Om en amerikansk författare och hans svenske förläggare

Dear Friend – Dear Comrade! Upton Sinclairs korrespondens med Axel Holmström.

Upton Sinclair blev oerhört mycket läst under sin åttioåriga levnad. Hans titlar, ännu några fler än hans år, nådde stora upplagor och översattes till mängder av språk. Bland annat kom ungefär hälften av dem på svenska. Om man t.ex. söker på den svenska nationalbibliografin Libris ger det 151 träffar varav 64 svenska, en del av dem visserligen om- och nytryck. [Tjugo år efter att denna artikel skrevs har antalet ökat väsentligt: 2019 är siffrorna 337 och 102]. Ronald Gottesmans Upton Sinclair. An Annotated Checklist som kom 1973 är en diger bibliografi på 544 sidor, fast sekundärlitteraturen som förtecknas är bara den som skrivits på engelska, inga andra språk. Mest känd blev Sinclair för sin femte bok, The Jungle från 1906 (Vildmarken på Björck & Börjesson redan samma år). Det är historien om Jurgis Rudkus från Litauen som emigrerar till Amerika och som det går illa för i Chicagos slakterier. Det finns mera betydande amerikanska realister och naturalister än Sinclair, bland dem Theodore Dreiser, Frank Norris och Jack London (som nykteristen Upton Sinclair förgäves försökte få att dricka mindre – breven kan läsas i faksimil på internet). När Conan Doyle en gång kallade honom för Amerikas Zola så är det ganska missvisande, som Jacqueline Tavernier-Courbin påpekar i sitt avsnitt om The Jungle och Jack Londons The Call of the Wild, i The Cambridge Companion to American Realism and Naturalism (1995). Skildringen i denna proletärroman av slitet i konservfabrikerna i Chicago är bitvis gräll: en korvstoppare i fabriken faller i köttkvarnen och blir mycket riktigt korvstoppning. Men det tog skruv. Visserligen handlade bara åtta av de mer än trehundra sidorna i romanen om sådant snusk, men många läste skildringen och förfasade sig, bland andra Theodore Roosevelt som därmed fick en effektiv ammunition för en lagändring. På sommaren det året drev han igenom The Pure Food and Drug Act och The Meat Inspection Act. Det var hög tid, redan åtta år tidigare hade soldaterna i spansk-amerikanska kriget dött som flugor, inte i strid utan förgiftade av ruttet konserverat kött. Sinclair spred långt senare den apokryfiska historien om hur den andre presidenten Roosevelt som yngling fått boken uppläst för sig av mamma vid frukostbordet, något som gett honom bestående avsmak för köttkonerver. Det är en bra historia men knappast sann. 1906 var Franklin Delano redan 24 år gammal och åt nog inte längre frukost med mamma i huset i Springwood. Romanen gick i många upplagor (fem bara på svenska), och inkomsten plöjde Sinclair ner i ett utopiskt kollektiv i New Jersey där en av vaktmästarna var en yngling vid namn Sinclair Lewis, han som senare skulle få det Nobelpris som Upton Sinclair länge och ihärdigt fikade efter, som framgår av breven till hans svenske förläggare Axel Holmström (ibland gav de båda författarnas likadana namn, om än för- respektive efternamn, upphov till förväxlingar, till bådas irritation). Farmen som hyste kollektivet brann ner, pengarna försvann, och Sinclair fortsatte sittbrödskrivande med starkt socialistisk observans. Han var en renlevnadsman antingen det gällde att äta vegetariskt eller att på andra sätt förbättra samhället. Av litteraturen om honom framgår att t.ex. första hustrun inte hade det så lätt med denne monomant viljestarke puritan. I sin långa rad av romaner attackerade han det mesta av etablissemanget och siktade in sig på den ena yrkeskategorin efter den andra: präster, företagsledare, universitetsfolk, finansmän osv. Det kom att stå honom dyrt längre fram, när hans många skarpa pilar vändes mot honom. 1928 protesterade han i romanen Boston mot justitiemordet på anarkisterna Zacco och Vanzetti som hade avrättats året innan. I det engagemanget hade han sällskap med t.ex. Katherine Anne Porter, den unge målaren Ben Shahn, och domaren Felix Frankfurter. Men Upton Sinclair var inte enbart en skrivbordsmänniska. Han blev en av förgrundsfigurerna i den populistiska EPIC-rörelsen, uttytt ”End Poverty in California”. Med den i ryggen ställde han upp som demokratisk guvernörskandidat i Kalifornien 1934. Ett tag såg det ut som om han skulle vinna, men så föll han på eget grepp. Hans smarta motståndare var lika goda muckrakers som han och citerade hans många utfall i romanerna. Det hjälpte inte att Sinclair fick draghjälp av både Albert Einstein (de spelade violin samman) och Charlie Chaplin. Smutskastningen lyckades, bland annat med hjälp av fejkade journalfilmer där trashankar lockades likt gräshoppssvärmar till Kalifornien för att leva på Sinclairs generösa socialhjälpspengar. Trots den skrämselpropagandan var det nära att han vunnit valet. Han fick bara ett par hundra tusen röster färre än sin republikanske motståndare (en tredje kompromisskandidat som i sista stund skjutits in stal de avgörande rösterna). Den radikale Santa Cruz-historikern Page Smith har ägnat den episoden en del intressanta sidor i sin Redeeming The Time A People´s History of the 1920s and the New Deal (1987), och nu senast har Kevin Starr skrivit ännu utförligare i sin Endangered Dreams – the Great Depression in California (1996). Före valet gav snabbskrivaren Sinclair ut en bok som förespådde hur Kalifornien skulle gå en lycklig morgondag till mötes sedan han valts till guvernör och hade genomfört sina storstilade (och svepande luftiga) ekonomiska reformer: I, Governor of California, and How I Ended Poverty (1934). Efter valet, när han väl fann sig slagen, drog han nytta också av sina negativa erfarenheter i boken I, Candidate for Goivernor, and How I Got Licked (1935). Upton Sinclairs sista stora projekt var en samtidskrönika, de elva volymerna om Lanny Budd, en huvudperson som delvis modellerades på Franklin Delano Roosevelts utrikespolitiske rådgivare Cornelius Vanderbilt J:r. I denna krönika som mera rör sig på ytan än djupet har huvudpersonen en märklig förmåga att dyka upp så snart ett vittne till historiskt avgörande händelser behövs. Den tredje delen, Draksådd, renderade honom dock ett Pulitzer-pris, och hela serien sålde oerhört bra, något som han nogsamt höll sin svenske förläggare underrättad om. Bara nio av de elva delarna tycks ha försvenskats. De gavs ut i mäktiga band, några med omslag av Bertil Bull Hedlund som var lika vackra som dem han gjorde till översättningarna aven annan amerikan, William Faulkner. Omslagen till en del av Sinclairs tidigare romaner på tyska var lika intressanta, de var fotomontage av John Heartfield. Fyra av de svenska delarna blev dessutom stilistiskt bättre än originalen, tack vare Karl Vennberg som i rask takt försvenskade dem under krigsåren, ungefär samtidigt som han tog sig an Franz Kafkas romaner och noveller.

