Noterat om Kjell Espmark

Kjell Espmark avled söndagen den 17 september, 92 år gammal. Minnesorden och sammanfattningarna kom nästan opassande snabbt i tidningarna, redan dagen därpå. Dagens Nyheter hade så bråttom att man på första sidan aviserade Åsa Beckmans rader om honom när det i stället i kulturdelen var Ingrid Elam som skrev om honom, som väntat klokt och inkännande. Allra bäst var det som Per Wästberg skrev om honom i Svenska Dagbladet samma dag – de hade varit vänner alltsedan gymnasietiden på Östra Real. Han avslutade eftersinnande och livsklokt: ”Han var talesman och försångare för de döda som ligger osedda under våra fotsteg […] Han sjöng tillbaka de av historien utplånade och de av makten krossade i ett mäktigt livsverk om kärlekens och dödens återsken hos de levande. Själv förberedde han sig utan fruktan att möta ’en oändligt tacksam glömska, ett lätt och generöst ingenting.’”

Av Kjell Espmarks femtio böcker äger jag bortåt fyrtio, ser jag nu när jag tar ner dem från bokhyllan, alltifrån hans debutdiktsamling Mordet på Benjamin från 1956 – de som saknas är från de senaste åren när han i hög ålder skrev mer än jag hann läsa, men det ska jag ta igen. Dialoger som kom 1985 recenserade jag året efteråt, samman med Anders Palms Möten mellan konstarter och Conny Svenssons Åttitalet och konstnärsromanen i ”Nordica – tidsskrift for nordisk teksthistorie og æstetik”. Jag skrev bland annat detta: ”I stället för den vidlyftiga termen intertextualitet vill Espmark slå ett slag för ”dialogicitet”, och han markerar sin ståndpunkt genom att fordra att en medveten anknytning till författarna (eller texterna) emellan ska föreligga. De följande essäerna handlar också om sådana ’intentionella’ dialoger. Därmed faller de relationer som etableras hos läsaren snarare än hos författaren utanför hans ram, han undviker ’receptionsestetisk intertextualitet’ […]. Essän blir en vältalig apologi för denna nyorientering inom litteraturvetenskapen, som enligt Espmark borde innebära ett berikande, genom en ’vidgning från det individuella litterära angöringsstället till bruset av anonyma men ändå på något sätt förtrogna röster i rymden kring en text’”…

När jag 2013 ställde samman essäer och artiklar för Den främmande förförerskan. Svenska synpunkter på Karen Blixen lät jag ett kapitel handla om det Nobelpris som hon inte fick men borde ha fått. I bokens fjärde avsnitt tog jag med två essäer, dels den danske litteraturvetaren och bibliografen Aage Jørgensens ”Nobelpristaberen (dvs. -förloraren) Karen Blixen”, dels Kjell Espmarks ”Spelet bakom Karen Blixens förlorade Nobelpris”, skriven 2010, som han avslutade så här: ”Det är ironiskt att just hon fick betala för den tidigare generositeten visavi nordiska pristagare. Den internationella opinionen skulle säkert ha haft lättare att acceptera henne än flera andra skandinaver i sammanhanget – mästaren bakom Seven Gothic Tales och Out of Africa uppfattades ju som en engelskspråkig författare. Dessutom råkade Akademien i sitt oroliga sneglande på den nordiska överrepresentationen ut för en annan och kanske värre disproportion – den bedrövliga bristen på kvinnliga pristagare under efterkrigstiden. Karen Blixen skulle inte bara ha prytt prislistan. Hon skulle samtidigt ha mildrat kritiken för genusmässig ensidighet.” 

