Optimistens klagan

Det är i den tid då vallmon står röd. Gullvivan sjunger sista versen men konvaljen blommar än. Vår jord vänder sitt nordliga ansikte mot solen igen. Hon sprider ännu sin skira grönska. Blodnäva, gulmåra, klint. Humleblomster och vårbrodd; tillsammans klär de ängen i sommarskrud. Stanna upp nu! Ta in! Det vinfärgade ljuset, den ännu svala brisen, doft från kaprifol; efter midsommar från lind. Snart stillas, snart mognas, snart går mot månar i papp. I år som andra år.

Men annat är nytt. Delfinerna simmar i Venedig, i Indien syns bergen bortom smogen. Trettio år sedan sist. Planeten har fått ett andrum. I Peking kan barnen andas utomhus. Eller kunde. För någon månad sedan. Nu får de ta skydd inomhus igen. På rätt sida luftreningsfiltren.

Ni har väl hört om isarna, skogen, tundran? Korallreven i grått? Permafrosten som viker, tundran som tinar, släpper gas. De stora skogarna – lungorna – som skövlas och bränns. Åtta planer på en halvlek. I Kalifornien målar man uttorkade gräsmattor med grön sprayfärg. Och bina – ingen pollinering, ingen mat.

Somliga sätter sitt hopp till ödet, till Karma, den heliga graal. Till skrifterna. Andra till Musk och ett rött dött Mars. Människan älskar sina myter. Men nu gäller handling; låt den bli din rymd, ditt rus, din religion. Man kan blunda, låtsas inte förstå, men verkligheten lär oss obönhörligt att moder jord och livsbetingelserna är skörare än vi trott. Eller som Peter Lundblad framsynt sjöng i fyndiga ”Ge apan i dig en chans”: ”Men vi som är smarta vet att jorden den är stor den/Men den visar sig nog vara mindre än vi tror sen.”

Det finns fler förebilder; i en särklass står Greta. Klimatfrågan är inte en fråga bland andra. Den är FRÅGAN. Den allt annat överskuggande. Hennes kamp är ett rop på hjälp. Vi blir våra val. I en tid då alla tänker att de känner är det befriande med någon som tycker att det är. En annanhet som kan öppna för ett nytt paradigm. Men vi måste få bort de uppburna, knappt medelmåttiga männen. Förenklingarnas och tvärsäkerhetens demagoger. Innan de gjort allt vi byggt tillsammans till en lögn.

Vi måste orka fortsätta bry oss! Aldrig acceptera förskjutningarna i språket, de små subtila antydningarna med avsikt att få oss avtrubbade. Vi måste uppfinna en Richterskala för hjärtskalv – uppkopplad till jordens alla kännande varelser. Kanske behövs ett skred inom oss innan tillräckligt många förstår vad som måste göras. Efter – och kanske redan under – denna fruktansvärda pågående pandemi måste vi tänka annorlunda och nytt mot innan.

Trots allt måste vi fortsätta vara optimister och hålla sinnet stämt i dur. Sluta säga tiden är ur led; bättre då att sluta leden i tid. Uppgivenhet duger inte, det måste ageras!

Och vad är då kulturens roll i allt det här? Jag tror att det är att fortsätta berätta om det vackra, om det som verkligen betyder något, om längtan tvivlet modet, om skogarna vidderna haven, om skönheten och kärleken; skriva om det, sjunga om det, spela, måla, forma, skulptera. Beröra.