Axel Holmström hade sitt kontor på Döbelnsgatan 67 B i Stockholm, och från 1938 på Barnhusgatan 10. Men han var skåning, född i Lund 1881, och från ungdomen en övertygad och propagandistisk pacifist och socialist. Han var tidigt fackligt verksam, först i bageriarbetarnas förbundsstyrelse och senare i Stockholms arbetarekommuns styrelse där en av hans kolleger var själve August Palm. Han var expeditör för tidningen Brand som också gav ut anarkisten Furst Krapotkins skrifter. Honom läste Holmström (liksom lite senare Eyvind Johnson) flitigt, och tog livslångt intryck av, som Tore Blom framhåller i sin sympatiska minnesbild i Vägen till boken. En bokförmedlares minnen (1959). På det Holmströmska förlaget som startade 1910 debuterade bl.a. Gustav Hedenvind-Eriksson och Harry Blomberg. Men det var framför allt fyra utländska författare som kom att höra till förlagets stapelvaror: Lisa Tetzner med sina radikala barnböcker, Jaroslav Hasek med sin bok om Svejk, det gåtfulle B. Traven, vem han nu var i sin mexikanska isolering: Kejsar Vilhelms illegitime son? Bruno Torsvan, Ret Marut från Der Ziegelbrenner, Otto Feige? Och så Upton Sinclair, främst av alla vad gäller antalet översatta titlar. Om det Holmströmska enmansförlaget på vänsterkanten och dess plats i raden av tidiga arbetarförlag har Johan Svedjedal skrivit i första delen av sin Bokens samhälle, från 1993. Axel Holmström var en idealist som bland mycket annat i åratal engagerade sig i Amalthea-männens öde, de tre ungsocialisterna som 1908 sprängt ett fartyg med engelska strejkbrytare (en dog) i Malmö hamn. De dömdes till döden men fick straffet omvandlat till livstids fängelse vilket i Holmströms och många andras ögon framstod som en hård klassdom. En av Jolos allra sista artiklar (i Dagens Nyheter den 3 januari 1971, omtryckt i Alla tiders Jolo, 1995) var för övrigt en intervju med en av de tre, Anton Nilsson. Holmström bildade en kommitté för de fängslade. Han höll en uppsjö av föredrag under de nio åren och uppvaktade utan att förtröttas Gustav V och olika ministrar. Det var Holmström som 1917 tog emot telefonsamtalet när Hjalmar Branting ringde direkt från Slottet så fort amnestin beviljats i konseljen.

När Upton Sinclair dog testamenterade han mer än 8 ton papper till Indiana University påstår Malcolm Bradbury i sin The Modern American Novel. Siffran är säkert inte överdriven. Enbart korten på ”Sinclair, Upton (1888-1968)” fyller en stor mängd kartonglådor i The Lilly Library i Bloomington. På ett av dem förtecknas korrespondensen mellan honom och hans svenske förläggare Axel Holmström: 95 brev och telegram som skickades från Amerika till Sverige och 63 som gick i andra riktningen. Brevväxlingen, som verkar ha slumrat ostörd i arkivet sedan slutet av 1960-talet, hade hållits vid liv under nästan ett kvarts sekel, från 1926 till 1948. Men redan 1917 bör de ha haft kontakt med varandra eftersom Axel Holmström det året gav ut Kung Kol. Från de första nio åren finns dock inga brev bevarade, åtminstone inte på detta håll i den väldiga samlingen; kanske finns spår i Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. I det första av breven, daterat 21 maj 1926, klagar Sinclair över att förläggaren inte låtit hans agent Mrs. Jensen fått veta hur många exemplar som sålts av Kung Kol, Jimmie Higgins (som hade kommit på svenska två år tidigare) och årets Man kallar mig timmerman: en historia om Kristi återkomst. Författaren tar Holmström i örat för bristande eller senfärdig redovisning, ett tema som är genomgående under alla tjugofem åren. Men han gjuter genast olja på vågorna: om böckerna visat sig gå dåligt så kan villkoren göras mindre betungande för förläggaren. Holmström tar honom ad notam i sitt svar den 6 augusti. Han vill helst få ett års kredit för varje ny bok eftersom det är svårt att sälja en andra upplaga i ett så litet land som Sverige, och han ber om att få sänka royaltyn från tio till sju procent, samtidigt som han aviserar att Olja ska komma till hösten. Sinclair går med på det lägre honoraret. Sedan dröjer nästa brev till i januari 1928, då Sinclair talar om att hans roman om Zacco och Vanzetti-fallet går som följetong i månadsmagasinet The Bookman i New York: skulle man inte kunna intressera svenska tidningar för den? Axel Holmström gillar inte den idén, som han framhåller i ett brev till den ,litterära agenten (en översättning bifogas svarsbrevet till Sinclair). Det är ställt till Fru Elise Jensen i Ålsten, senare välkänd för sin verksamhet inom RFSU under sitt dubbelnamn Ottesen-Jensen: Det inleds med ett kollegialt ”Comrade!”. Holmström förklarar att svenskar inte köper böcker som gått som följetong i dagstidningar, de klipper i stället ut avsnitten och sparar dem. I brevet till agenten ber han samtidigt om att få svensk ensamrätt på Sinclairs samtliga böcker, och ber författaren om nytagna foton inför den kommande femtioårsdagen. Dem får han i februari. Frågan om honorar förs vidare, sedan Holmström tagit råd av en jurist på Bokförläggareföreningen. Redogörelsen för svenska copyrightbestämmelser är lång och invecklad i detta brev, daterat den 20 mars 1928. Det sägs också att Eugen Albán nu är i färd med att översätta Brev till Judd. Han var ännu flitigare än vanligt det året och hann med hela tre titlar. Under många år översatte han nästan allt av Sinclair som gavs ut på svenska, med några få undantag (bl.a. Ture Nerman med tre titlar och Claës Gripenberg med en). 1936 tar så Axel Holmströms son Arne över de flesta försvenskningarna, dock ibland avlöst av Karl Vennberg. Enligt ett reklamblad som bilagts brevet är Sinclair ”en socialismens förkämpe men samtidigt en stor författare, som sättes sida vid sida med sådana litteraturens mästare som Voltaire, Strindberg, Zola, Tolstoj etc.” Bladet reklamerar för hans samlade arbeten i fjorton eleganta halvfranska band för 145:50 vilket bör ha varit en kännbar summa, men de ”säljes även på avbetalning ned kr 7:50 per månad”. Upton Sinclair uttrycker sitt gillande i april fast reserverar sig för illustrationen på flygbladet, foto på en liten byst av Sinclair som Carl Eldh skulpterat: den större som han också gjorde är bättre. I september gratuleras författaren på femtioårsdagen och Holmström passar på att berätta när och var han läste Vildmarken första gången; på nyåret 1907 då han satt i fängelse i 7 månader efter ett antimilitaristiskt föredrag. Han bifogar dessutom några uppskattande rader från Hinke Berggren, ”a wellknown agitator and popular writer, who nearly always is out on propagandaturs”. Axel Holmströms engelska är inte alltid grammatiskt korrekt och inte heller alltid rättstavad, men den är mycket uttrycksfull, som i denna uppskattande rad: ”But like Thyrsis felt