Om ett brev från Sven Stolpe

Under mina tio år som svensk lektor på Nordisk Institut vid Odense Universitet (som efter en sammanslagning med Esbjerg sedan ändrade namn till Syddansk universitet) intresserade jag mig bland annat för svensk-danska litterära förbindelser. Det avsatte en längre artikel i Nyt fra Odense Universitet och i Bokvännen. Där förtecknade jag dessutom Adolf Hallmans bidrag i både dansk press (främst Politiken) och i svensk. Han var den förste i Sverige att uppmärksamma Tom Kristensens stora roman Hærværk (i Sydsvenskan). Jag skrev understreckare i Svenska Dagbladet om Christian X och besættelsen och om Hans Kirk, och artiklar där och i Sydsvenskan om bland andra Hans Scherfig. Långt senare försökte Aage Jørgensen och jag så fullständigt som möjligt förteckna vad som skrivits i Sverige om H C Andersen och om Karen Blixen, i böckerna ”H C Andersens underbara resor i Sverige”, och ”Den främmande förförerskan: svenska synpunkter på Karen Blixen”, båda med utförliga bibliografier.

Jag skickade frågor om deras danska förbindelser till Ivar Lo-Johansson – den första boken om hans författarskap skrevs av en dansk – och till Artur Lundkvist som först orienterade sig i omvärlden via Köpenhamn, och fick vänliga brev tillbaka, som framgår av ett par tidigare inlägg på den här sidan. Däremot förblev en artikel oskriven, om Otto Gelsteds roman ”Judarna i Husaby” som handlar om hans tid bland danska flyktingar på Visingsö under kriget (i det exemplar som fanns och jag hoppas fortfarande finns på Gränna bibliotek hade någon nogsamt noterat vem som dolde sig bakom alla påhittade namn i boken som på sitt sätt är en nyckelroman) – det får bli framöver.

Och så skickade jag ett brev med tio frågor till Fil. Dr. Sven Stolpe, Stjärnesands gård, Malexander, Boxholm, daterat 29 juni 1979. Han hade just haft inne en artikel i köpenhamnsavisen Kristeligt Dagblad där jag var recensent. Några månader senare fick jag av en hjälpsam medarbetare på tidningen en lista på hans bidrag från mars 1963 till november 1974, sammanlagt trettiotvå artiklar. De berörde bland andra Hammarsköld, Fröding, Ingemar Hedenius, Bertrand Russel, Wittgenstein och Danilo Dolci. Påfallande många diskuterade världspolitik: Lenin, Ho Chi Minh, stalinismen, och flera förstås religiösa ämnen, en av dem om Heliga Birgitta som han hade doktorerat på (”Den mærkeligste kvinde i Rom”) fast det njugga mottagandet av hans avhandling inte möjliggjorde en akademisk karriär för honom sent i livet. I stället blev han lektor vid gymnasiet i Mjölby, inom någorlunda bekvämt räckhåll från Malexander,

Jag ställde honom tio frågor. Den första efterlyste listor på hans artiklar i dansk press (Dansk kronikindex var till ingen nytta eftersom det inte gick särskilt långt tillbaka) och den andra ville veta vad han skrivit om dansk litteratur. Sedan undrade jag hur hans böcker hade lanserats i Danmark, och vidare om han hade särskilda kontakter inom den danska förlagsvärlden och bland danska författare – jag nämnde särskilt Hakon Stangerup. Hade han föreläst i Danmark? Hade han samarbetat med Jørgen Bukdahl? Skulle något ur hans senare produktion översättas, som Strindbergsboken? I de fem sista frågorna lämnade jag Danmark och undrade mera allmänt vad han tyckte om Sverige och svensk kultur, om skolreformer, bokutgivning och kulturbevakningen i svensk press. Hur såg han på den svenska kulturtraditionen, om en sådan fortfarande fanns? (detta med anledning av en då aktuell debatt i kulturtidskriften Artes). Var intresset för religiösa frågor tilltagande (jag nämnde Gunnel Vallqvist) eller upplevde han tvärtom ett avkristnande? Och så bad jag honom avslutningsvis nämna vilka författare av en yngre generation som vore värda uppmärksamhet. Mina slutrader var dessa:

”Jag hoppas få göra en intervju vid ett senare tillfälle, när det passar bättre. Er korta historia ’Vid franska gränsen’ har jag haft stor nytta av som hörövning, först vid Auckland universitet på Nya Zeeland, sedan i Odense, i svenskundervisningen – de danska studenterna blir så glada när de märker att de vid första försöket förstått nästan allt.” Och så bifogade jag den längre recension jag just skrivit om en aktuell bok om det tidiga påvedömet av Tore Nyberg i Odense, expert på birgittinerorden, något som borde kunna intressera honom