Av mina fyrtio författarpresentationer på slutet av Blixen-boken handlar en om honom. Så här skrev jag:

”Kjell Espmark (f. 1930) som tog sitt inträde i Svenska Akademien 1981 har i Litteraturpriset (1986, senare upplaga 2001) diskuterat både dem som fick priset, och dem som inte gjorde det. Till gruppen av Nobelpristabere (med Aage Jørgensens term) hörde Karen Blixen, kring vilken Kjell Espmark när femtioårsgränsen av sekretess upphört klarlade det invecklade spelet bakom kulisserna. Han var professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet 1978-95, och festskriften till honom från kolleger och andra när han fyllde 60 hette Poesi och vetande. Han besitter bådadera men är dessutom en av vår tids intressantaste författare på prosa, i den sju band långa romansviten Glömskans tid (1987-1997). Efter avhandlingen Livsdyrkaren Artur Lundkvist (1964) har bland mycket annat följt Harry Martinson erövrar sitt språk (1979), kartläggningarna av europeisk och svensk lyrisk modernism Att översätta själen (1975) och Själen i bild (1977), Resans formler (1983, om Tomas Tranströmer), Dialoger (1985, om intertextualitet),  Harry Martinson – mästaren (2005) och essäsamlingen Albatrossen på däcket (2008, med titeln hämtad från Baudelaires dikt). Till höjdpunkterna i hans rika och varierade författarskap hör dikterna i Vintergata (2007) och memoarerna Minnena ljuger (2010) och uppföljningen Vargtimmen (2012).”

Jag hade förstås bett honom om lov att trycka hans rader om Karen Blixens förlorade Nobelpris på nytt. Av en handskriven lapp som jag fick av honom (han hade en lika vacker som lättläst handstil) framgår att jag gjorde det redan tre år tidigare, och då nog passade på att fråga något om Hjalmar Gullberg också fast jag nu inte minns vad: ”Tack för dina vänliga rader vid min 80-årsdag. Visst får du gärna använda min art. om Blixen & priset. Finns två dikter i grannskapet av Hj.G.: först slutdikten i Det obevekliga paradiset. Sedan ”Förlamningen kommer tillbaka” i Vintergata. (Fast den förra ansluter sig snarast bort från Gullberg.) Allt gott. K.”

Samma år (2010) kom hans självbiografiska Minnena ljuger som jag läste med iver och intresse – den är mycket bra. Jag hade glömt att jag fick den av honom men ser nu i mitt exemplar att han skickade mig den: ”Till Ivo med varm hälsning fr. Kjell.” Så generöst, så vänligt… Ännu lite suddigare är mina minnen av ett tidigare möte i London med honom och hans första hustru Anna (hon avled i cancer 2000) som var lika vacker som behaglig. Det var kanske när jag för Nordiska ministerrådet kartlade undervisningen av nordiska språk och litteraturer runtom i världen. Han gifte sig senare med Monica Lauritzen, 2009. När hennes bok En kvinnas röst. Emilie Flygare-Carléns liv och dikt kom två år tidigare läste jag den med intresse och recenserade den med uppskattning: ”Den produktiva yrkesförfattaren (eller brödskrivaren, hur man nu vill se på det hela) Emilie Flygare-Carléns romaner som står på gränsen mellan realism och naturalism speglar manligt och kvinnligt, äktenskapsfrågan (likt Almqvists Det går an), och tidens stora sociala och politiska diskussioner: ogifta mödrars rätt i samhället men också gifta författarinnors rätt till ett eget rum, långt före Virginia Woolfs berömda essä A Room of One´s Own. Om allt detta har Monica Lauritzen mycket att säga i sin medryckande monografi om en kvinna med egna idéer, hjärtats klokhet och stort civilkurage.”

Avslutningsvis ett par ord om något helt annat där Kjell Espmark kanske var inblandad. Under mina sista år på gymnasiet övertog jag en svart duffel som blev så sliten att jag kastade den efter studenten, fast med stor saknad. 2001 fick jag Svenska Akademins pris för introduktion av svensk kultur utomlands som då var nästan nyinstiftat. Summan var inte lika överväldigande då som den är numera, men den var välkommen. En betydande del av den omsatte jag i en irländsk duffel av bästa kvalitet, fast inte svart utan kamelhårsfärgad. Ännu efter tjugo års flitigt bruk är den i gott skick. Ibland undrar jag vem i Akademien som föreslog mig till priset: nordisten Bo Ralph? Per Wästberg? litteraturvetaren Kjell Espmark? Kanske var det alla tre unisont. Hursomhelst var det mycket uppskattat, och blev till god nytta.

Ivo Holmqvist