that he had the spark, so I felt that you were the author, who this small country and above all the workers needed. I am very glad now to be able to tell you that you among the class-conscious workers are the most read author in Sweden.” Av svaret från Kalifornien framgår att Holmström skickade med sitt foto. Upton Sinclair tycker sig se ett släkttycke med en berömd svenskättling i USA: ”You would not require very much change to make you into our poet, Carl Sandburg.” I samband med femtioårsdagen har en del svenska bokhandlare ställt ut Sinclairs böcker samman med Carl Eldhs byst i sina skyltfönster, får Sinclair veta i oktober av ett brev som omtalar att Mr Albán håller på med Boston och att en teaterdirektör i Stockholm är intresserad av Sjungande fängelsefåglar. Sinclair skickar i december en recension av en New York-uppsättning av pjäsen. I februari bästa år (1929) handlar det dels om honorarfrågor, med Elise Ottesen-Jensen som mellanhand, dels om en studiecirkel i engelska som gärna vill köpas 50 exemplar av Jimmie Higgins direkt från USA. Tredje svenska delen av Boston är tryckt och klar, och ett exemplar har sänts till Long Beach, Kalifornien. Författaren är lika generös i gengäld: läsecirkeln får fyrtio procents rabatt. I ett brev skrivet på valborgsmässoafton 1929 nämner Holmström en ”highbrow conservative doctor of letters” som avlossat följande bredsida i Biblioteksbladet både mot Floyd Dells nya biografi om Sinclair och mot Sinclair själv: ”The very often sentimental motives in Sinclairs books and the party-political emphasized advertisement one has given his book have made him very known and read, but no critic has ever got the idea to mention him on the same time as for instance Sinclair Lewis, Theodore Dreiser or Edgar Lee Masters.” Det later som om det kunde ha varit en av Fredrik Bööks attacker. Recensentens namn nämn inte. Men han har fått svar på tal av Oscar Olsson i Bokstugan, skriver Holmström och efterlyser positiva författaromdömen om Sinclair. Han får ett par sådana i mitten av maj, i broschyrer som skrivits av Sinclair Lewis och H. L. Mencken, Och från Edgar Lee Masters har Upton Sinclair fått flera brev som han ska leta upp. På senhösten 1929 handlar författarens brev om en bok han tänker ge ut, baserad på hans hustrus telepatiska experiment, och så dyker en ny boktitel upp, Mountain City, som Elise Ottesen-Jensen får tre korrekturavdrag av, och Eugen Albán ett. I februari 1930 hårdnar tonen märkbart, om än tillfälligt. Författaren efterlyser en fullständig redovisning: ”I cannot have you go indefinitely issuing my books, and not sending me my share.” Tills han får en sådan får den senaste romanen anstå. Fjorton dagar senare svarar förläggaren genom att skicka en remiss på 1.071 kronor, gällande första delen av Boston och efterlyser samtidigt en kvittering på de 1.627 kronor som betalts för Gyllene länkar i september. Holmström vill också veta vad Sinclair anser om Edward Dahlbergs nya Bottom Dogs. Svaret är daterat den fjärde mars: Dahlbergs bok är inte intressant, skriver Sinclair, däremot är Michael Golds Jews Without Money det. Man kan så här i efterhand beklaga Upton Sinclairs njugga utlåtande. Trettiotalsrealisten Edward Dahlberg hade hedrat Holmströms utgivning, men nu blev det inte så. Sinclair tackar för de båda checkarna men efterlyser fortfarande en fullständig redovisning. Men redan två dagar senare skickar han några författarkollegialt lojala rader, samman med en positiv recension av Dahlbergsbok ur New York Herald Tribune: ”I send you this so you may not be prejudiced against the book. It happens to be a type of writing which I especially do not care for.” Redan den 7 mars sänder sedan Holmström en lång redogörelse för läget på honorarfronten; en betydande check från Stockholms Enskilda bank bifogas. Men det är inte alldeles lätt att sälja böcker i Sverige i början av trettiotalet, det framgår av brevet, och Holmström beklagar att han varit tvungen att ge återförsäljarna en provision på 57 %, och att de stora förlagen nu realiserar sina böcker. Han ber därför om respit och försvarar sig med att han trots allt sålt ganska stora upplagor, tack vare de låga priser han åsatt Sinclairs böcker. Dreisers och Sinclair Lewis´ romaner säljs i mycket mindre upplagor, ”But I have made it to a task of my life to get the great masses of the people to read your books.” Sinclair begär kort därefter en lista över vad som hittills publicerats på svenska, norska och danska. Den 28 april avgår den från Stockholm, omfattande nästan ett tjog titlar. Holmström ställde dessutom samman en lista på de tyska titlarna. Den är nästan dubbelt så lång och inkluderar Herzfelde: Upton Sinclair, Leben und Werk, dvs en bok av John Heartfield. Sex har getts ut i Oslo, tio i Köpenhamn, en i Reykjavik. I maj börjar författaren i Kalifornien härskna till, när slutredovisningen fortfarande dröjer. I mitten av juni får han dock nästan tusen kronor för tredje delen av Boston, och den tionde juli så en redovisning för hur många exemplar som tryckts av böckerna alltifrån Kung Kol till och med Boston, med uppgifter om vilka honorar som betalts ut. Slutsumman är inte föraktlig, 17.628 kronor och 25 öre. Holmström listar också vad som återstår att betala. Det är en hel del, men han ber om uppskov eftersom tiderna är ogynnsamma för en förläggare: ”now the market is ’flau’ and it is very hard to sell your books.” I oktober aviserar Sinclair att han har för avsikt att resa till Sovjetunionen under våren. Kanske kunde han passa på att hålla några föredrag på engelska i Stockholm då, fast i så fall får de bli opolitiska. Honoraret skulle gå till att förse arbetarbibliotek med hans egna böcker. Axel Holmström svarar i december 1930 och tar tacksamt emot erbjudandet. Clarté är redan vidtalat som arrangör, och en notis har sänts tilltidningarna. Nu nämns Nobelpriset för första gången i breven, sedan Sinclair Lewis tilldelats årets pris. Det händer ofta att priset går till någon som borde ha stått tillbaka för en mera betydande författare, skriver förläggaren tröstande, och ger på samma gång Upton Sinclair ett tips: skicka samtliga böcker till Svenska Akademiens Nobelbibliotek, Börshuset, Stockholm. Denne svarar 29 december och nämner att psykologen William McDougall är en vapendragare vad gäller ett eventuellt Nobelpris. Holmström må gärna skriva till honom i Oxford och föreslå lämpliga intressenter för saken. Den 3 februari 1931 klagas det från Kalifornien på de stockkonservativa medlemmarna av Svenska Akademien och hur illa de tagit vid sig av den negativa kritiken kring Sinclair Lewis´ pris. Upton Sinclair har talat med professor Einstein som är av samma uppfattning men i alla fall ska försöka göra