Nobelpriset 1974

Om det delade nobelpriset i litteratur 1974, apropå en ny bok.

Gamla män glömmer är den svenska titeln på den engelske diplomaten Duff Coopers memoarer. På varje sida motbevisat han titeln – så skrevs den också medan han ännu bara var drygt medelålders. En annan skribent med mycket gott minne är Per Rydén, emeritusprofessor i litteraturvetenskap i Lund. Han har skämt bort sina läsare med en lång rad mycket generöst tilltagna böcker: om sitt specialområde pressforskningen (bland annat i Allmänningen, inledande studier i pressvetenskap), om litteraturrecensionernas anatomi (i Domedagar, svensk litteraturkritik efter 1880), om Levertin som han doktorerade på, och om dennes vänskap med Heidenstam (i Verner och Oscar).

Han är uppvuxen i Tranås, inte långt från polarfararen Andrées Gränna och har skrivit om honom och hans expedition i Den svenske Ikaros, vidare mycket utförligt om Svenska Akademien både på egen hand i monografin om den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén som fått oförtjänt dåligt rykte (Den framgångsrike förloraren), och samman med kollegan Jenny Westerström (i Svenska Akademiens modernisering 1913-1977).  Och i Sveriges Nationallitteratur är inte bara historia kommenterar han den slitstarka bokserien med det namnet, och diskuterar en svensk litteraturkanon. Han har vidare hunnit med en hel del självbiografiskt, bland det den omfångsrika Nerskrivning. Hans bibliografi, 22 dubbelspaltiga sidor, finns på slutet av I ordets smedja som är festskriften till honom.

Jag vet inte om Per Rydén nu börjar bli mätt av år och dagar (han är född 1937), men han senaste bok vars titel Oglömt (Carlssons förlag) är konträr till Duff Coopers är okarakteristiskt kort, tvåhundra sidor i litet format. Trots det kunde den gärna ha fått vara ännu lite kortare. Dels förekommer en hel del onödiga och irriterande upprepningar som en vaken förlagsredaktör borde ha avlägsnat, dels låter han trycka ett mycket tidigt alster, en uppsats som gärna fått ligga kvar i skrivbordslådan. Och vi får veta detaljer om hans intimsfär som han kunde ha förbehållit sina allra närmaste. Bland recensenterna var Björn Kohlström inte okritisk när han behandlade Per Rydéns bok i Jönköpings-Posten (han är gymnasielärare i den staden). Man kan läsa den på hans utmärkta blogg Bernur.

Den mest läsvärda av de tre avdelningarna i Oglömt är den sista, en summerande uppskattning av sex arbetarförfattare och deras böcker: Harry Martinson, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Jan Fridegård och Vilhelm Moberg (”efter det han uträttade med Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige anser [jag] honom vara den främste.”) Mycket har skrivits om 1974 års nobelpris i litteratur till Johnson och Martinson, alltifrån de hätska frontalangreppen av Olof Lagercrantz och Sven Delblanc genast efter tillkännagivandet, fram till senare mera nyanserade kommentarer av bland andra Lars Gyllensten och Kjell Espmark.

Per Rydén hör till dem som fortfarande har dåligt samvete för att han inte den gången protesterade mot att de båda tvangs springa gatlopp (de brutala påhoppen bidrog senare till Harry Martinsons självvalda död): ”Skamfläcken efter hanteringen av Martinson och Johnson har naturligtvis inte suddats ut, och vi är många som har anledning att skämmas för att vi inte gav ett mera aktivt försvar av de två pristagarna. Min egen samvetsnöd blir bara värre med åren. Men då är det så dags!”

De raderna fick mig att leta fram vad jag själv skrev för en icke-svensk läsekrets när nyheten om 1974 års nobelpris i litteratur var ny. På Nya Zeeland fanns den gången, och sedan länge, The Listener som var en motsvarighet till Röster i radio och Hörde Ni här hemma (alla tre har gått i makulaturgraven, fast The Listener har visst återuppstått i annan form). I den trycktes förutom radio- och TV-programmen också artiklar i aktuella ämnen, ett av dem just då Nobel Winners. Redan inledningsvis kom jag in på att valet inte var okontroversiellt:

”When the 1974 Nobel Prize for Literature was awarded jointly to the two Swedish writers Eyvind Johnson and Harry Martinson, debate was ignited in Swedish newspapers and magazines.”

