sinne har bioannonsernas ”contains nudity and coarse language” fast de lockar nog mer än de avskräcker. Om man går till sidor på nätet som samlar bilder på ansiktena på överlevande men vanställda soldater från första världskriget så finns ofta ett mycket mera berättigat caveat. Det tar en stund innan man hjälpligt vänjer sig vid de fruktansvärda ansiktsskador som man försökte lappa samman på Queen Mary´s Hospital i Sidcup, ett sjukhus som inrättades enkom för det och som var i gång en bra bit in på 1920-talet. Flera uppsättningar sådana porträtt finns på  www.gilliesarchives.org.uk (ni är förvarnade).

Den ena är en lång serie i pastell av Henry Tonks, en kirurg som samtidigt var en framstående konstnär som undervisade i anatomi på Slade School of Art i London före, under och efter första världskriget. Där lärde han dessutom unga konstnärsfrön att dissekera avlidna. Han är en av de faktiska figurerna i Pat Barkers mycket medryckande och intressanta roman ”Toby´s Room” (2012) som kan läsas för sig men som egentligen följer på hennes tidigare ”Life Class” (2007) och som i sin tur får en avslutning i ”Noonday” (2015). Trilogin utspelar sig vid samma tid som hennes tidigare så kallade Regeneration-trilogi (”Regeneration”, ”The Eye in the Door” och ”The Ghost Road”, 1991-1995) som möttes med många lovord, priser och utmärkelser och som sedan dess har blivit föremål för icke få akademiska uppsatser och avhandlingar.

Pat Barker har en arbetarbakgrund i norra England, med en besvärlig uppväxt (fadern försvann tidigt), och hennes genombrottsböcker ”Union Street” (1982) och ”The Century´s Daughter” (1986) höll sig till den miljön – hon kan i det stycket påminna om Beryl Bainbridge och är lika läsvärd. Hon vidgade sin intressesfär genom att gå tillbaka några decennier och i sin första och andra trilogi ägna sig åt The Great War som första världskriget med en märklig term kallas. Det är ett ämne som redan många överlevande sedan ägnade böcker. Flera sådana författare dyker upp i hennes halvt dokumentära rekonstruktioner, i den första trilogin bland andra poeterna Wilfred Owen (som omkom i kriget), Robert Graves och Siegfried Sassoon.

I dessa böckerna som alltså utspelar sig under första världskriget handlar det bland annat om ”The Return of a Soldier” som en bok av Rebecca West från 1918 kallades – en svensk motsvarighet är en av novellerna i Pär Lagerkvists ”Järn och människor från 1915 – fast med fler återvändare från skyttegravarna, och Henry Tonk och plastikkirurgerna i Sidcup är i fokus. Att boken kallas ”Toby´s Room” har flera förklaringar, både handfasta och symboliska. Virginia Woolf och Bloomsbury-gruppen passerar förbi, och några sidor är förlagda till Duncan Grants Charleston, det vackra huset med en tilltalande trädgård i närheten av Lewes inte långt från Leonard och Virginia Woolfs Rodmell där flera konstnärer i gruppen flockades. Virginia Woolfs bror Thoby stupade i första världskriget, en faktagrund för hennes roman ”Jacob´s Room”.

Det är alltså ingen tillfällighet att ett syskonpar finns med redan i Pat Barkers första kapitel där tiden är 1912. När historien sedan förs fram till krigsåret 1917 är han anmäld saknad på slagfältet, och en stor del av systern Elinors tid och ansträngningar ägnas åt att försöka få reda på hur och var han stupade. Hon låter sig inte nöja med det lapidariska telegrammet ”Missing, Believed Killed”. Händelsekedjan avslöjas på de allra sista sidorna, med en viss fördröjd effekt. Elinor står i centrum, och är fortfarande liksom i trilogins första del elev på konstskolan Slade. Nu sekunderas hon av två andra kamrater där, Kit Neville och Paul Terrant som båda överlever kriget, den förste dock knappt. Bakom de tre kan man ana faktiska förebilder, för henne den originella Dora Carrington, för männen målare som Paul Nash, Sidney Spencer och Mark Gertler.

Det finns tre övergripande ämnen i romanen: vad som verkligen hände på frontavsnittet när Toby försvann, hur Elinor efter hand frigör sig och blir självständig, och i samband med det en fortlöpande diskussion om konsten och kriget, framför allt om den fysiska och psykiska rehabiliteringen av återvändande soldater. Där låter Pat Barker oss alltså gå till några av källorna hon använt, genom länken till The Gillies Archives i en avslutande ”Author´s Note”. Första världskriget fortsätter att fascinera engelska författare och forskare – en mycket bra bok i den överväldigande mängden av sådana handlar om fem engelska konstnärer och hur kriget påverkade dem, David Boyds ”A Crisis of Brilliance. Five Young British Artists and the Great War” (2010, om Dora Carrington, Gertler, Nash, Spencer och Christopher Nevinson).

Mer ska inte här friläggas av Pat Barkers berättelseväv där flera trådändar lämnas oknutna: Now Read On – fortsättning följer… Däremot vill jag (fast Pat Barker inte gör det) gärna avsluta med att citera ett par allmängiltiga rader ur det brev som Dora Carrington lämnade efter sig när Lytton Strachey var död och hon nästan genast valde att följa honom: två stoiska rader, mutatis mutandi, ur en dikt av 1600-talsskalden Sir Henry Wotton:

”He first deceased, she for a little tried

 To live without him, liked it not and died.”

Ivo Holmqvist