sitt inflytande gällande. Vem har rätt att ställa förslag, frågar Sinclair. Saken går vidare genom att Holmström efterlyser adresser till sympatiskt inställda personer i USA och på annat håll; så ska han skriva till dem för att samla intyg på Upton Sinclairs lämplighet för litteraturpriset,  att vidarebefordra till Nobelpriskommittén. Men i Sverige, skriver Holmström, finns det få ”litterära” personer som vill föra fram Upton Sinclair som kandidat till priset. Tre av Sinclair gamla vapendragare nämns vid namn, Ellen Key, Erik Hedén och Knut Barr, men de är alla döda. Nobelstiftelsens statuter bifogas. Sinclair trummar samman sina supportrar med ett dokument där han samlat namnteckningar från framstående professorer. Följande dag skickar han ett utförligare brev och frågar om förslagen är giltiga bara för ett år i taget? Han funderar på att ställa samman en kommitté i vilken bland andra John Dewey ska ingå. Han hör till undertecknarna, och ytterligare en hel rad namnkunniga professorer i skilda ämnen har mobiliserats. Holmström besvarar brevet efter fyra dagar, sedan han ursäktat sig med att han varit mycket upptagen med att resa runt och håll föredrag om Upton Sinclair och hans författarskap. Det är riktigt att en del av medlemmarna i akademien är konservativa, skriver han, men några är mycket gam la och har få år kvar att leva. Han har dessutom frågat ”an editor Hasse Zetterström” vilken av de båda Sinclair som vore mest värdig ett Nobelpris, och fått till svar Upton Sinclair, Holmström hoppas att Hasse Z ska kunna ordna ett sammanträffande mellan den amerikanske gästen och en av de aderton, professor Albert Engström, ”and he said he will do”. Av det blev nu inget. En förvarning ges redan i slutet av mars 1931 då Sinclair skriver att alla planer på att komma till Sverige måst skrinläggas eftersom han och hans hustru engagerat sig i att samlapengar till Sergei Eisensteins filprojekt i Mexiko (den aldrig fullföljda ”Que Viva Mexico” som släpptes 1933 som Storm över Mexiko utan Eisensteins sanktion men sedan stora summor plöjts ner i projektet). Arbetet på romanerna har därför legat nere några månader och nu har han inte tid till annat än att skriva. I maj kan förläggaren meddela vad han fått veta av professor Schück, att Nobelpriskandidater föreslås bara för ett år i taget, att förslagen måste vara inne senast 1 februari, och att endast universitetsprofessorer i litteratur, språk och filosofi har rätt att ställa förslag. Därmed skulle stödet från Albert Einstein inte kunna spela in. Den förste juli skickar Sinclair material om Eisensteins mexikanska äventyr, för vidare befordran till svenska tidningar; samma artiklar har han skickat till Viggo Cavling i Köpenhamn (den legendariske journalisten på Politiken). I oktober 1931 föreligger så en broschyr från Sinclairs stödkommitté vad gäller Nobelpriset. Den ska inte skickas till svenska professorer; om några av dem råkar sitta i akademien skulle utskicket kunna tas illa upp. Men den har sänts till många adressater i andra länder, påpekar han. I februari 1932 begär Sinclair kortfattat in en redogörelse och får ett längre svar skrivet i Stockholm den 7 mars: Mountain City gavs ut i november (Så gör man dollar, som halkat ur Gottesmans bibliografi). Men få exemplar har sålts och någon vårutgivning är inte tänkbar: ”Here in Sweden are great many of men out of work.” Holmström har mer än 48.000 exemplar av Sinclairs böcker på lager. Och avsättningen går trögt, trots olika ljusa idéer. En har varit att dela ut stipendier på 500 kronor till olika fackförbund för folkhögskolestudier. I gengäld har Holmström fått blada in en uppgift i Sinclairs böcker om att köparen subventionerar ett halvår på Brunnsvik för en fackföreningsmedlem. ”Upton Sinclairs valda romaner”, en serie på tio halvfranska band, bjuds ut för 102 kronor kontant eller för åtta kronor i månaden på avbetalning. Holmström drog även ut på en rikstäckande föreläsningsturné om Sinclairs liv och verk, men försäljningen gick trots alla dessa ansträngningar trögt, på grund av massarbetslösheten. Holmström informerar om att broschyren The Candidacy of Upton Sinclair for the Nobel Prize in Literature sänts till olika tidningar som publicerat artiklar om den, och han ber om en ytterligare påspädning om femtio exemplar, för vidare spridning. Ett programhäfte från Dramaten har nämnt Sinclairs Sjungande fängelsefåglar som ett exempel på dagens sociala dramatik, och Holmström lovar försöka övertala Dramatenchefen att sätta upp skådespelet. Brevet slutar uppmuntrande: två stockholmstidningar har publicerat ”great articles” om Eisensteins mexikanska film. I ett senare brev från slutet av april ber förläggaren om uppskov med sin redovisning dels för att bokmarknaden är usel och bokhandlarna inte kunnat betala för levererade och sålda böcker, och dels för att kursen är dålig. 5,50 kr. för en dollar (Holmström avräknade i kronor, men Sinclair vann på att vänta till dess värde steg). I juli vill Sinclair uppdatera sin egen bibliografi och efterlyser aktuella siffror på vad som getts ut under de senaste två åren, och får in dem i augusti, då Holmström också skriver att det inte hjälper att sälja böckerna ens till nedsatt pris: ”Times are too bad even for this.” Ett halvår senare börjar Upton Sinclair mista tålamodet och skriver kort och aningen spetsigt att om han inte misstar sig så har han royalty att fordra. Holmström svarar i mitten av maj med dystra nyheter: 47.000 exemplar finns fortfarande på lager, och nära 3.000 av Jimmy Higgins har fått säljas för 45 öre styck vilket inneburit enförlust på mer än tusen kronor. Han skickar dock garantisumman på Så gör man dollar fast de första tusen exemplaren ännu inte sålts, och han ber att få korta ner Våta paraden som Albán håller på att översätta. Formatet på 7-800 sidor skulle göra den alltför dyr och svårsåld. Samtidigt ber han (trots tidigare motvilja mot proceduren) om tillstånd att försöka få den placerad som följetong i någon tidning. Tiderna är sådana att arbetare knappast kan köpa böcker för tillfället. I juni får han de begärda tillstånden samman med Sinclairs löfte om 10 procent av författararvodet när boken går som följetong. I mars 1934 är det fortfarande lika illa: Holmström har fått sälja till underpris  men har fortfarande över 40.000 exemplar osålda, och någon framgång med följetongsplanerna har han inte haft. Samtidigt tackar han för broschyren End Poverty men har ännu inte fått Governor of California. I juli har Holmström fått också den boken och skickar en mager check som avräkning för Så gör man dollar (en lätt ironisk titel i sammanhanget). Att Våta paraden inte tagits som följetong av någon tidning har sin särskilda förklaring: ”The newspapers