Det utförliga svaret kom tre veckor senare, inlett på mycket vänligt vis. Kanske insåg han inte att den han skrev till var trettionio år yngre, eller också tyckte han tvärtom att det var roligt med ett ungdomligt intresse (många om inte alla i hans gymnasieklasser i Mjölby hade gillat hans lärda lektioner, liksom jag i början av 1960-talet hade gjort med den lika lärde och associationsrike Per Wieselgrens på Eslövs högre allmänna läroverk som var fyrtiofyra år äldre än jag).

—–

Fil. dr SVEN STOLPE

Cavaliere di Grazia Magistratle del Sovrano Militare Ordione di Malta

Cavaliere di Gran Croce del Ordine Militare del S.S. Salvatore

Chvalier de la Légion d’Honneur

18/7 – 79

Broder,

Förlåt dröjsmålet med svar. Varit sjuk och bortrest igen.

Ngn förteckning eller samling av mina artiklar i dansk press har jag inte. Jag sände dit de artiklar som jag trodde kunde ha intresse för danskar eller sådana som direkt beställdes av redaktionerna. Ngn konsekvens förekom inte.

Jag hade en utmärkt förläggare i Haase vid Løvstræde som tog min första roman I dödens väntrum – två upplagor – och ytterligare några, min bok om Kaj Munk förstås och jag tror också min bok om ”Fem norrmän” och sedermera Hammarskjöldboken.

Hakon Stangerup som jag råkade på ett studentmöte i Larvik i Norge 1928 eller 1929 var min förste danske vän. Han frågade mig redan  då: ”Har du skrivit ngn bok?” Nej, men jag skulle snart göra det, Två generationer 1929. Han hade debuterat redan, fast han visst var ngt år yngre än jag. Vi var sedan länge vänner, jag skrev om hans böcker och han då och då om mina. Men vi kom ifrån varandra och hans tragiska öde visste jag ingenting om förrän han hunnit slå sig fri igen och skapat sig en ny stark ställning, Först gm hans sons roman har jag fattat hur allvarligt han upplevde förföljelsens tid,

Det är riktigt att jag skrev om ung dansk litteratur och han om svensk och att vi orienterade varandra.

Jag tror Hakon översatte mina första böcker. Jag lärde sedan särskilt känna Tom Kristensen, en stor upplevelse, och hans pendang Henning Kehler som skänkte mig alla sina böcker – han blev ju Hakons bödel senare. Men försvann själv i utstötthet – skrev ju sedan bara små skådespel, av vilka väl inget ar verkligt betydande. Tom och Henning dominerade helt dansk litteraturdebatt under min första tid som författare. (Jag äger förresten en färglagd teckning av Adolf Hallman som ger en ypperlig bild av Tom K-n som ung och en kvinna – hans hustru ellerälskarinna, jag vet inte. Den sitter nu i mitt hem, men i samband med dess försäljning och min flyttning till Italien för gott skall jag erbjuda den till salu i Köpenhamn.)

Jag har föreläst ganska ofta under 30talet i Danmark, vid universiteten, t.ex. i Aarhus. Jørgen Bukdahl blev min vän – jag skrev om honom i Ord och Bild en uppsats som sedan omtryckts i en av mina essayböcker, Jag gillade Kai Friis Møllers elaka kritik av hans språkliga oarter, självförälskelse och självöverskattning men jag tog starkt intryck av hans berömda två böcker om Norge som öppnade en ny värld för mig – och för många. Jag föreläste en gång ngn vecka på Askov. Jag minns att jag behandlade Geijers personlighetsfilosofi och Söderbloms kristna utvecklings- och frihetslära.

Danska präster råkade jag naturligtvis under de år jag samarbetade med Oxfordgruppen, vars danska ledning jag ju väl kände. Talade också många ggr på gruppernas möten i Danmark.

Om mina nya böcker kommer i Danmark? Jag vet inte. Jag har som så många äldre svenska författare förlamats av det faktum att vi praktiskt taget inte får behålla ett öre av våra honorar (90 %-s marginalskatt) – jag bryr mig inte om att skriva kontrakt ens på min Strindberg-bok som gått storartat, jag skriver gratis och föreläser gratis och orkar inte förhandla om översättningar mer. Men naturligtvis skulle jag vilja ha ut mitt Birgittaverk på danska – det har översatts till en rad andra språk.

