Marika Stiernstedt: Attentat i Paris (Albert Bonniers förlag, 1942).
”Vad är det ständigt för mur mellan… oss – och er andra! Ni alla andra! Alla.” Det frågar föga insiktsfullt den tyske löjtnanten Otto Bredow den vackra kosmopolitiska Lisia. Henne har han huvudlöst förälskat sig i när de råkat på varandra i det ockuperade Paris. Hans familjegods finns i Schleswig. Dit vill han föra henne så fort de gift sig, men så går det inte. Det attentat som anges redan i titeln utförs i Metron i Paris. Den idealistiska och överspända schweiziskan Hilde skjuter ner en tysk överstelöjtnant utan annat motiv än att han hör till herrefolket som tagit sig rätten att lägga under sig en allt större del av Europa. Bredow har sällskap i tunnelbanevagnen med en annan löjtnant, uppkomlingen Jodl. Den förre är genomkultiverad och lyssnar gärna på orgeln i Notre Dame, en von Stauffenberg eller Bielenberg-typ som man kan tänka sig skulle kunna genomföra en mordförsök på Hitler. Den andre är en hårdför, cynisk och vidrig Heydrich-typ. Och så faller skottet i trängseln utanför tunnelbanetåget utan att någon upptäcker förövaren som osedd försvinner uppför trappan.
Marika Stiernstedt dolde varken sina sympatier eller sina antipatier i den här romanen. Den är underhållande och spännande men på intet sätt harmlöst underhållande. Den var säkert rykande aktuell när den kom, in på det fjärde krigsåret. Inte alla i samtiden visste att hon var medlem av den hemliga antinazistiska Tisdagskubben som Amelie Posse dragit igång och där bland annat Vilhelm Moberg ingick. Men många erinrade sig säkert att hon och hennes förste man Ludvig Nordström varit ivriga engelsk- och franskorienterade ententevänner under det förra kriget.
Attentat i Paris är en lång roman fast den bara täcker in tre dagar, och den är engagerande. I stil och ämne (krig och romantik) är den inte olik Erich Maria Remarques böcker, och den är nästan lika skickligt berättad. Den kan också i vissa stycken påminna om Irène Némirovskys postuma Storm över Frankrike, fast den är mindre detaljerad. Framför allt ligger den mycket nära en bok som kom tidigare samma år, den franska kortromanen Havets tystnad av pseudonymen Vercors (motståndsmannen Jean Bruller) som blev den allra första boken i Panache-serien när Georg Svensson på Bonniers startade den tre år senare. Där handlar det om en genombildad och musikaliskt begåvad tysk officer som blir inkvarterad hos en fransk änka och hennes giftasvuxna dotter som han faller för. Men kvinnorna talar inte till honom, och han är klok nog att förstå vad som skapat muren mellan dem.
Attentatet drar igång razzior och repressalier: tyskarna tar en gissla på tjugofem man som ska avrättas om man inte finner mördaren, och en andra grupp med lika många längre fram. Så blir det inte, den förvirrade Hilde begår självmord men lämnar efter sig ett bekännande brev. De båda kvinnorna bor på ett hotell som också hyser andra exilemigranter, ett par äldre ryska grevliga syskon, en läkare, en flygare som väntar på tillfället att ta sig och Lisia ur landet – det gör de på sista sidan – och en läkare som heter Bunin. Miljön och stämningarna känns igen från både Vladiumir Nabokov (fast hans landsflykt var i Berlin) och nobelpristagaren Ivan Bunin.
På flera sidor är Marika Stiernstedt mycket frispråkig och säkert också autentisk: när en judisk affär får sin ruta inslagen, och när tyska soldater sparkar sönder ett tygbylte som en gammal kvinna vaktar. Det visar sig innehålla en nästan nyfödd: ”Ungen var det ingenting mer att göra åt. Men häxan, farmor eller mormor var fullständigt vild, klöste och skrek som en besatt. Det var vi inte betjänta av. Henne måste vi skjuta ner.” De svenskar som 1942 ville läsa ensidigt om den nya regimen i vårt södra grannland och om de tyska soldaternas hjältemod i ockuperade länder fick hålla sig till Signal, den nazistiska propagandatidningen som kom också i en svensk upplaga.
Men det är inte enbart tyskar som far fram i romanen. Exilpolacken berättar om en episod från sitt hemland: ”I parken på Kraslaw, berömd vida omkring, växte en lind, nu mer än hundraårig… därest den står kvar, sköt han in, och intill denna lind, under dess skugga hade den tjuguårige sonen i huset på Kraslaw befallts gräva sin egen grav innan han arkebuserades för vapeninnehav, sommaren 1863. I juli. Fem man hade bildat pluton och skjutit honom. Han hade stått upprätt och vägrat att låta binda för ögonen. Han såg soldaterna rätt i ansiktet och bad med hög rost till Gud för sitt land, då han föll. Och sedan […] har det sagts att de råa känslolösa karlarna kastade sina gevär ifrån sig och brast i gråt.”
Marika Stiernstedt hyste starka sympatier för Polen, av flera skäl. Det främsta var nog släktförbindelser. När jag för nu många år sedan gjorde min praktiktermin på lärarhögskolans folkhögskolegren fick jag till handledare en boksynt man som samlade böcker. En visade han med särskild stolthet. Det var om jag minns rätt en krönika om någon polsk adelsfamilj. På bokens blanksidor hade Marika Stiernstedt gjort detaljerade anteckningar om sin släkt. På det hade min handledare kunnat doktorera om han inte avlidit i förtid. Var boken med hennes noteringar hamnat sedan dess vet jag inte – böcker har sina öden: habent sua fata libelli.
Och så en avslutande minnesbild. Den första författare med stort F som jag upplevde var på Tyringe kuranstalt, tidigare ett Sanatorium, omgiven av ozonrika barrskogar, där min morfar som varit stationsinspektör efter pensioneringen var revisor och därför kunde ta med sig sina dottersöner till det splendida smörgåsbordet, kanske till rabatterat pris. Genom salongerna skred då en rakryggad äldre dam, vithårig, med spår av grandezza i det förflutna, och kringvärvd av en noli-me-tangere aura. Henne störde man inte i onödan, hon visste hur man skulle hålla kreti och pleti på avstånd, förstod man. Hon var sedan länge välkänd och föregicks av sin berömdhet: Marika Stiernstedt, gift först med flygarbaronen Calle Cederström (som senare störtade till döds över Ålands hav), och därefter i ett stormigt äktenskap förenad med Ludvig Nordströms tills de gick skilda vägar.
Det här måste ha varit 1954. Hon dog på hösten samma år och hade då hunnit göra upp bokslutet över sitt samliv med Lubbe, i boken Kring ett äktenskap. Den var så partisk – även om den kanske var subjektivt sann – att hennes förläggare Tor Bonnier grävde fram gamla papper och kort därpå gav ut en bok som försökte balansera det hela, ett utdrag ur Ludvig Nordströms dagböcker (senare har Ulf Wittrock, Lisbeth Larsson och andra skrivit intressant om allt detta). Men om det visste jag förstås ingenting den gången i Tyringe, bara att den spröda och stiliga damen var en stor författare vars många böcker fanns på mormors bokhyllor. Det var min första glimt på nära håll av en Författare (jag var tio) – fler skulle följa.
Ivo Holmqvist