here are overflowed with manuscripts of exiled German authors.” Brevet slutar med en hälsning från Boris Piljnak som just gästat Holmström. I ett brev mot slutet av september bilägger Axel Holmström en svensk artikel om EPIC, skriven av hans son Arne, och hoppas att Sinclair nu blir guvernör och att Mooney slipper ur fängelset. Svarsbreven från Sinclair är inte oväntat mycket korta under dessa hektiska veckor före valet. I november nästa år (1935) är guvernörskampanjen redan historia, och Holmström tackar för boken om hur guvernörskandidaten Sinclair blev slagen. Brevet handlar för övrigt om att en del av de häftade böcker som funnits på lager nu bundits in och att ett stort parti överlåtits på Holger Schildts Försäljningsaktiebolag som dock ställt in alla betalningar på våren, ännu en kännbar förlust för Holmström. I maj 1936 ber Sinclair om en större summa, om möjligt. Han har det ekonomiskt besvärligt genom alla skulder som kampanjen dragit med sig. I oktober skickar han sin nya roman Co-op. Svarsbrevet från Holmström den 15 december handlade om hans ansträngningar bland exiltyskar för föregående års fredspris åt pacifisten Carl von Ossietzky, och han bilägger ett brev från dennes dotter för att med Sinclairs hjälp väcka den amerikanska opinionen: ”We must have him free from Germany.” Den senaste romanen har erbjudits Konsumentbladet (dvs. tidningen Vi:s föregångare). Men de äldre titlarna har fått säljas till underspris och med förlust. I februari 1937 har Konsumentbladet fortfarande inte bestämt sig, och Ossietzky är ännu kvarhållen i Tyskland (han dog i TBC 1938, i sviterna efter tiden i Papenburgs koncentrationsläger). En ny boktitel dyker också upp, No Pasaran!, som Arne Holmström genast översatte. Ämnet var rykande aktuellt, och den kom samma år på svenska som Våra liv för Spanien. Då hade Socialdemokraten redan tagit den som följetong för 400 kronor, enligt brev i april. Köpenhamnstidningen med samma namn har också fått ett exemplar. Holmström avslutar med att fråga om Sinclair skrivit något med anledning av att tio år förflutit sedan Sacco och Vanzetti avrättades. Nu uppstår en fnurra i förbindelserna mellan författare och förläggare, som oftast orsakad av en mellanhand. En agentur, Bulls presstjänst, har blandats in när Spanien-boken gick som följetong. Sinclair påpekar kyligt att bokrättigheterna inte omfattar publicering som följetong. Diskussionen om Bull fortsätter i maj, och den nya boken The Gnomobile  aviseras. Den ska just komma ut i Frankrike med förord av Charles Vildrac. Till tioårsminnet har Sinclair inte skrivit något men har blivit lovad att få läsa manuskriptet till en självbiografi av en som tycks ha varit inblandad i affären, Joe Morelli. Holmström har varit strängt upptagen under den gångna vintern, svarar han den 24 maj, han har gett 76 föreläsningar, varav 21 om Sinclair. Han uttrycker sin politiska och moraliska avsmak för Bulls presstjänst som placerat den amerikanske journalisten Hubert Knickerbockers negativa artikel om de spanska anarkisterna i svenska tidningar. Med en sådan firma vill Holmström inte ha något att skaffa. Kring midsommar 1937 vill det fattiga Arbetarbladet i Helsingfors trycka spanienboken men kan inte betala mer än 50 kronor; i juli svarar Sinclair generöst att de inte behöver betala något alls. I augusti påminner han om att Co-op som just översatts till både ryska och japanska (den kom på svenska följande år) och i oktober aviserar han sin nya roman The Flivver King som Arne Holmström strax översatte: Bilkungen, en roman om Henry Ford (1938). Samtidigt meddelar Sinclair att han bestämt sig för att använda sig av bara en agent för alla rättigheter i Europa, Opera Mundi i Paris. Holmström svarar att Konsumentbladet nu gett slutgiltigt besked, de kan inte använda Co-op, och han upprepar sin skarpa kritik av Bulls presstjänst. Sinclairs senaste böcker har sålt dåligt, påpekar han, med spanienboken som ett lysande undantag. Där har nästan hela första tryckningen på 3.000 ex. gått åt. Men annars går det trögt, det är mest arbetare som köper Sinclairs böcker som nu är alltför kostsamma för dem. Han vill också slippa gå via Opera Mundi och få svensk ensamrätt till Sinclairs böcker, en fråga som debatteras i flera brev. Sinclair har haft besök av en svensk journalist, Elsa Pehrson, skriver han i augusti, och av henne fått namnet på två svenska förlag som han redan kontaktat: Tiden och KF. Det är möjligt att Holmström tog illa vid sig av denna uppenbara  illojalitet, men han var gentlemannamässig nog att inte alls kommentera saken som också rann ut i sanden. Däremot tar höstbreven upp Sinclairs fråga om en lämplig svensk sång från 1810, att användas i hans kommande bok om Axel von Fersen, Holmström har bett en god vän och socialist om hjälp och skickat pjäsen till en teaterchef. Den 20 augusti har han fått He Loved the Queen, liksom korrekturavdrag på en Upton Sinclair-bibliografi, och nämner att tidningarna vill ha material inför 60-årsdagen. Sinclair förtydligar vad han är ute efter: ”As to the song – it can be any words which express popular feeling. The people´s movement of that revolutionary time must have done some singing.” I början av september gratulerar förläggaren författaren med uppskattande och tillbakablickande rader: “I know no other author, who has during such a long time, made such a consequent war against the mad system of society which all people are suffering under. It is now twenty-one years since I began to publish your books. During these twenty-one years, my admiration and respect for you have grown from year to year.” Han har hållit mer än tvåhundra föredrag om Sinclairs böcker under de senaste åren, skriver han. Arbetarna älskar dem medan det har varit svårt eller omöjligt att få de konservativa kritikerna att inse hur stor författare Sinclair är. Samma dag som detta skrivs i Stockholm, den 7 september 1938, skickar Sinclair sin nya Little Steel och ber Holmström förhandla med Opera Mundi om rättigheterna (den kom året därpå som Kämpande stål, översatt av Arne Holmström). Av ett brev från förläggaren i slutet av oktober framgår att Per Meurling läst pjäsen om von Fersen och funnit fel i fråga om dess historiska fakta. Han har också just skrivit en längre artikel om Upton Sinclair (det gjorde han även i Clartés tredje nummer för 1931; den 20 september 1938 tryckte Ny Dag hans nya artikel om Sinclair, under pseudonymen John Garter). Framemot jul påminner Sinclair om den lista på historiska fel som Meurling utlovat, via Holmström; han skickar dessutom ett telegram om det. Mot slutet av januari 1939 förklarar förläggaren att han påmint den unge litteraturdoktorn om detta nästan dagligen, dock utan resultat; Meurling är