Den svenska kulturtraditionen? En stor fråga. Den ungdom som nu präglats i den sk nya skolan i Sverige förefaller mig nästan genomgående sakna sinne och kännedom om svensk kultur. En vanlig svensk gymnasist eller student vet inte vem Geijer, Wallin, Franzén, Billingarna, Söderblom är,,, De danska skolorna står ju f n vida högre än de svenska. Jag var lektor fem år eller ngt mer och hann då uppleva den enorma moraliska, intellektuella, andliga och hunskapsmässiga sänkningen i den svenska skolan.

Men det märkvärdiga är att jag alltjämt i över 70årsåldern får ett så ofantligt starkt eko i Sverige, både för min polemik mot Palme och hans kumpaner och för mina religiösa böcker. Jag blir ingen dag uppringd av mindre än tio nya personer men ofta av fyrtio som vill ha föreläsningar! Men jag svarar i regel nej. Har varit och är rätt illa sjuk och kommer inte så långt med bara hälften av en enda lunga kvar, med sviktande hjärta och uppreade canceringrepp. Min svenska litteraturhistoria blir tydligen en mkt stor framgång – den egentliga försäljningen sätter dock in först när alla nio banden är klara (jag skriver nu på det sjunde, om nittiotalet).

I höst kommer dels ett stort praktverk, (”Fyrtio svenska författare” (100.000 ex för en bokklubb och så en bokupplaga som Kärnekull ger ut) samt en mkt kritisk bok om Olof Lagercrantz som jag tycker är den svenska oandlighetens och dekadensens farligaste person (men icke obegåvad, icke utan charm). Hans prisade Dantebok är ju fullkomligt vanvettig.

Jag märker också ett mkt stort religiöst intresse vart jag kommer – vida starkare än i ungdomsåren. Svenskarnas syn på  katolicismen är ju också nu helt förändrad – mkt positiv. Särskilt efter påven Johannes Paulus II:s framträdande.

Svenska författare av vikt just nu? Lyrikern Bo Setterlind förstås – för mångskrivande men i sina bästa hundra eller 150 dikter ett geni. Bästa huvudet har Sven Fagerberg. Men han är mer essayist än gestaltande diktare. Däremot saknar jag all förmåga att uppskatta den preciöse Gyllensten som aldrig kan skapa levande gestalter, Delblanc som i sina romaner är olidlig för mig (Strix-gubbar, spexgrevar) etc. Göran Tunström är intressant men inte verkligt betydande, K R Gierows berömda två sista diktsamlingar finner jag sterila och närmast pinsamma – vi är annars goda vänner.

Men jag står ju litet utanför. Jag är väl den ende svenske författare som aldrig fått ett litterärt pris – bojkotten från alla instanser är envis. Lika bra – jag är ointresserad av att vara en svensk stjärna och skulle aldrig stå ut med att samarbeta med det nuvarande gänget i Sv akademien. Alla kan förresten inte få rum där.

Detta blev i sanning magert, Men vi kanske kan fortsätta korrespondensen eller äntligen mötas.

Hjärtlig hälsning

Tillgivne

Sven Stolpe

…..

Alla som läst Eyvind Johnsons mäktiga triptyk om Johannes Krilon, vars efternamn nog ska förstås som sammansatt av Kristus och Platon, vet att ett hatiskt porträtt av Sven Stolpe upptar många (alltför många) sidor i mittdelen, ”Krilons resa” som kom 1942. Där uppträder Dr. Tollius som en odräglig besserwisser, bland annat i fråga om det danska: ”Om Danmark vet jag mer än ni någonsin kommer att hinna lära er, passade Tollius på att säga. Jag har skrivit om de andliga rörelserna i Danmark från Holger Danske och biskop Absalon och cimbrerna och jomsvikingarna ända fram till pingst 1941, för längre har jag inte hunnit. Dessutom har jag bilat genom Danmark flera gånger och varit i Köpenhamn ofta. Jag måste säga att jag är omtyckt av danskarna och har många vänner därnere. Jag vet allt som jag behöver veta, i varje fall tror jag inte att ni kan fördjupa min syn på landet. Nej, herr Krilon, ni ska inte försöka imponera på mig.” Icke förty passar den milde fastighetsmäklaren Krilon på att citera flera danska poeter, bland dem Hans Hartvig Seedorf Pedersen, Tom Kristensen och Johannes Jørgensen, men dessutom den påhittade skalden Mikkel Hansen Jærnskiæg. Också honom känner Tollius förstås till – ett slag under bältet och ett ganska billigt knep av Eyvind Johnson.