Och jag sammanfattade i tre punkter:

“Despite the literary quality of the two 1974 winners, general questions have been raised in connection with this year´s award. First, should prizes be distributed equally among the nations?  (Sweden has had six prize-winners over the years – and all of them have been or are members of the Swedish Academy). Second, the list of prominent writers in the world who have not been awarded the prize is embarrassingly long and growing longer each year. Some critics, indulging in hindsight, list past writers such as Tolstoy and Strindberg who never got the prize. Other critics point to the overwhelming status which the literary Nobel prize has acquired in Sweden and abroad and observe that this might have damaging effects. Any ranking list of world writers will be grossly unfair to most writers: “Literature is not subject to a majority vote and writers are not elected in the way politicians are” as V. S. Pritchett wrote in his article “The Ignoble Nobel” some time ago..

Third, writers who get the prize are almost without exception in their seventies or eighties. Often death seems to follow soon after their prize, which then becomes a memento mori. All these objections maybe relevant, but the fact is that the Nobel Prize for Literature will introduce lesser known authors to a huge, world-wide reading public. When small language areas are involved (Iceland with Laxness. Yugoslavia with Andric, Sweden at present), this boosts a wave of translations of works otherwise accessible only to a limited public. It is to be hoped that both Johnson and Martinson will be more widely translated into English now.”

Efter den fromma förhoppningen som inte slog in särskilt mycket – fast Return to Ithaca, 1914 och The Days of his Grace fanns redan översatta, liksom Aniara tolkad av skotten Hugh MacDiarmid, och man kunde orientera sig i Gavin Ortons Twayne-monografi om Eyvind Johnson – kom jag in på de båda pristagarnas böcker. Jag ordade något om trettiotalets svenska proletärförfattare men påpekade också att Eyvind Johnson ”steeped himself very quickly and early in a modernist tradition. Some of the features of Proust, Gide and Joyce are apparent in his writings: the keen interest in myths brought up to date; the metaphysical discussion of time as a state of mind; stream of consciousness and other narrative experiments.”

Och jag slog ett slag för Krilon-serien fast den inte fanns – och fortfarande inte finns – på engelska (den kom snabbt fast inte fullständigt på danska och norska):

“During World War II Johnson contributed to a resistance newspaper in occupied Norway. Some bulky didactic novels from the early forties about an honorable man, Krilon, fighting against oppression by evil forces, contain very thinly veiled references to the contemporary world scene. The hard-hitting satire and the allied propaganda had a decisive influence on popular opinion in Sweden at the time.”

Och så växlade jag över till hans senare författarskap:

”After the war Johnson became preoccupied with the idea how memory dictates our actions and how the past is fused with the present. Some of his later novels are very subtle variations on this theme. Days of his Grace is a good case in point. Set in Northern Italy at the time of Charlemagne, this historical novel has many obvious references to our own times and its political discussion, and the wry, ironical language emphasizes this contemporaneity. The crushing of the Hungarian revolt in 1956 by Soviet troops seems to have been one of the novel´s mainsprings, and Johnson propagates the belief that awareness of history might be of avail to modern man.”

I fråga om Harry Martinson nämnde jag den linneanska traditionen men kom också in på Whitman, Carl Sandburg, D. H. Lawrence och tjugotalets sovjetiska författare, och fortsatte sedan med hans ”pessimistic outlook on the modern age and its technological threats. This is evident in his cycle of poetry Aniara, maybe his most interesting work, centered on the spaceship Aniara leaving earth after a nuclear war and going into an orbit, without a chance of ever reaching its destination. The verse cycle is a penetrating science-fiction story based on thorough scientific research, especially in astronomy. Memories of time past are enacted on the mima which is their only link with what they left behind. But this machine, offering some relief to the passengers in their despair, finally collapses. It might be interpreted as a symbol of the futile power of imagination, of art and literature.”

Och jag avslutade så här, med ett omdöme vars sanning dessvärre bevisades några år senare:

“If Johnson´s view of modern man and his chances of survival seems to be guardedly optimistic, Martinson´s view is very much darker.”