också strängt upptagen av annat under denna tid som chef för Spanska informationsbyrån. Inga korrigeringar av historiska fakta kommer, och i februari är det för sent. Då har pjäsen redan tryckts av Vanguard Press i New York, under annan titel: Marie Antoinette. Sinclair skriver utförligare den 16 februari och ger nu Holmström de svenska rättigheterna till samtliga böcker och kopplar därmed bort Opera Mundi vad gäller just den marknaden. Han ber Holmström korrigera faktiska fel i pjäsen, om sådana smugit sig in. Nu nämns också för första gången det projekt som kommer att sysselsätta Sinclair i nästan femton år framöver, den långa episka samtidskrönikan om Lanny Budd. ” I am not sure if I have told you that I have started the writing of a long novel with scenes laid in Europe during the past twenty-five years.” I ett brev från april lägger han ut texten: boken ska handla om ”fashionable society on the Riviera, in Paris, London and in Germany from the summer of 1913 to the outbreak of the World War.” I ett svarsbrev den 14 juni berättar Holmström att dramatik säljs dåligt i Sverige och han vågar sig därför inte på den franska revolutionspjäsen. Inte heller har han fått något svar från Dramaten (det får han först mot slutet av sommaren, och då negativt). Däremot har Bermann-Fischer, den tyske exilförläggaren i Stockholm, visat intresse för Sinclairs böcker, särskilt den just påbörjade samtidskrönikan. Holmström slutar med att be om en nyutkommen bok: ”Do you think I can get a copy of ’The Grapes of Wrath’ by John Steinbeck?” Efter ett par korta och affärsmässiga missiv nämner Holmström i mars 1940 att han skickat sin sons bok om finska vinterkriget som han hoppas har kommit fram till Kalifornien. Samtidigt avgår en bok i andra riktningen, World´s End, som Viking Press i New York ska ge ut den 17 maj. Den kommer med några års fördröjning som De sådde vind, sedan Holmström först bett att få skära i den och fått författarens godkännande. Det skedde dock inte, den svenska texten är oavkortad. Så fortsätter breven att växlas fyrtiotalet ut. Hela tiden kretsar de kring de enskilda delarna i Lanny Budd-serien. Between Two Worlds avhandlas 1941, den kom på svenska året därpå, i Vennbergs översättning, men redan originalet hade recenserats i BLM, ”a very famous magazine” som Holmström påpekar när han sänder en översättning av recensionen (Norbert Guterman skrev kort men relativt välvilligt om romanen i sitt ”Brev från New York”, bl.a. detta: ”Upton Sinclair förmår visserligen inte utveckla sina karaktärer på djupet, och hans intresse för dem är ofta svårt att skilja från hans intresse för den stora sociala bakgrunden som han så ingående skildrar.”) Sinclair har uppenbarligen ångan uppe, redan mot slutet av juli 1941 är han nästan klar med den tredje delen, Dragon´s Teeth, som kom ut året därpå. Den bär också spår av att vara snabbskriven. Hur skral serien faktiskt är som historisk roman framgår när man jämför Upton Sinclairs rekonstruktion av Hitlers ölhallsputsch 1923 med motsvarande i Richard Hughes´ Räven på vinden: den ene rör sig på ytan, den andre på djupet. Sinclair börjar knappa in på tidsavståndet: Dragon´s Teeth förs fram till juni 1934. På svenska kom d en 1943, också då översatt av Karl Vennberg. En andra upplaga gavs ut 1950 av Tidens förlag; då angavs dessutom Erik Lindegren som översättare. Den 7 november 1941 är Sinclair färdig med korrekturet på fjärde delen, skriver han till sin förläggare som han inte hört av på länge. Några veckor senare tackar han för ett bokpaket och uttrycker sin förtjusning över ett omslag (Bertil Bull Hedlunds?) som han genast sänt vidare till sin förläggare i New York: ”That is certainly a most ingenious cover design.” Han ger Holmström i uppdrag att skicka Mellan två världar till Nobelpriskommittén så att den får något att läsa innan den börjar fundera på priset efter kriget. (Upton Sinclairs stundom febrila ryck i trådar bakom kulisserna nämns varken i Kjell Espmarks bok om det litterära Nobelpriset, eller i Anders Österlings Minnets vägar där dock något liknande skildras, i förbifarten: ”En numera bortgången tysk författare sysselsatte tydligen en fullständig byrå med uppgift att samla underskifter från alla landets universitet.”) Holmström kvitterar med att nämna att recensionerna i svensk press nu varit genomgående bättre än för tidigare böcker, fast boken har visat sig för dyr för många arbetare, vilket han beklagar. Så handlar det om den osäkra postgången för brev och remisser, i detta och flera följande brev. Den första december 1941 skriver författaren att fjärde delen, Wide is the Gate, just tryckts och ska ges ut av Viking Press i januari (Förtappelsens väg översätts av Karl Vennberg 1944). Han undrar också om han inte har pengar att fordra, även om det inte är det viktigaste skälet till brevet: ”As you know, my first thought always is to get the books circulated.” Ett telegram, förmodligen från 1942, är mera pockande: ”… am troubled by your continuing silence. When does next book appear Royalty payment is overdue.” I mars 1943 skickar Holmström 5.172 kronor vilket gör $ 1.221 (dollarkursen låg därmed ungefär på den nivå som den sedan skulle hålla under många år, 4 kronor och 18 öre). Det exemplar som Sinclair sänt av Dragon´s teeth har inte kommit fram, men förläggaren har skaffat ett från ett annat håll och översättaren är redan i gång med det. Holmström tillåter sig en from förhoppning: ”If it continues to go badly with the Germans, perhaps I could publish the book without it being confiscated.” I sitt svarsbrev den 14 april är Sinclair tacksam för de uppskattande recensionerna, och avlägger samtidigt ett aningen egenkärt löfte: om han får Nobelpriset så ska det användas till att förse bibliotek med hans titlar. Postgången i det följande är opålitlig, men Sinclair engagerar sin svenske förläggare i det pågående propagandakriget genom att skicka en artikel ur New York Times, samt Eleanor Roosevelts kommentar till den, att spridas i svensk press efter gottfinnande. I början av december har Holmström fortfarande inte fått Wide is the Gate och han ber därför Sinclair att förse professor Gunnar Myrdal på svenska legationen i Washington med ett exemplar så kan det gå till Sverige antingen med kurir eller när Myrdal själv reser. Nu börjar honoraren bli avsevärda, 4.600 kronor telegraferas över för Drakens tänder. Sinclair frågar i ett telegram i januari 1944 om den senast utgivna boken kommit fram och meddelar att han är klar med femte delen av Buddsviten (Presidential Agent 1944, i Vennbergs översättning året därpå). Holmström svarar i februari att Wide is the Gate ännu inte kommit men att han lyckats uppdriva ett exemplar i en bokhandel i Stockholm.

