Omformat

I slutet av Robert Smithsons film som beskriver skapandet av hans idag ikoniska jordkonstverk Spiral Jetty, ses en man springande ta sig ut på den jättelika spiralen som sträcker sig från Stora saltsjöns strandkant och skruvar sig genom vattnet. Scenen är filmad från en helikopter, vars ljud ständigt är närvarande, och vars skugga tydligt framträder på marken bakom den springande mannen som närmast tycks vara jagad av farkosten. När han nått spiralens mitt stannar han upp, helikoptern följer inte längre efter honom, istället lyfter den uppåt, och först då går det att se spiralens jättelika form.

Häromdagen satt jag med min yngsta dotter och tittade i telefonens kartapp på satellitbilder över Malmö. Vi sökte oss ner längs med kusten, stannade till vid Falsterbonäset, och zoomade ut bilden tills Måkläppens snirklande sandrevlar framträdde som en närmst människoskapad landmassa. När jag ser Måkläppen så, avbildad från ovan, påminns jag ofta om Spiral Jetty. Men likheten är skenbar, Måkläppens form är föränderlig, omdanas av vindarnas och vattnets rörelser, den är inte ett uttryck för någons tankar.

När jag igår, i en bil på väg mot Klagshamn, passerade bronsåldershögen Borrebacken, slog det mig att det snarare var detta som borde få mig att påminnas om Spiral Jetty. Även fast det sannolikt kan skilja upp till tretusen år mellan den skånska gravhögen och det amerikanska spiralformade jordkontsverket, och att anledningen till att de från början skapades är diametralt olika, är de båda uttryck för en ambition att vilja omskapa landskapet. Gravhögen är visserligen en plats där människor fått sin sista vila, men den är också en markering. Naturen har formats till något iögonfallande, för att någon eller några velat visa att de fanns där. De reste ett monument, detsamma gjorde Robert Smithson.