När en monografi om Sven Stolpe kom långt senare recenserade jag den så här:

”Mitt i bullret hörs en stilla ton…”

Svante Nordin: Sven Stolpe – blåsten av ett temperament. Atlantis 2014, 327 s.

Riktigt lika heltäckande som i sina tidigare böcker om Fredrik Böök och Ingemar Hedenius är lundaprofessorn Svante Nordin kanske inte i sin monografi om Sven Stolpe (1905-1996), och den verkar skriven med en större återhållsamhet. Men det är en mycket välavvägd och upplysande kartläggning av en kontroversiell man som ständigt syntes och nästan alltid gick på tvärs. Denna biografi om den sällsynt produktive Stolpe är grundad på brev, dagboksanteckningar och andra dokument som först nu blivit tillgängliga. Hans mest populära roman, I dödens väntrum, är delvis självbiografisk liksom A. E. Ellis Sträckbänken och Thomas Manns Bergtagen, romanen om Hans Castorp som ska tillbringa några veckor på ett sanatorium i Davos men som blir kvar där i åratal. Stolpe hade varit lungsjuk i sin ungdom, liksom Olof Lagercrantz. Om honom skrev han en hatisk och mystifierande bok där han talar om dennes demoniska undermänsklighet – hos Svante Nordin får man förklaringen till hatet. Sven Stolpe var en man med fasta och skarpa åsikter både om litteraturen och dess författare, och om kritikerkolleger. Han hade lätt för att skriva: ”Hur många sidor har du ljugit ihop i dag då?” frågade Dag Hammarskjöld vid hans fönster i Uppsala. En kollega med skrivkramp som var stipendiat på Sigtunastiftelsen har berättat hur Stolpes skrivmaskin i rummet bredvid höll högsta fart och skramlade trosvisst tvärs genom väggen. Så hann han också med febrilt mycket, som journalist, polemiker, propagandist för kontinentens katolska författare, populariserande litteraturhistoriker och som forskare, och film intresserade honom. Han redigerade under ett par år på 1930-talet tidskriften Fronten som dock inte fick samma genomslag som Spektrum, och under många år syntes han på kultursidan i Aftonbladet. Hans böcker kom i strid ström: romaner, memoarer, litteraturöversikter, kåserier, översättningar. Hur bedövande kompakt hans bibliografi är kan man se av Elisabeth Stenborgs grundliga artikel om honom i Svenskt Biografiskt Lexikon. Doktorsavhandlingen 1959 om Drottning Kristina väckte historikern Curt Weibulls ogillande. Den kitslige opponenten gick onödigt hårt åt den vid disputationen och det blev ingen sen akademisk karriär, i stället blev han lektor på gymnasiet i Mjölby. I radio och på TV var han vällustigt vältalig och lade gärna beslag på hela taletiden, som man säger på danska. Den danska och norska liksom den tyska och franska litteraturen – särskilt de katolska författarna – var han ordentligt inläst på, så mycket att den spydige Eyvind Johnson låter sin odräglige besserwisser Dr. Tollius lägga ut texten kring de danska författarna som han förstås läst allt av, i en mera klumpig än kvick karikatyr. Läsarna av de tre romanerna om Johannes Krilon på fyrtiotalet hade säkert lätt att se att det var Sven Stolpe som var måltavlan, särskilt som det oftast när Dr. Tollius dyker upp i romanen handlar om Frank Buchmans Oxford-rörelse, den som sedan bytte namn till Moralisk Upprustning och där man var full av bekännelseiver kring fyra så kallade absoluter: absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek. Bertil Malmberg var en annan namnkunnig medlem av gruppen men lämnade den ganska snart (det var han som talade om blåsten av ett temperament hos Stolpe). Svante Nordin visar bland annat att det efterhängsna talet om Stolpes nazistsympatier saknar all grund. I sin slutsummering citerar han några träffande rader av Bo Setterlind om hjärtats oro hos den feberaktigt verksamme Sven Stolpe: ”och mitt i bullret hörs en stilla ton,/ en sällsam strävan att i hjärtat vara/ ej en rubrikens men en trons person.”

Mina slutrader var nog lite förhastade, det inser jag sedan jag nu på nätet läst Hans Hederbergs DN-artikel den 13 januari 2015 ”Därför kan Sven Stolpe inte frikännas från nazismen”, och de anonyma raderna om ”Sven Stolpe, Oxfordrörelsen och andra världskriget” på websidan Globala eremitaget.

Ivo Holmqvist