I början av december 1944 nämner Sinclair att han haft besök av Kurt Singer som fått två uppsättningar av tredje, fjärde och femte delarna att ta hem över Atlanten. Nästa del är så gott som klar, skriver Sinclair, som också konstaterar att Presidential Agent sålt dubbelt så många exemplar som någon av de andra i serien. Mot slutet av januari 1945 är så sjätte delen, Dragon Harvest (Drakskörd, översatt av Arne Holmström 1946) färdigsatt för publicering i maj. Han har fått omslaget till Förtappelsens väg och tackar, men anmärker lite gnälligt att han inte fått något brev på länge fast flygposten tycks fungera. Han har heller inte fått någon utbetalning på drygt ett år. Holmström besvarar detta utförligt den 9 februari 1945, och tackar för flera brev och telegram – men böckerna har ännu inte kommit. Han har tidigare för Sinclairs räkning försökt få betalning för en ungersk upplaga av en av dennes romaner, en sak som diskuterats i flera av de föregående breven, men hans ansträngningar har varit förgäves, han har varit för sent ute: ”Hitler occupied Hungary the 20 Mars and the most of the jews were prisoned, killed or fled.” Han har, skriver han, under årens lopp hållit mängder av föredrag: ”I have been very glad to be able to speak about such figures as Jimmie Higgins, Zacco and Wanzetti and Lanny Budd.” Men nu har hans läkare förbjudit honom allt sådant, för ett svagt hjärtas skull. Pengarna ska komma, lovar han, men först måste han få valutatillstånd. Vad gäller Kurt Singer som befunnit sig i svensk exil under fem år bör Sincalir ta sig i akt, tysken är inte att lita på: ”I cannot recommend him to you. You must be careful with him. Sweden was a too little country for him.” Holmström hoppas slutligen att den amerikanska legationen ska kunna få igenom ett exemplar av Dragon Harvest. Ett telegram sänds samma dag, den 9 februari, från Stockholm till Pasadena: LETTER OF 4 DECEMBER AND ALL BOOKS BUT VOLUME SIX ARTIVED DONT TRUST SINGER – AXEL HOLMSTRÖM. Sinclair tackar i mars, och för på nytt Nobelpriset på tal. Många anser att han borde få det, och han påminner sin förläggare om att Nobelbiblioteket bör förses med exemplar av hans nya böcker: ”I will send copies of the English edition as soon as it becomes possible to transmit them.” Den 20 april tackar han för en remiss på 2.414 kronor, och i augusti skriver han att Dragon Harvest sålt alldeles oerhört bra, 53.000 exemplar bara under de första två månaderna. Att kriget är över komenteras kortfattat och ur en lite snäv personlig synvinkel: freden innebär en stor lättnad, snart är postgången normal och böcker kan sändas obehindrat (Sinclair hörde, samman med bland andra John Steinbeck, till de kaliforniska isolationisterna så sent som på sommaren 1940). Och så ber han om lite mera personliga nyheter: ”Tell me a little about your affairs when you write.” Det gör så Holmström den 4 oktober, i ett brev till Monrovia, Cal. Han är betydligt mera spontan än Sinclair när han uttrycker sin glädje över freden: ”I am glad to say that the war ended as I have said it would do in many lectures since 1939.” Han varnar Sinclair för att hysa förhoppningar om Nobelpriset, Svenska Akademien har inte ofta gett det till de största författarena. Varken Strindberg, Ibsen eller Tolstoj fick det. Men kanske kunde Holmströms goda vän Mrs. Elin Wägner. Sedan ett par år medlem av akademien, engageras för den goda sakens skull. Hon skrev en entusiastisk recension av Boston på sin tid, erinrar sig Holmström. Och honoraren växer, 10.200 kronor har telegraferats över. Den 15 oktober kan Sinclair avisera sjunde delen, A World to Win (översatt av Arne Holmström 1947), och han skriver att ett uteblivet pris klarar han nog av: ”If Tolstoy did not get the Nobel Prize, I will manage to get along without it also!” Mot slutet av året handlar korrespondensen om planerna från förläggaren Omnibooks att förhandspublicera romanerna i en kondenserad version. Frågan är om det kommer att påverka försäljningen av den fullständiga versionen positivt eller negativt. Holmström är skeptisk. I november tackar Sinclair för de fyra första delarna på svenska vars format imponerar. Hur någon läsare orkar hålla dem i handen är ett mysterium för honom: ”The Swedes must be a stronger people than we are!” (de flesta ligger kring 800 sidor, dvs. inte mycket mer än originalen från Viking som dock trycktes på tunnare papper). I sitt svar den 13 november passar Holmström på att slå ett slag för en av sina författare som Sinclair kanske kunde lägga ett gott ord för hos sin New York-agent: ”One of my authors is the most distinguished writer for children that we have in Europé. Her name is Lisa Tetzner.” Sinclair svarar med ett brev den sista december 1945, och lägger med en artikel ur Reader´s Digest som borde kunna användas i någon kommande del där Lanny Budd är åsyna vittne till avgörande händelser i det nära förflutna. Den episoden kunde ge Sinclairs hjälte anledning att komma till Sverige och träffa greve Bernadotte, skriver han. Skulle Holmström kunna få adressen till den Mr. Ericksson som artikeln handlar om? Det har förläggaren fått, enligt ett brev den 12 februari 1946. Han har skickat Eric Ericksson i Norrköping både brev och artikel, och hoppas att han ska svara Sinclair direkt. Två veckor senare är korrekturet för A World to Win klart för Viking Press, meddelar Sinclair, och i sambandmed lanseringen i New York ska också de fem första delarna i svensk översättning ställas ut. Ett brev från Stockholm den 4 juni 1946, feldaterat i hastigheten till tio år tidigare, meddelar inledningsvis den sorgliga nyheten att Holmströms hustru sedan mer än fyrtio år avlidit. Resten av brevet tar upp affärer. Honoraren är fortfarande betydande, 11.800 kronor för fyra titlar. Förläggaren ber om några exemplar av den nya boken så fort som möjligt, och ber Sinclair att också skicka samtliga delar till en annan i förlagsstallet: ”Mr. B. Traven, c/o E. Lopez Mateos, Avenida Coyoacan 1106, Colonia del Valle, Mexico City.” Den 12 juni sänder Sinclair sin kondoleans, tackar för två remisser, skriver att han som begärt ska skicka böckerna till Traven: ”I read one of his stories with great interest,” Från Mr. Ericksson har han fått ett vänligt btrev och förmodligen kommer han att använda dennes ”most interesting story”. Så går några månader. Författarens brev av den 3 augusti är inledningsvis lite gnälligt: ”Apparently you only write when I ask for money, and we ought to be on a more human basis than that!”, men han går sedan raskt över till de strålande försäljningssiffrorna för A World to Win som sålt bättre än någon annan av hans många böcker. Den första tryckningen är på 80.000 exemplar, men The Dollar Book Club har garanterat en upplaga på minst en halv miljon, kanske mer, vartill kommer en delupplaga för The Book Find Club. Tre veckor senare är första hälften av den åttonde delen klar, Presidential Mission. Den kom ut året därpå, men på svenska först 1949. Genom sin New York-agent Huebsch (hans hustru var svenska) har Sinclair fått veta en del personligt om sin svenske förläggare, bland annat att han skulleha läst samtliga Sinclairs böcker, ”which is large claim indeed”. I mitten av november har Sinclair mottagit Drakskörd, och nu är dessutom åttonde delen färdig och levererad till förlaget. I april 1947 ser Holmström fram emot Presidential Mission och också Sinclairs drama om atombomben (A Giant´s Strength, 1948 – den koms amma år i Radiotjänsts pjäsbibliotek som Allmänheten måste bereda sig på det värsta). Men annars handlar det mest om förläggarens dryga månad på sjukhus med feber på 40,4°, ”so I should have died if the temperature had been 0,6 dgrs more”. Men Holmström hade inte tid att dö, som han sagt åt läkaren: ”You thought I should die last night, but I thought that I should fool you too. I have still lots to do.” Visserligen har hjärtspecialisten get honom rådet att sälja förlaget, men ha kan inte vara overksam: “I must go on with my work till Lanny Budd is ready at least.” Den 14 april välkomnar Sinclair nyheten om sin förläggares bättre hälsa och tackar för en svensk sändning böcker som nu anlänt till Los Angeles hamn. Den sjunde juni är pjäsen om atombomben klar, en kopia avgår till Holmström i hopp om att han ska kunna placera den på en svensk teater. Den 3 september ursäktar Holmström sin senfärdighet i affärerna. Han har varit inlagd på vilohem i fyra månader, men nu mår han bättre och meddelar sitt blodtryck som bevis på det. Han hoppas kunna ge ut En värld att vinna i oktober, ”in spite of the lack of paper in this paper-country.” En vecka senare meddelar Sinclair att han håller på med del nio, och önskar god bättring. Men Holmströms hjärta var utslitet, och han avled den 24 november 1947, sextiosex år gammal. I ett brev till förlaget avsänt Nobeldagen 1947 tackar Upton Sinclair för telegrammet med dödsbudet: ”I was deeply pained to receive your cablegram telling me of your founder´s death.” Som ni vet, skriver Sinclair, träffades vi aldrig, men vi brevväxlade ända sedan första världskrigets dagar. Han konstaterar med tacksamhet att förlaget ska fortsätta son verksamhet, men i slutet av februari 1948 skickar han ett nytt brev och undrar om fler delar av serien är på kommande på Holmströms förlag. Nionde delen (One Clear Call) som är nästan färdigskriven kommer att ges ut till sommaren, skriver han. Between Two Worlds från 1947 hade en uppskattande dedikation till Sinclairs London-förläggare, ”who for more than a quarter of a century has unfalteringly published everything that I have sent him.” En lika hjärtlig tillägnan gällande Holmström kunde ha satts in i någon av de svenska översättningarna, med minst lika stor rätt. På det allra sista papperet i arkivmappen på The Lilly Library vid Indiana University är ett telegram från Western Union, daterat 19 maj 1948 kl 10.50: PRESIDENTIAL MISSION IN TRANSLATION LETTER FOLLOWS = HOLMSTROEM =. Av åtföljande brev, om det skickades, finns inget spår. Boken kom i Maud Adlercreutz´ översättning på Tidens 1949. Året därpå kom på samma förlag nionde delen, Signal till uppbrott, översatt av Knut Stubbendorff. Däremot tycks de båda sista delarna i serien, O Shepherd, Speak! (1949) och The Return of Lanny Budd (1951) inte ha försvenskats. Då hade det förlag som gett ut nästan alla svenska versioner av Upton Sinclairs böcker upphört. Det var, som Johan Svedjedal konstaterat, ”ett typiskt enmansföretag (tidvis med familjehjälp), och när grundaren avled 1947 upphörde också förlaget.” Ture Blom ger Sinclairs svenske förläggare ett vackert epitafium: ”Med Axel Holmström förlorade svensk arbetarrörelse en stor gestalt och en färgstark personlighet, han var en låga som närdes av frihetens och rättvisans heliga eld. Till karaktären var han den resligaste människa jag någonsin känt.”

(Biblis N:r 6, Vol 2, N:r 2, 1999)

Ivo Holmqvist